Rätt tom och förbryllad efter mitt besök hos neuroläkare idag... Visst fick jag vissa svar, men inga lösningar :-( ...
Mitt "fel " i nacken är inte tillräckligt mycket fel för operation... Nervpåvärkan på 2 ställen... Men mina symtomer är inte så påtagliga. Att vara välsignad med hög smärtgräns och vara "överrörlig"är visst mindre bra i detta fall..
Mina "övriga" problem kommer inte från nacken...
Nä, vad gör
Läkarn tyckte ja hade en fascinerande kropp, då han inte kunde förstå mina problem med känselbortfall på vänster sida på överkroppen, men på underkroppen är dethöger sida...
Så summan av dagens"möte"
Jag fick samma "svar" som för 8 års sedan... Fast " skadan " på nacken har försämrats, fast inte tillräckligt mkt för en op. Men de sa till mig att jag inte ska jobba som svetsare, inom industri elle med andra "tunga" jobb som belastar nacken!!!! För då kan jag försämras!!! WHATTTT!!!

Ursäkta språket, men vad i helvete ska jag göra då, frågade jag..
Rehab med sjukgymnast och omskolning, men inget som du sitter vid en dator hela dagarna, tänk på de. För du har ju märkbara problem med din kropp, men vi anser ju inte att det är från nacken de kommer. Så jag skickar svar till din läkare så, får ni ta det därifrån....
Men hallllååååå... Kan du ha den minsta lilla aning om vad det kan vara då?
Nja, jag anser nog nåt reumatiskt elle nåt liknande.. Men det är ju inte min sakfråga så jag låter det vara osagt....
Jaja, då va det bara att tacka för det intensiva gymnast passet jag fick utföra iförd bh och trosa framför honom och klä på sig... Och åka hem med tankar om varför i helvete jag åkte dit!!!

Ja, ikväll e ja lite bitter IGEN... Men nu med all rätt!!! Va sjutton ska jag göra nu??? Bita ihop och jobba hårt igen... Pressa och bara fungera att arbeta och inte ha kvalité på min fritid, utan ligga som ett ryckande kolli på soffan???

Nä aldrig elle.... Kanske... Kanske kroppen håller ett tag till... För vad ska jag göra annars??
Jag har svårt att erkänna att jag verkligen inte orkar strida mot att inte bli trodd...

Ett fint exempel: för någon vecka sedan träffade jag en, känner henne litesådär, men vi har alltid pratat under flera år.. Hon frågade hur de var? Hmm tänkte jag, nu ska jag "öva" på att verkligen säga som det är...
Nja, svarade jag, det är väl inte så bra, jag håller på med utredning på min kropp, den "bråkar" med mig...
VAAA, svarade hon.. Det kunde jag aldrig tro, du som jobbat och så mkt.. Trodde du va på topp..har aldrig sett att du har ont,eller du har aldrig sagt nåt !!!
Jag skrattar då och svarar: nä, kanske jag bara är lite inbillningssjuk...

Sedär om jag inte kan få "en vanlig medmänniska" att tro mig, hur ska jag lyckas få en läkare att tro mig?!?!

Jaja, nu ska jag låta tankarna ha sin gång ett pardagar innan jag tar något beslut på vad jag ska göra!!
Nu vill jag bara störtgråta.. Men inte ens de går...
Jo, patetisk känner jag mig idag...

Men imorgon tänker jag välja att se det positivt och hitta nya vägar!!!
Tack till alla som gav mig ett lycka till... Uppskattas <3

Man ska inte oroa sig över saker man inte kan styra, jag vet!!! Men idag är magen full med fjärilar. Idag är läkarbesöket jag med skräckblandad förtjusning väntat på så länge.. Nu är svaret nära på hur framtiden kommer att bli... Idag lever jag ju begränsat och med mkt värk... Tänk om de kan hjälpa mig att slippa den och jag kan leva ett "friare" liv? Försöker att inte bygga upp för stora förväntningar... Men förhoppningar om att bli lite mer rörlig och inte så begränsad, skulle vara sån lycka....
Äckligt nervös är jag iaf... Men nu är ett svar förhoppningsvis nära iaf... Ha en bäst dag därute alla medmänniskor <3 kram

