Svävar helt vilt i en orkan, förvirrad, vet varken fram eller bak. Ibland hamnar man mitt i stormens öga och allt är tyst, lugnt och fridfullt.
Snurras så fort så jag tappar både andan och kontrollen. Allt blir i oordning. Finner inte min väg, vilsen, oförstådd och rädd.
Allt glider mig ur händerna, jag är trött, så trött. Faller igen, allt jag byggt har orkanen skadat.
Benen darrar, orkar de bära mig genom ännu en storm?

Trodde jag denna gång byggt starka väggar, gamla misstag , nya lärdomar, insikter och en god stark vilja om en godare, ljusare framtid, drömmar, kärlek, nya mål, starkare tro på mig. Ja, allt för att möta en bättre tid.

Men vad fan gör jag för fel då!!!!
Är jag för jävla känslig och mesig bara helt enkelt?
Varför är det alltid så jävla tillåtet att trampa på mig fysiskt och psykiskt..
De säger att man ska säga ifrån när man känner sig illa behandlad! Ok, men samtidigt sägs de att man inte ska såra medmänniskor!!!
Är det bara fel på mig eller är världen helt fucking förvirrande eller?
Vi lever helt klart INTE som vi lär!!

Man ska inte heller skylla sin olycka på andra, man ska inte snacka skit, man ska inte tillåta nån skit, man ska inte .... Blablabla... Hur lever vi, skickar kramar och sprider mer kärlek än någonsin genom cybervärlden!!!
Jättebra, det hjälper för stunden. Man känner sig behövd och älskad, men sen då??

Hur många tänker på de ord de hasplar ur sig, gör vi de?
Jag funderar ofta på de ord som sårat mig om de som sagt dem är medvetna om de...
Jag snälla, starka mig som ska fixa att ta allt...
Näserru, hon gör inte de, jag är mätt, rent utsagt proppmätt. Sprängfärdig.
Så snart skiter jag tamedfan i vettochetikett och va fröken duktig och omtänksam!!
Orkar inte va någon jävla målvakt som ska samla på'sig allt jävla dynga!!

Masken kom tillbaka, men den är svårare att bära, ett falsk leende och svaren att allt är ok är svårare att trycka fram. När allt är en lögn!!
Pissskit är det!! Så nu va de 'sagt'. Finns säkert några som jublar över det!!
Nä, jag orkar inte vara stark, styrkan att kämpa är som bortblåst.

Har lust att skrika HJÄLP mig!!!
Men vem kan man lita på idag, vem kan man prata med, som inte pratar vidare och använder mina svagheter imot mig när det passar dem. Har ju hänt ettantal gånger innan. Ja, tack som fan att ni hjälp mig tappa tron på människan igen?. Jättebra, gjort.
Små, små ord som pratas imellanväggar, stannar aldrig där!! Nästan alltid, även om det tar tid kommer de fram till örat de orden inte var ämnade för, utan bara om!!
Därför har jag nu grymt svårt att våga lita på människor!!! Konstigt va?.

Trött på att bli utnyttjad, praktisk och känslomässigt. Är de tacken för man har bra arbetsmoral och är hjälpsam!! Passar bra som arbetskraft, men bortglömd annars...

Samvetet äter upp mig, minns mina misstag, mina egna brister blir tunga att bära.
Undrar hur mycket en människa orkar!!!!
Jag är såååå trött, svag och likgiltig. Var kan jag finna styrka för att finnas och känna mig värdefull för den jag är, inte för den man vill att jag ska vara. Fingrarna krampar, orden tar slut, blicken är för suddig, kroppen värker.... Jag orkar verkligen inte mer bakslag.... Att vara stark och börja om igen, och igen, för att alltid hamna i en smutsig hög, färdig som slagpåse!
Jaja, alltid ensegna fel jag vet!!! Och just nu finns de nog ingen värre fiende till migsjälv som just migsjälv.

Kan ju passa på att tacka alla som hjälp till att sprida så fina saker om mig och hjälpt mig att just hitta detta fina läge jag är i nu!!!
Ja, för just sån är jag, varje negativt ord jag hört om mig, samlas i min lilla sjuka 'bank', och även om man'glömmer eller förlåter' finns alltid minnet kvar. Och med det minnet en känsla, och hjärnan minns känslan, den går inte att plocka bort!!!