Idag slog det mig som en blixt från klar himmel ... SKÄRPNING NU, Therese !!!!
NU vänder du dethär trångsynta tankebanorna du hela tiden är inne på.. Sluta upp att oroa dig så förbannat mycket!!
NU väljer jag att bli glad och positiv igen.. NU får det vara nog... Dosen av självkänsla har under denna period jag jobbat vuxit... Då jag har förstått att jag faktiskt är rätt bra... Det hjälper inte att klaga över det som gör ont!! Har lagt min fokus helt fel. Har lyssnat för mkt på negativa saker som blivit sagda, analyserat och dömt migsjälv till en misär av mörka tankar..
Nu lägger vi locket på de, använder locket som ett stadigt "golv" att stå på mot ett bättre vetande!!!
De hjälper lixom inte att gnälla över bitterhet, värk och massa dynga... Folk vill inte veta elle lyssna på det ändå :-)
Så nu e de dax att vända pannkakan innan den blir helt vidbränd...
Jag e så jäkla värd att känna mig lycklig... Jag var bara så dumt destruktiv att tillåta andra tycka, och tro på de!!! DUMHETER..
Så nu jäklar ska de bli andra bullar... Elle nä, nu ska jag baka kärleksmums...

Tackar alla som läser mina rader jag skriver på min blogg... Tack för stöttande ord...
Åhhh nu jäklar ska här byggas lycka och medmänsklighet och den kommer jag gladeligen att dela med av
puss & kram

Känslan av att få ett samtal eller ett sms av någon, kan betyda så oerhört mkt.... Jag är tacksam de gånger det händer, att känna att någon tänker på mig..patetiskt kan man tycka... Men när man i vissa "lägen" i livet.. Är det faktiskt just dethär lilla meddelandet som gör hela dagen.

Åh, just detta nu kom ett <3 lycka <3 finaste vännen du är min stjärna, som visar mig vägen i mörkret <3..
À o jo vad händer och fötter..
Jobbar min sista dag på fredag, sorgligt.. Jag trivs faktiskt, och mina jobbarkompisarna vill inte att jag ska sluta :-). Känner mig uppskattad.. Men "chefen" har lovat han ringer så fort någon är sjuk elle dyl... Gott och bra betalt kan man ju i vårat läge inte tacka nej till...

Måndag är " domedagen" till neurokirurgisk läkare för att få reda på om jag ska opereras elle om de finns något annat alternativ...

Nja livet är rätt mkt upp och ner, men saker faller på plats hela tiden.. Samtidigt som att de kan vara ensamt.. Så har jag lärt mig att uppskatta ensamhet och tystnad...
Och jag uppskattar dem som uppskattar mig <3

Klockan är nu alldeles för sent, borde sovit för längesen.. Fast de vill inte min olydiga kropp, benen rycker, nerver som spökar, vader som krampar och händer som domnar...
Tur jag har en som förstår och ringer och väcker mig på morgonen :-) lycka för mig <3

Tacksam över de som finns för mig <3
Älskade familj <3 ni e underbara <3

Puss & kram /// Sweet dreams <3

När meningar dör ut. Munnen formar orden, men inget hörs. När man kippar efter luft, men bröstet är så tungt att varje andetag smärtar.
Orden snurrar hullerombuller i huvudet..
Vem är jag nu, vart är jag påväg... Varifrån kommer all själslig och kroppslig smärta, tomhet, ensamhet och otrygghet...
Vandrar ensam och vilsen i en tät dyster dimma.
Rädslan över att inte alls känna igen mina tankar, inte heller min kropp.
Oförstådd och missdömd. Tiden rusar, för mycket händer hela tiden.. Jag har inget begrepp eller kontroll längre... Försöker hänga med i tempot, men jag snavar och faller allt oftare...
Blir frustrerad på kroppen som inte lyder, smärtan den utsänder i varje led och muskel, hörseln som försvinner mer och mer, synen blir suddig...
Trevar vilsen i ett tyst mörker..
Faller... Försöker fånga de jag kan, bland ord, känslor och handlingar..
Summerar!!

Är detta ett straff för jag av okunskap inte förstått innan... Vad är meningen med detta..
Varför allt på samma gång?
Allt rasar.. Ekonomi finns inte längre, vänner jag trodde jag hade försvann, kroppen bråkar...
Tänker, känner och analyserar...
Jag vet att jag sagt och gjort andra illa... Ångrar sagda ord som ekar i mitt inre, saker jag inte borde gjort... Men tyvärr kan jag inte ta tillbaka... Kan bara be om ursäkt.. Tänker ofta på de vänner som funnits på min väg, undrar om de tänker på mig? Minns de bara vad jag gjorde fel eller minns de även de jag gjort bra för dem?
Tårar faller av saknad och av skuld..
Skäms just idag, över val jag gjort som nu långt senare visade sig inte vara bra..
Val som skadat, och skapat osämja...
Mitt glada hjälpsamma jag känns avlägset... För även om jag gjort många fel, har jag gjort många rätt och osjälviska uppoffringar oxå...
Jag har alltid trott på människan... Men var finns människan som tror på mig när jag nu behöver det som mest...

Känner mig svag, obefintlig utan större värde...
Jag har mig själv att skylla i mkt... Men minns du de gånger jag funnits för dig?!?! Och har jag någonsin begärt något tillbaka?
Jag är så trött i kropp och själ. Vill sova men oftast sviker även sömnen mig.
Tomma tankar plågar destruktivt mitt inre...
Förnuftet är jättebra, men orken finns inte att fullfölja..
Sen..... Om ett tag när världen inte snurrar så fort... Då vet jag vilka mina riktigt Sanna vänner är..
Kunde "förr" aldrig ana vad ett meddelade med några få ord av omtanke kunde betyda.. Någon som vågar fråga hur de är, och att jag får lov och vågar säga som det är!!!!
Jag är rädd, här har jag aldrig varit förr, här vill jag inte stanna, samtidigt som jag inte har orken att gå vidare.. Men jag vet att jag måste, jag vet oxå att jag kommer klara det...
Men just ikväll är jag så svag, ensam och ledsen...
Jag känner mig snäppet ännuvärre nu när jag "öppnat" det här..
Men de får bära elle brista... Dethär är min sanning ikväll, imorgon mår jag säkert bättre..

Kom ihåg att ta vara på din vän, döm inte, och försök se anledningen bakom ett "dåligt beteende elle elaka ord" kanske mår den människan inte bra... Och alla e inte kapabla till att be om hjälp...

Tack för ordet!!!

Efter gårdagens känslomässiga kaos och den sömnlösa natten sprider sig nu ett lugn och en skön klarhet inom mig...
En bubblande tacksamhet över att jag ger migsjälv tillåtelse att "brejka"... Låta de förbjudna tankarna flöda för ett tag.
För hur ska man kunna se och känna lycka, kärlek och uppskatta det lilla i vardagen om man inte kan se de som gör ont och inte är lyckligt?
Kanske feltänk, men det är mina funderingar iallafall.
Håller på att rensa bland både vänner och inlägg på fb och IRL.
Minnen forsar fram, både bra och dåliga...
Detta år har varit mer händelserikt än vad jag kunnat ana. Elle de sista åren t.o.m
De som varit hårdast är nog saknaden av de människor man mist på vägen som betytt oerhört mkt.
Vissa har fortfarande sina spår i min hjärterot och min tanke. De finns där och även om man inte pratar så känner
Jag deras känslor och tankar.
Jobbigt att skiljas från vissa, och vissa är en lättnad att slippa...
Ibland önskar man tiden tillbaka, för att göra nåt ogjort elle ta tillbaka ord som blev sagda vid feltillfälle och missuppfattade.
Men allt har en mening, vi utvecklas på olika sett och har olika behov vid olika tider i livet.
Bitterheten över att mista så många så snabbt, gör sig ofta påmind...
Men det är inte bara "ditt" fel, jag har lika stor del i det!!!
Tacksamhet över att jag idag kan stå mer på egna ben, inte bli påverkad av dig/er..
Utan har fått chansen till att lära känna mig och hittat en egen vilja...
På stappliga ben, har jag insett många av mina brister, och att jag inte är den där helylle jag trodde elle rättare sagt jag ville folk skulle tro jag var... Resan är lång, och väldigt ensam bitvis. Jag saknar någon att dela mina funderingar med...