Äh, nog ordbajsat, dynga som är obegripligt och ogenomtänkt... Bara ord inifrån, de går inte att sätta fint, när en tornado härjar fritt!!!

Kom ihåg!!! Ta hand om dig, ingen annan fan bryr sig ett skit!!!
Pussss & häääääääääj

Wiiiie livet snurrar på i rasade fart, och jag trivs. Tacksamt blickar ja över livet jag har levt fram till nu. Och jag ler. Fastnar inte, utan känner mig tillfreds med de lärdomar de givit mig. Men stannar ändå till vid de senare åren, kanske har de varit mest lärorika elle nej, de är kanske där jag funnit migsjälv. Där har jag funnit ett lugn i mig. I min ensamhet. Sista året, har varit ett känslomässigt kaos. Var står jag, vad vill ja, vad gör mig lycklig? Ja, sökandet fann inga gränser. Man måste ju tänka påsigsjälv och må bra. Gå sin egna väg som e så 'inne' att göra. Det höll på att döda mig totalt. Kärleksspridadelyckorus är inte jag.

Klart jag älskar, och min lycka är ju inte densamma som din. Vi e ju alla så olika. Vi tycker och tänker många gånger helt tvärtemot.
Jag påverkades av allt och alla. Tänkte att jag måste ju också hänga på med alla givmilda känslor om omtanke och kärleslyckospridningar, om sötnosar och gulligull.

Men, nej!! Nitlott för mig, kände mig inte alls ärlig och mer kärleksfull för det. Fick fetångest för att jag tycktes känna fel. För allllla andra känner ju så mycket!! Blev rädd för migsjälv och orolig att ja va totalt död, ja för det gav mig inget. Åh, tänkte jag, vad är de för fel på mig.känslokall, ehh nä, för jag älskade och jag hatade, ja faktiskt riktigt ren svart äcklig tjock hat.
Men nu serrö, har polletterna börjat trilla rätt.
Sanningen, sanningen mot sigsjälv. Att våga se sig för den man är!! Jag är inte alltid bra, jag kan inte allt, jag, jag, jag..
Ja, jag.... Ordet som får mig att rysa. För är det bara jag som tänkt på hur vi alla gärna sätter oss själva främst?
I all denhär hysterin med att sprida kärlek och omtanke, vara förstående och gulligulliga mot allt och alla. Så talar vi mest ändå om oss själva!!! Jag vill, jag tycker, jag kräver, jag ska, jag har, jag minsann... Vi höjer oss själva långt upp i en rosafluffig skär lyckohimmel, där vi svävar i en fantasivärld. För där skapar vi en värld där de dåliga och mindre bra inte existerar. För då verkar de vara lättare att blunda åt det i verkligheten.

Så hur mkt jag än har velat och försökt skylla allt bajs på andras beslut. Så har jag kommit fram till att jag är annorlunda i både tänk och handling. Jag kan inte följa strömmen, även om andra tycker att jag borde. Titta här nu, hur många gånger har jag inte skrivit JAG.... Daaaa!!!!
Sluttjatat!!! Slutsats!! Jag är enkel, behöver inte analysera det mer, lite gör mig lycklig, nöjd och tacksam.
Så otroligt glad över att inte behöva jaga stor bekräftelse för att dyga! Och framförallt inte på bekostnad av andra människor längre. Mina få älskade vänner och min lilla familj är jag rädd om.
Ååååhhhh, jag är så nöjd i detta nu, så jag har bara lust att skrika rakt ut!!!
Ja, åh så jävla attans förbannat tacksam över att jag kommit till insikt.

Många hårda ord om mig stämmer helt klart!!! Jag är konstig, men jag är jag och vågar numera inse den sanningen om migsjälv.
Defentivt är jag inte bättre än någon annan. Men jag är nöjd med det, jag är gammalmodig och är nöjd med min 'plats'. Jag har slutat jaga 'lyckan', jag har stannat upp och upplever den här och nu i det lilla som finns i den verkliga vardagen!!!
Jag ler och älskar tacksamt mitt liv här och just nu!!!! Både med de mörka och ljusa känslor dagarna för medsig. För jag vågar leva med sanningen till migsjälv idag.
Nä, nu skriker kudden, för jag är sådäringa härligt äckeltrött i kroppen som man är efter en dag på ett aktivt industrijobb, matlagning, familjebestyr, kaffestund med vänner och jag är jävligt nöjd med mitt 'svennsonlivinnanförtråkigaramar' . I'm loving IT!!
Go'natten på'sig alla!!!

Fuck, att ibland kan jag bli så trött och besviken på migsjälv. Att jag e så fucking mycket känslomänniska och tar åt mig alldeles för mycket av sånt jag inte behöver göra. Reagerar för snabbt utan att tänka klart, gör jag saker som skadar andra. Att de ska va så svårt att sluta bry sig. Att jag har så svårt att säga ifrån när någon kommer med skitsnack och snackar strunt. Varför lyssnar jag, varför tar jag åt mig, varför bryr jag mig? Och varför eldar jag igång mig tvärt? Låter offerkänslor styra och inte ens tänka efter före. Borde få en igång en signal som ringer, att stoppa känslostormen som börjar dansa i otakt när någon som bara vill skapa oreda talar strunt.

JA, detta är ett stort problem med mig!! Jag reagerar starkt, tänker helt fel och antar och skapar en oreda som växer sig större.
Och nu är det ju upp till mig att fixa detta, måste lära mig att dansa i takt. Och inte lyssna på texten i en melodi utan slå dövörat till och inte lyssna och inte ta åt mig!!!
Åh, JA, jag hatar konflikter, tycker inte om osämja. Därför 'ventilerar' jag i gåtor i texter jag skriver, istället för att prata vidare med folk. Men utan eftertanke på hur allt missuppfattas och tolkas fel, för jag skapar det utrymmet själv.
Äntligen "ser" jag detta. Och nu kan jag förändra. Olika forum på nätet har jag använt som ventil, jag har svårt att uttrycka mig i en konversation, men i en skriven text kännerjag att jag får ett avslut på en 'känslodans i otakt" .
Ååååååååh, typiskt mig. I en tro om att det var ett bra alternativ, och jag inte sårade andra och jag mår bättre av att jag får "tömma" och slipper tjata runt med allt och alla.
Eh, jag hade fel helt enkelt. Så trött på att använda offerkoftan och behov av att tömma och bli ifrågasatt och missförstådd och inte kunna bli accepterad för att jag har mina fel och brister.
Jag är mänsklig och jag vill inte bara leva på andras villkor. Jag lever, jag är lycklig, jag älskar, jag är älskad, och är otroligt tacksam över det.
Men jag är fucking känslig!!! Jag tar fruktansvärt illa vid mig när jag får höra mindre bra saker om mig, och jag är inte än stark nog att låta det bara rinna av.
Ärligt talat, vem blir inte det? Sen är det otroligt löjligt av mig att ge utrymme för missförstånd i sådana lägen. Det erkänner jag direkt.
Men att ge mig mer skit än vad jag behöver är väl till att överdriva. Jag är värdefull, precis som du.
Som sagt mitt stora dilemma är att jag uttrycker mig i skrift, istället för att prata vidare. Ja, faktiskt!!! Klart att grodan hoppar ibland, vem e felfri. Men har nu förstått och fått de förklarat för mig, att mina texter kan uppfattas på så många olika sett. Allt e ju en tolkningsfråga!!! Och jag va trög och tänkter inte alls på de när jag skriver, utan låter känslorna balansers rätt i takt med orden som fylls på raderna i texter. För mig är logiken solklar. Men så blir jag sårad när de missuppfattas. Och spinner vidare på en tråd som från början är felvävd av mig.
Tokerier, men tacksam över att jag fått det förklarat och jag inser att felet är mitt. Och jag kan bara förändra mig, inte andra. Och jag kan ju inte anta att folk förstår vad jag menar när jag inte 'pratar' i klartext.

Nähä, nu släpper jag och tänker börja tänka efter före litebättre. :)
Nu på med musik, och ta en städvals i rätt takter. Och så lite ved körning, och höststäd i lilla trädgården?.
Tack å hej, och nästa gång jag e orak,,,, fråga gärna hur jag tänkte där. !!! :)

Tänk vad allt kan förändras fort. Från dag till dag. Jobbigast är de dagar då man vaknar på morgonen, och känslan av rn dröm man inte minns hänger sing kvar på sina 'känslospröt' elle känslor man upplevt som man försökt skaka av sig men ändå under sömnen bearbetats och förstärkts.
De mornar man vaknar och är tom och ledsen. Då man känner sig helt kraftlös och det är oerhört svårt att finna en anledning till att existera. Man ligger kvar och försöker starta om dagen. Blunda och tänka på allt som finns i ens liv som man är lycklig över. Oftast funkar de, men ibland är de tvärt omöjligt. Utan känslan av att vara obefintlig är totalt förlamande. Ibland kan man finna orsaken, eller kanske man antar pga av att man vill ha det till ursäkt? Man vill ha någon/något att ta skulden?