Men där har jag en vän som stått fast vid min sida i vått och torrt ...
Hon har funnit där gett mig både ris och ros... Helt osjälviskt delat både glädje och sorg.
Har aldrig mött någon som henne, hon får mig att känna mig värdefull utan att jag gör något.
Hon "hackar" inte på de jag gör fel.. Hon upplyser om det jag gör bra. Vi behöver inte träffas jämt elle prata varje dag!!
Finns människor som försökt att göra sprickor i denna vänskap... Men aldrig ett tvivel på vad vi står och betyder förvarandra.
Trodde inte denna slags vänskap existerade...
Man e ju van vid "skitsnack", sen är de bästa vänner helt oskiljaktiga dagen efter..

Sen har trådar börjat växa fram av gamla vänskaper... Som pånyttfött fast på andra grunder, för man har varit ifrånvarandra och vuxit på olika håll..
Även helt nya vänskapsförhållanden växer, dock sakta. För jag måste säga att min tilltro på medmänniskan har fått sig en rejäl törn genom åren. Jag är avvaktande och ärligt nog kan jag erkänna att jag känner av... Är denna personen så elle visar den sidan som de vill att jag ska se...

För tyvärr kan den människa som visar sig vara så kärleksfull och godhjärtad, kanske inte vara det, fast man upptäcker det inte förrens långt senare.. Denna människa vill vara så hjälpsam och stödja dig, få dig att må bättre... Och det gör du, du öppnar dig, berättar dina djupa tankar och funderingar... Mår bättre för stunden.. Tills du upptäcker ... Varenda sak du "tar upp" har denna person också upplevt, och den berättar genast "sin story". Och du känner en samhörighet och att du blir förstådd... Men vem är det som är " behövande" här egentligen??? Dessa människor är speciellt duktiga på att finna de som är förstunden svaga... För de är beroende av att känna sig behövda!!

Jaja, jag säger inte att detta e fel elle fult... Alla är vi olika med olika behov olika dagar :-).
Jag försöker lära mig att förstå och ha lite mer förståelse för mina medmänniskor...
Jag har ofta "dömt" för att de inte ser eller förstår de jag ser... Men min sanning är ju inte din sanning...
Så jag "övar" väldigt mkt på att det är ok för andra att tycka och tro vad de vill... Men attans vad svårt de är ibland.
Jag vet att jag överreagerar många gånger, men det är inte ditt fel!!! Det är jag som äger det problemet!!! Det är inte min rätt att "döma".
Bara för att min sanning ser annorlunda ut ...
Sen finns det de situationer där jag vet att min sanning är den rätta.. Men man får inte lov att säga det ändå!!!
För varför ska jag tala om sanningen när du gjorde en lögn till din sanning under så många år, för du kunde inte stå för det val du gjorde!!
Det gör mig ont att du än i dag, inte kan säga det verkliga sanningen utan du levt så länge med din lögn att du T.o.m själv tror att de e sanningen... Och du talar fortfarande om det, som om det är du som är "offret" och lägger skuld på en oskyldig!!!
Men jag ser oxå att karma har dig i sin famn, och troligtvis släpper nog inte taget förrens du "gör om, gör rätt " och står för konsekvenserna efter ditt handlande!!!