Det kändes som jag var stark. Men fick snabbt svar på att så va inte fallet. Svag för yttre påverkan ja!!! Att känna av en stämning fick mig att falla. Jag var inte förberedd. Jag valde inte själv.
Skit, jag blir så förbannad på att jag tillåter mig påverkas så. Att jag inte är stark nog att ta plats. Utan kuvar mig fortfarande under andras för ögat osynliga val, men för mina känslospröt är hur tydliga som helst.
Hela jag vill skrika!! Men nä, töntiga jag väljer som vanligt den destruktiva tystnaden och plågar mig själv med tankarna som hugger som knivar. Såren får mig att blöda. Men jag förblir tyst, offerkoftan fångar upp blodet från såren.

Men mitt i all soppa känner jag en ny trygghet.
Jag tror ändå på sanningen. Jag tror att en gång kommer jag att få tala. Jag väntar hellre. Jag behöver inte skrika nu. För nåt talar om att allt ska bli ok sen.
Känns som jag lär mig. Även om de är satanstufft att strida mot ett ego som skriker. Men ju mer jag bara lär mig lyssna på egots röst, men lyckas sedan stöta bort den och inte följa den.

Jag vill inte såra dem som sårat mig, jag vill att de ska förstå. Jag vill inte att de jag sårat ska fortsätta straffa mig. Jag hoppas att om jag väljer tystnaden, så dör de onda. Jag vill inte längre mata det. Jag vill vara migsjälv Ärlig. Och då behöver jag bli starkare för att kunna stå emot.
Stå emot att jag behöver andra för mitt välmående. Elle de klart jag gör, fast jag menar, att bli bekräftad på att jag betyder och speciellt inte på bekostnad av någon annan.

För jag har fått känslomässigt lära mig den hårda vågen nu att vara 'syndabocken' . Att vara utfryst och nervärderad. Eller rättare sagt, känslorna de ger mig och handlingarna de gör och orden som når mina öron, får mig att känna så. Och därav väljer jag tystnad, kanske någon dag, kommer det löftet spricka. Men så länge jag kan väljer jag det och ber om att en mer rättvis sanning ska komma fram.

Är jag stark nog att orka? Jag vet inte, kanske andras osynliga signaler får mig på fall, orken att kämpa mot en stor egomakt blir för övermäktig. Kanske jag behöver skrika för att få dem att inse?
Men jag hoppas inte det för då är jag rädd för att jag kommer skapa mer skada än nytta. Då är jag inte bättre själv, då kommer jag säkert att skada andra på samma sätt jag blivit skadad. Och hur sjukt det än låter, det jag fått uppleva vill jag inte att någon ska få gå igenom. Ett psykiskt hell, och mitt där är man ensam. De flesta som stått mig nära förstod inte vilken total kaos jag var i, så av mitt illa dåliga uppträdande med ord och handling gick de. Ena sidan av mig förstår andra saknar. Men jag förstår inte ändå. Men sanningen är tuff, ja, jag har sårat, jag har svikit... Men jag är också mänsklig.
Och jag är värdefull, liksom du...

Nu ska jag vandra ut med de bästa som finns, mina finaste vovvar <3
Andas och vända denna dagen rätt, det är ju bara upp till mig att tänka om!!!
Ha en bäst dag därute...

Alla dömer eller har blivit dömda i ord eller handling. Alla pratar om att respekt ska man förtjäna. Men när man pratar om sig själv, så kräver man respekten för sitt egna jag.passar det in i sin tänkbara ram, så blir det ett jäkla liv. Människan står sig själv och 'sin flock' närmast. Vi höjer osssjälv och våra 'medlemmar' högt. De andra är inte så värdefulla. Vi söker fel och dömmer handlingar hos andra. Utan någonsomhellst eftertanke. Vi skapar ett eget skydd av man själv accepterar. Våra egna gränser talar vi tydligt om. Men när vi pratar om andra så finns de ingen som helst respekt för någon annans 'regler'. Vad nerstämmer att mina regler och värderingar ska respekteras mer än en annan persons?. Mitt ego säger att jag är minsann värd de bästa eller?

Vi framhäver de som lämpar sig bäst i olika situationer, beroende på vilket 'stadie' vi är i. Använder ursäkter från ett förflutet när de passar oss. Men har inte förståelse för när andra gör likadant. Vi ser andras brister och fel, men ursäktar våra egna.
Talar gärna om hur andra borde vara, utan att själv syna sig i spegeln.
Vissa dagar är jag pisstrött på att vara människa. Alla krav på perfektion, man ska vara nyttig, träna, ha de städat och snyggt, vara glad och positiv, tacksam, kärleksfull, lycklig, medmänsklig,social, och energisk.
Allt ska vara invävt i en ljusrosa bubbla av lycka och tacksamhet.
Fasaden om att man är lyckligast just här och nu, för att skapa en obalans hos andra.
Man ska inte nämna negativa saker. Eller jo, det klart, fast man väver in det i en orsakshistorik. Men man finner då en anledning och den bästa är ju att man blivit sårad av någonannans handling eller ord. Vi finner alltid en syndabock, när de gäller allt som är allt annat en bra.

Var fan e balansen... Elle ska man kalla det självinsikten bakom sin fasad av perfektion?.
Jag tror fan jag håller på att bli galen på riktigt i mitt sökande efter dendäringa balansen.
Ena stunden går de bra att säga att det är mänskligt att fela, men inte om man blir drabbad själv.
Lycka och kärlek....
Det är väl för fan olika för oss alla!!!
Olikheter är väl även det kärlek?!?! Elle är inte det ok?!?
Måste jag tycka som dig för att bli accepterad och älskad?!?
Jo, men de värkar inte bättre om man blickar ut över världen. Ord och handling går sällan hand i hand....
Vår egna historik ska respekteras, och våra värderingar skall inte ifrågasättas!!! Men andras e ju som sagt inte så viktigt.
Hur behandlar vi på riktigt våra medmänniskor.
Är vi kärleksfulla och hjälpsamma bara när det passar oss? Och de får oss att må bra, elle kan vi lägga vårat ego åt sidan och vara medmänskliga utan en baktanke eller att det fyller en pusselbitsplats i vårat eget livspussel...?!?!
Och sällan pratas det om egenansvar, men man hör ofta ursäkter!!!!
Och NEJ jag är inte ett skit bättre själv!! Så nu slapp du säga det!!!
Men nu inser jag ju att det är bara upp till migsjälv!!!

Ibland, nä rätt ofta faktist har jag varit påväg att ställa mitt förflutna och även endel människor jag känner påverkar mig mer än vad som är hälsosamt till svars. Och bara fråga varför?
Men, nä... Det kommer nog aldrig ske, jag är lite av en mes kanske. Men jag brukar tänka OM det skulle få mig att må bättre? Förmodligen inte!!
Det jag jobbar med istället är att försöka inte bli lika påverkad längre.
Även om jag har lust att bara skrika för mitt ego blir sårat.
Mina värderingar blir trampade på och offerkoftan är det ända plagg som värmer den sårade själen...
Men så är vi ju där igen. Det är det lättaste som finns att skylla sitt välmående på andras ord och handling. Men det är upp till mig!!! Jag har bara rätten till att styra över min handling och mina ord.
Man kan inte ändra andra, (synd de, för de hade ju varit mindre känslosamt då :).)

Steget ut är långt, att hitta sin inre balans i en trygg tillvaro utan yttre påverkan e lätt. Men att bygga de så stark på egenhand och att de ska hålla utanför trygghetszonen med. Och vara stabilt nog att våga vara sanningsenlig i en värld där egoismen är en osynlig makthavare.