Idag är jag glad och tacksam över ensamhet, som "förr" skrämde mig...
Tacksam över såmycket och många människor i mitt liv...
Tackar för alla mot och medgångar i mitt liv, de lär mig att inse och förstå och öka medkänslan för oss människors olikheter.
Igår va jag bitter och ledsen... Upplevde ingen glädje....
Idag känner jag glädje, tacksamhet och enorm kärlek till livet <3

Livet är spännande och just idag är jag otroligt levande ...
Och känner hopp om en ljus framtid :-)
Nu kom ett av mina underbara barn hem... Snart kommer deandra oxå en efter en.....
Även mannen i mitt liv om en stund...
Tacksam över att jag fått äran att vara vägvisare och stöttepelare åt 4 fantastiska barn, alla med olika personligheter.
Tack för allt ni lär mig!!!

Hoppas just DU har en fantastisk fortsatt dag/kväll... Och kom ihåg att du är värdefull och betydelsefull.
Och kanske så saknar den du saknar dig lika mkt... Men rädslan stoppar.....

Tack för att du också försöker först mig utan att döma... Inte lätt jag vet :-)
Men tillsammans kan vi ju försöka :-)

Kram till alla :-)

Sjukdag idag, kroppen vill inte bära mig den skakar och är orkeslös. Jag jag sitter här i hörnet av soffan med filtar och kuddar och försöker skapa någon slags värme som ska få kroppen att sluta skaka.
Men då kommer tankarna igång, ångest över att vara hemma, svika jobbarkompisarna, migsjälv, för att ja förlorar ekonomiskt. Kanske jag sabbar chansen till att få förlängt pga av detta..
Min hjärna brukar våld mot kroppen, skiljsmässotankarna mellan dem är i fullgång... Varför vill min kropp inte lyda mig?
Töntiga tankar en tisdag? Offerkoftan med självömkningsknapparna och skärpet som består avbitterhet är just idag hårt åtdragen likt en tvågnsttröja kring kroppen..
Kämparglöden i hjärnan går för högtryck för att få kroppen att ge vika och bygga upp en styrka som kan göra viljan till lags..
Varför känner man sig så liten och ensam i dessa känslor?
Varför är allt en ständig strid?

Självömkan tänker: har vi inte lidit färdigt snart? Kämpat och offrat mkt en låååång tid?
Förnuftet svararkorekt: Du har själv skapat detta genom val du gjort, så tänk noga igenom dina val i framtiden så du inte skara mer kaos..
Självömkan: jo, deklart jag är själv skyldig..... Men, alla andra lyckas ju klara sig undan, med att skylla ifrånsig, eller spela "offer" "tyckasyndommig" grejer. Varför lyckas de och inte jag.? Vad är det "de" har, som jag saknar.. De bufflar ju fram egoistiskt med ett"JAG" tänkande/talande där det inte finns utrymme för empati.. Sätter alltid sitt välfinnande främst, skiter i vem de sårar på vägen..
Förnuftet: bla, bla, skärpning!! Tänk om, varför sitta och jämföra sigsjälv med andra, "vi" vet inte deras vardag!! Vi vet bara de små delar i deras liv och dra slutsatser efter detta.. Det är inte rätt !!!! Du har inte levt deras liv!!
Självömkan: jo, de klart... Men de verkar ju så lätt för dem. Jag har ju inte alltid haft de så lätt heller ju, jag har haft ett helvete ibland rent ut sagt.. Varför "respekterats" inte de?
Förnuftet: hallåååå!!! Vill du bli påmind om de du upplevt som inte är så bra i livet???
Självömkan: ehhhh nä, de skulle ju va skönt att slippa..
Förnuftet: Sluta då att prata med andra om det, för då upplever du ju det igen.. Nästan som att du skapar "om" situationen och håller dig kvar i de känslorna. Behöver du någon som tycker synd om dig och hjälper dig hela tiden för att slippa ta ansvar för det liv du själv har skapat? Skylla på andras beslut och val, när de inte går som du vill?
Självömkan: jo, men... Om de inte skulle ha gjort/sagt så mot mig, skulle de inte kännas såhär... Det är inte mitt fel...
Förnuftet: kanske är det inte ditt fel!!! Men det är ditt ansvar hur du väljer och reagera och hantera det som händer!! Antigen skyller du ifrån dig eller tar egenansvar!!!!