Ojoj, tungt och långt, men som sagt, mina tankar är lättare. Tack min blogg för avlastningen!!
Och DU, du behöver inte tycka elle tänka som jag, men de skulle ju vara trevligare om du slutade använda mig som ett smutsplank, du öser dynga över. Jag jobbar med mina demoner, fel och brister. Jag förändras, jag är inte längre den jag var!!!
Men det vet ju inte du/ni för ni finns inte längre i min vardag. Så varför prata om mig :).
Nu är det dax att ta tag i middagen, så den e färdig till min man kommer hem från jobbet.
Tänk att ännu efter 13 år kunna känna saknad och längtan...
Det är lätt att bli kär, men hålla kärleken brinnande de e inte smidigt... Men de e vi bra på <3
Jag ÄR lycklig och tacksam att jag lever med min själsvän. Det är äkta glädje i vardagen det för mig..

Tack och bock för att du läser och inte dömmer.. Olikheter gör oss unika.
Jag förlåter dig och jag förlåter mig. Dax att vända blad, önskar 'oss' lycka till med våra val.
Kramar och så ....

Lördagskväll och jag ligger redan i sängen. Fönstret är öppet och en behaglig kvällskyla blandat med fräsch daggig doft efter dagens regn. Andas djupt och fyller mig med ny energi. Jag är trött, så trött.
Öronen vill inte längre höra gammalt och ögonen ser ständigt saker på ett annat sett. Ibland skrämmer jag mig. Känner inte igen mig. Jag är rädd och sårbar, men ändå så har ett lugnt trygghetsvandring stärkts. Jag drömmer och väver mina drömmar, de bygger på ny kunskap. Och framförallt de är byggda på min väg, jag behöver inte kantstenar från andra längre.
Jag känner en ny slags lycka, för den är min. Jag finner lycka i tystnaden, men framförallt i yoga.
Balansen mellan inre och yttre kropp. Wow, jag är bara nybörjare, men kroppen och sinnet älskar den.
Jag kan, jag vill, jag ska.
Efter stormen kommer tystnaden. Mitt liv har ett tid stormat kraftigt. Men inombords har vågorna stillat sig. Och tystnade efter vågornas brus tystnat.
Jag hör, jag ser..
Nya ljud likt viskningar, jag ser nya nyanser. Dimman lättar. Jag känns så lätt, ren och klar.
Kanske bara för idag, men känslan bär jag med mig. Och kanske en dag....
Är jag stark och ärlig nog att våga.

Förändring tar tid! Har länge känt mig som ett barn som på ostadiga ben försökt hitta balansen för att kunna lära mig gå på mina egna ben. Har trevat så många år utan att förstå eller kunnat inse vad jag sökte. Letat efter balans eller man kan kanske kalla det bekräftelse.
Har trevat i ett mörker. Sökt svar hos andra. Rastlöst försökt att hitta min identitet och bekräftelse på att jag är betydelsefull.
Trodde i min enfald att man skulle bli accepterad, godkänd och omtyckt om man gjorde det som förväntades av mig. Att följa och tycka och tänka som andra. Att följa andra på deras vägar, vara bekräftelsebehovet de behövde. Att vara bekväm och fylla tomrummet i deras livspussel.

Men att handlöst falla i ett bottenlöst mörker av otrolig ensamhet och en otroligt stark känsla av utanförskap. Att inte längre vara betydelsefull. Att kroppen föll isär i obegripligt smärtsamma delar och stundtals slutade fungera helt. Att omlinda sigsjälv i ett tjockt täcke av självömkan och en offerroll. Kunde jag aldrig ana. Att jag skulle skylla allt som hänt på olika medmänniskor blev mitt livräddande försvar.

Ett tag... Tills jag upptäckte migsjälv. En liten vingklippt varelse med brutna ben där ner på botten av mig själv, så skadad att jag varken kunde springa eller flyga ifrån migsjälv. Utan blev tvingad att stanna där och inse sanningen. Om mig, mitt liv, mina handlingar och ord.
Jag började hata migsjälv, när jag insåg vad jag var, insåg att jag var en lögn. Jag har ljugit, misshandlat och utnyttjat människor, och framför allt migsjälv på min väg för att försöka fylla mitt ekade tomma rastlösa hål inom mig med bekräftelse och samhörighet.
Mina många försök i att bli älskad och känna mig betydelsefull för den jag är.
Utan att egentligen visat vem jag är, för jag har aldrig vetat.

De jag kände ett starkt svek imot är de jag ständigt jagat för en bekräftelse, men nu efteråt har jag insett att jag aldrig betytt något på riktigt i deras liv. Utan mer som en blindtarm som blivit inflammerad och bortopererad :). Ett bihang. Nä, skämt och sido.
Jag har istället börjat känna en stor tacksamhetskänsla.
TACK för orden, jag har tagit dem intill mig. Ibland aningen för hårt.
För de fick mig att känna mig totalt misslyckad och tankarna som väcktes var att jag inte var värd ett skit, mitt liv på joden kändes meningslöst. Önskade migsjälv ett slut. Allt för många gånger. Allt onda var mitt fel, jag orsakade mer skada än nytta. Fokusen låg på alla misstag jag gjort och de människor jag djupt sårat. De flesta lämnade mig. Led något fruktansvärt i en tyst ensamhet.
Var otroligt rädd att dela mina mörka känslor med de få vänner som fortfarande finns kvar. Grät flodvis när ingen såg, de mörka sömnlösa nätterna blev min trygghet.
Allt fler saker som jag skulle sagt och gjort har nått mina öron. Jag skakar, vill anfalla, skrika ut sakerna från mitt perspektiv.

Människor som glatt hälsat och pratat innan, höjer inte ens blicken för en nickning till hälsning längre. Många har fått höra andras åsikter, upplevelser och saker jag gjort fel, de haft med mig. Allt sprider sig likt en okontrollerad skogsbrand. Jag är bränd. Jag dog lite mer och mer för varje gång det hände. Ville inte längre gå ut. Tron på migsjälv var i nuläget nertrampat långt under skosulan i en geggig gyttja.
Och jag förtjänade verkligen endel av det jag hört om mig. Kände mig pestsmittad.

Men i allt mörker fann jag min egna väg till läkning. Terapi i form av målning. Då proffisionell hjälp inom terapivård fanns inte ekonomiskt utrymme för. Jag började kladda, tillenbörjan var allt jag målade mörkt i dystra färgen, övergick till ett ljus långt borta i fjärran av en bild.
Nu hägrar ljusa pastellfärger i akrylmålningarna, men har även funnit blyerts i all dess form. Att försvinna in i en bild som säger och fångar min inre röst är en befrielse. Orden jag inte kan säga, tårarna som fastnat inombords. Måla är min hjälp.
TACK till er som gillat och kommenterat de bilder jag lagt ut. Ni kan inte ana vilken stor betydelse de skänkt mig. Min väg att finna min livslust och glädjen till livet igen!!!

Jag är påväg... MIN väg. Tänk att jag vägar gå själv. Kunde inte ens tänka tanken innan hur underbar denna känsla är.
Jag har med mina tankar gjort mig sjuk på insidan, kroppen är sjukt sur. Värdena är farligt dåliga. Men jag har även funnit naturens kraften på vägen. Och har funnit ett stort intresse i dess läkande kraft. Så sakta men säkert ska jag läka den skada jag själv åstadkommit, med misshandeln på migsjälv. Jag går på osäkra skakiga ben, trevande fram, ofta villrådig. Men jag år åtminstone sann mot migsjälv.
Jag är inte längre rädd för ensamheten och tystnaden. Behovet av att sänka andra elle skylla på andras fel/brister/val för att dölja ett mindre bra val eller ett fel jag gjort. Behöver inte ursäkter och beskyllningar för att andras val skadar mig.
Om jag bara fortsätter att ta egenansvar för mina handlingar och man slutar ljuga för sigsjälv. Sluta höja mig över en medmänniska, jag är inte bättre !!! Jag är lika mänsklig!!! Man behöver inte påverka andra med att tro att min väg är den rätta. Jag behöver inte påverka andra med mina erfarenheter av olika människor, utan själv låta de bilda sin uppfattning.

Vi har alla våra tankar, känslor och egon som tar plats i våra liv. Men om vi försöker förtränga dem och bli arga på oss själva kommer de ju bara att växa. Har börjat lära mig att när den där lilla egoistiska tankarna eller 'jaget' kommer. Så registrerar jag att de kommer men försöker att inte fokusera på dem och låta dem växa. Tankarna är är ju inte den jag alltid är, utan just för en liten stund.
Att säga att man aldrig är egoistisk är en lögn, bättre att acceptera det, omfamna det och låt de Ebba ut....