Detta samtal pågick länge i mitt inre.. Nu sitter jag här och släpper ut ett par av de tokiga tankarna...
Kanske inte borde delat med mig av mitt tänkande denna morgon... Med risk av att bli klassad som lite skitzo..
Men den chansen väljer jag att ta..,
För hela detta "samtal" i mitt inre slutade med ett duktigt ångestattack med bröstsmärtor, ringde mannen i mitt liv
Och bara för att säga: jag håller nog på att dö? Har så ont i bröstet!!!
Varpå han blev jätteorolig(stackarn)...
Men de släppte efter jag skrivit av mig de miljoner destruktiva tankar som attackerat mig..
Framförallt ligger det mycket i rädsla...
Rädslan över att inte veta hur framtiden ser ut...
Tacksam över att jag har fått ett tillfälligt jobb som kanske blir förlängt...
Samtidigt som jag bråkar med en kropp som inte fungerar ok..
Rädslan över att inte våga känna efter vad kroppen säger, för valen vi gjort i vårat liv har varit kostsamma
Både vad det gäller ekonomiskt och känslomässiga relationer och händelser....
Jag håller ju på med en utredning på min kropp, tacksam för att fått hjälp denna gång!!
Jag har beslutat att jag "kör på" så länge kroppen orkar elle jag får ett svar på vad felet är...
Kanske inte är det smartaste beslut, men det är mitt!! Och jag märkt att kroppen och hjärna är en makalös manick om de samarbetar vill säga :-)
På morgonen tillåter jag inte hjärnan att be kroppen "känna efter".. För gör jag det "väcker" jag ju smärtan och ger den fokus och utrymme att växa...
Kanske tänker jag helt fel och jag kommer få äta upp det sen? Vem vet? Framtiden !!! Och där är vi inte än!!
Så jag gör det som känns rätt för mig/min familj/ mina nära i nuläget..
Jag har fått endel svar av läkare och väntar på remiss till neurokirurgisk läkare. Något är fel i nacken på 2 ställen.
Kanske dagens "bråk" mellan mitt inre och min kropp, är ett sett för kroppen att säga att mitt val e fel?
Det är möjligt..

Halva dagen har nu gått åt att ha ett kroppsligt och känslomässigt kaos...
Men ur detta känner jag känslan av styrka och självkänslan åter växa fram..
Jag vågar gå min väg!! Den som känns rätt för mig. Tacksam över att min familj och de hjärtevänner och även kompisar som finns vid sidan av mig som både skrattar med mig i glädje och håller mig uppe " vid behov"..

Jag är glad överallt att jag vågar känna känslor som bara inte är positiva i denna tid av "lyckohysteri". För kan man inte känna och uppleva de negativa... Hur vet man då hur de positiva "känns" ...

Tack för just du tog dig tiden att läsa mina känslor !!! Men kom ihåg att de mina tankar/ känslor och de är betydande för mig så snälla använd inte dem i ett samtal med någon annan om mig!! TACk!! Har du en fråga eller undrar nåt fråga mig ist!! Tror bestämt jag har de rätta svaren om mig , inte din kompis som inte känner mig såväl!!

Kramar om....

Hur är det möjligt ?!? Känns som denna vår/ sommar har jag upplevt känslomässig både de sämsta och det bästa av det mesta!!!
Har nog känslomässigt gått igenom den största förändring jag någonsin gjort.
Varit längst ner på det bottenlösa hålet, där man hamnar när man känner sig totalt misslyckad och bortglömd. Där lärde jag känna skammen och dåliga samvetet.. De talade om alla mina fel och brister... Jag mötte även ensamheten och tystnaden, där trivdes jag... Där var det stilla och tyst, och där fann jag något jag sökt efter länge .... Men alla ställen och olika sett jag sökt innan va fel... Jag har försökt att vara den alla ville att jag skulle vara... Tack och bock för den personen... För jag har hittat mig!!! Har hittat min själ och vi har blivit bästa vänner!!!
Jag har funnit en harmoni inombords, accepterat allt det som verkligen är jag... Ibland e ja pajas och pratar mkt, men de är inte så ofta längre, jag behöver inte prata mest för att få min bekräftelse tillfredsställd längre. Jag behöver inte berätta hela tiden vilka olika saker jag "upplevt"... Jag behöver inte heller prata hela tiden om värken som bor i min kropp, för ju mer jag ger den utrymme/tid och pratar om den, så växer den har jag lärt mig... För ingen kan ju egentligen förstå vilken smärta du upplever.
Jag trivs bättre i min kropp, och lyssnar på den, men låter inte smärtan ta mest utrymme... Jag gör saker jag tycker om och trivs med även om det "kostar"...
Att lära känna mig och hitta rötterna till den rastlöshet och känslan av mindervärde som bott inom mig va en befrielse.
Jag har fortfarande ett behov att skriva av mig... Som här, men det mesta jag lastat ur mig är skrivet men ej delbart :-)...

Nu upplevs jag säkert tråkig och tyst, men nu väljer jag själv de jag vill umgås med, de som tar mig som jag är med mina fel och brister med. De vänner som uppmärksammat när jag varit alltförlänge i mitt "bottenlösa tillstånd" och aldrig slutade tjata och bry sig, helt oegoistisk fanns de där gudomliga människor <3
Gamla vänskaper brutna, men många nya har vuxit fram, sådana som är på samma villkor <3

Denna sommar har jag vaknat upp på många plan.
Ekonomiskt är allt bara kris, men det kommer lösa sig, och jag som människa har nu insett hur mkt vi lever i "överflöd"... Man kanske inte behöver ha nya kläder/ produkter/ grejer i överflöd... Inombords blir vi ju bara lyckligare för stunden, det är ju inte långsiktig "läkning" av det rastlösa inre, och de komplimangerna man får för de fina kläder och ett vackert utseende en kväll, e ju beroendeframkallade.
Visst e de roligt att klä uppsig för en kväll, men äkta skönhet kommer ju inifrån sägs de ju :-) ...

Tacksam över allt jag fått uppleva denna sommar...
Framförallt mina fina barn som jag är oerhört stolt över, och framförallt att jag och min älskade man är totalt övertygade om att vi är ämnade för varandra... Tillsammans klarar vi allt <3 han e min prins på riktigt ingen tvekan om det <3

Har lärt mig massor både bra och dåligt.. Nu har jag lagt mycket bitterhet bakom och väljer att leva i en verklig vardag med fötterna på jorden och glädjs med mina medmänniskor. Och med denna förändring, kanske jag blir kallad ego elle konstig...
Nä, tänker inte mina fina vänner/familj tillåta :-)....
Ömsesidig respekt ...

Den röda tråden genom livet <3 ...

Jag kommer låta dig leva som du vill, så låt mig leva mitt... Jag kommer inte längre ödsla min tid med att försöka förstå varför du måste prata om mig som du gör.... Jag önskar dig istället lycka till med dina val... :-)
De jag gjort fel kan jag inte göra ogjort, men jag ber om förlåtelse. För ett val jag gjort, kanske sårat dig!!!
Alla kan fela, de är mänskligt har ja hört :-)...
Förändrad är jag men jag kommer aldrig bli felfri!!!!

Lycka önskar jag alla, men var noga med att du finner det som är lycka för dig, inte för att göra någon annans lycka :-) .... Tack för du "lyssnat och inte dömer för att du kanske inte tycker som jag" min verklighet behöver ju inte vara din... Vi är ju alla härligt olika ... Kram å så :-)