" ja, jag här borta" skriver en massa trams, far med osanningar, är otacksam, inte hjälpsam, ego och inte ser eller uppskattar jag visst nåt heller.
Det är DIN sanning om mig, jag trodde för ett tag att den var även min. Den sårade mig djupt.... Men jag är tacksam över att jag fick höra din sanning. Den har hjälpt mig enormt mycket.
TACK till er som fått mig känna de mörka känslor som jag fått genomgå. De har hjälp mig finna min sanning och min lycka i vardagen. Men framför allt tvingat mig till en förändring. Där jag funnit styrkan i migsjälv, inte i en samhörighet där jag söker bekräftelse över att alla ska följa samma väg.
Behovet av att överbevisa de som sårat mig försvinner mer och mer. Och förståelsen ökar genom att jag väljer att inse att jag till stor del är själv den skyldige.

Jag är inte längre den ja var. Jag växer, blir tryggare i en ny värld, men jag faller med jämna mellanrum i gropar på min väg.
Men jag gör de själv, finner längre inte meningen i att dra ner andra i det svarta hål jag hamnade i pga bekräftelsebehov. Och jag får inte längre panik och misshandlar migsjälv med negativa handlingar lika hårt. Orden som jag titt som tätt får höra om mig, skär fortfarande som knivar. Kanske vågar jag en dag säga min sanning. Men med en risk att starta en större skada bland ett flertal andra människor. Väljer jag nog tystnad och lägger in en önskan till tron om att min sanning (sakerna sett från min synvinkel) också med tiden kommer fram.
Att allt som tillsynes är guld, kanske skenet bidrar..
Svaren finns inte 'därute', utan i ensamheten och tystnaden kommer de Sanna svaren inifrån hos den som tar sig tiden att lyssna...
Min tillit och godtroget har fått sig en törn, så tyvärr tror jag inte lika gott om människan längre. Och våga lita är nåt jag får jobba med.
Men jag har en underbar familj och jag omfamnas av lycka och kärlek där jag är. Jag är tacksam över att de behöver jag inte längre söka efter....

" du vet inte vem du är förrens du prövat att vara den du inte är ".....

AMOR FATI

Min väg, min sanning är inte din, men din är lika sann. Men gå inte över lik för att bevisa att din är rätt.
Jag har lärt mig av mina fel och brister en hård väg. Döm ingen, för det du hör kanske bara är en sida av sanningen!!!!
Till sist en ursäkt till de jag skadat, förlåt, jag förstår bättre idag...
Och Tack till er som både hjälpt och stjälpt mig på min väg. Ni är alla betydelsefulla på olika sett <3

Fler och fler pusselbitar faller sakta men säkert på sin rätta plats. Att stanna upp, att tillåta sigsjälv att se. Inte bara sina egna behov utan även andras, både bra och dåliga. Vad är perfektion? Varför strävar vi människor efter att vara felfria? Ett mål som man aldrig någonsin kommer nå. Inte om man är fullt ärlig iallafall, en fantasibild över att man är perfekt kaan man ju ha:). Men varför finns då behovet av att smutskasta andra då?
Hörde för ett tag sedan att den 'nya' stora varningen från olika forskare. 'Internetdeprimerad'.
Varar för alla sociala internetsidor,så som FB,installera,Twitter och dyl. Att vi människor är så beroende av dem, att de påverkar vårat välbefinnande. Att vi 'styrs' av statusar och informationerna den ger. Vi antar och slutar allt mer samtala i ord till varandra.
Jo, å tänker man efter så är de ju skrämmande. När vi samtalar IRL talar vi om vad som skrivs på olika sidor på nätet. Haha, och tycker vi inte om någon 'straffas ' man med att bli 'bortplockad som vän på FB'. De är de ultimata hårdaste straffet, haha, vi talar inte med varandra om varför, utan de säger vi till andra.
Haha, ja jäklar, när man tänker på det såhär känns allt genast så löjligt.
Vi lever alla i en fantasifull cybervärld. Där vi skriver, vad de är vi vill att andra ska tro. Vi pikar och hånar, får andra att undra, ger utrymmen till att hitta på egna funderingar. Lägger ut bilder och statusar för att jaga 'likes' elle för att andra ska tycka man är bra.
Och sen vill vi ha bort mobbning, för det är inte snällt. Ja jisses vilken soppa... Allt känns så 'töntigt', hur kommer framtiden att se ut? Kommer talet att försvinna och vi bara 'talar' genom skrift i en stor cybervärld?
Nääää, nu skäms ja!!! Så tack å hej för mig, nu går jag ut istället!!!