Att mina känslor kan uppröra så många... Vill tacka alla som tog sig tiden att läsa och framförallt ni som skrev till mig..
Att de finns många sett att tolka ord på förstod jag klarare med detta..
Att jag missunnar folk att vara lyckliga och kärleksfulla?
Eh, nä knappast :-)
Eftersom jag känner lycka, kärlek och tacksamhet också!!!
Känner även tacksamhet över att jag levt det liv som format mig till den jag är idag!!
Jag har upplevt hat, kränkningar, misshandel, våldtäkt och mkt mer...
Jag är så stolt över mina barn, de är de vackraste och mest värdefullaste i mitt liv.. Även lycklig och älskad villkorslöst av mannen i mitt liv, jag är tacksam och lyckligt lottad att jag träffat min själsvän.
Älskar gränslös det lilla extra i vardagen...
Gläds hjärtligt med medmänniskors framgång, är absolut inte missunnsam.
Men vi alla lever sida vid sida med egna demoner från upplevelser genom livet..
Mina vet du inte kanske inget om, elle kanske bara en liten del av dem...
Så snälla, jag vore grymt tacksam om du inte misstolkade mina ord..
Om du läser och då tolkar du ju efter dina erfarenheter, självklart och de gör man ju för de är ju de upplevelserna du känner igen känslomässigt...
Men jag blir sårad av att bli dömd för att jag skriver känslor jag känner..
Skriver man glada, kärleksfulla blir man "bombad" av lycka...
Skriver man att man inte mår bra och har någon dag av svarta tankar och känslor man upplever jobbigt...
Blir man dömd till att vara missunnsam och otacksam...

Känns konstigt att jag känner att man ska behöva försvara sig för att man vågar erkänna att varje dag inte är lycklig.
Att jag visar min sårbara ärliga (svarta) sida är en ny sida hos mig.. Har aldrig tidigare i mitt liv vågat erkänna mig svag och att jag inte mår bra, eller säga ifrån när jag känner mig felbehandlad...

Detta vågar jag nu just pga att jag är lycklig och känner mig trygg i min familj och de fantastiska äkta hjärtevänner jag har.
Men just nu känns det så fel... Inte alls ok för "omvärlden" att göra detta!!

Världen består inte av bara två sidor, utan har många synvinklar...
Har en fruktansvärd lust att skriva tala om för er alla varför jag just nu är lite mer svart i tanke och ord...
Skulle ni förstå då?
Alla kämpar på olika sett i olika situationer.. Min kanske känns som en bagatell för dig, men skälla försök att förstå att de är betydelsefullt för mig...

I MIN resa med olika upplevelser har jag börjat få mer förståelse för människors olika problem och varje dagar en ny lärdom!!
Ska jag behöva be om ursäkt för att jag inte är som du eller gör som du tycker eller inte följer samhällets oskrivna lagar om Herman bör tycka och säga...

Jag var bra att ha i ditt liv när det passade dig, men var är du nu när jag behöver dig??

Jag vågar idag ifrågasätta för jag har lärt mig att jag är betydelsefull !!!
Alla människors rätt sägs de ju!!
Säg sanningen, säger många!!! Så länge den inte sårar mig!!!
Nu har jag under många år inte sagt min sanning, men blivit sårad av din. Och tyst tigit och lidit i ensamhet och tyckt synd om migsjälv.

Idag tycker jag inte synd om migsjälv längre! Utan försöker ta egenansvar för mina val jag gjort!!!
Idag öppnar jag munnen istället, när jag känner att du trampar på mina känslor i den mån jag känner att de är ok!!!
Livet handlat om ömsesidig respekt...
Kan du inte hantera att respektera mina känslor?!?! Är det DU som ÄGER problemet inte jag!!!

Så till alla medmänniskor där ute!!! Döm inte om du inte är intresserad av att veta den verkliga sanningen!!!

Vill tacka alla 150 som läste mina blogginlägg igår, tacka de som hörde av sig, de är bevis på att ni respekterade och förstod mig!
Till er som råkade misstolka och få mig att tvivla och få dåligt samvete för mina känslor... Varför? Fick det er att må bättre?
Och så vill jag ärligt be om ursäkt till er som jag med min ord väckt dåliga känslor!

Nä, nu till min andra "terapi"... Go musik och fatta penseln!!! Det är som balsam för min själ <3

Tack och bock !!!!

Tack till er som hörde av sig, värmande och glädjande känsla gav det mig!!
Men att bli ifrågasatt ger mindre bra känsla.
Ledsam sanning om hur egoistiska och hur ofta vi uppfattar andra människor fel!!!
Och hur ofta vi egentligen är medvetna om att någon mår mindre bra men vi väljer att inte agera, utan väljer att vända blicken åt ett annat håll... För att de är för smärtsamt och jobbigt!!

Får mig att tänka på de människor som mår mkt dåligt under längre tider. Och hur ofta folk pratar "om" det, istället för att prata med personen... Endel av väljer att avsluta detta liv... Och då fortsätter folk att prata "om" ... Saknaden efter den människan är enorm... Men vad gjorde de för den människan, fanns de där?

Mina tankar idag är av låg nivå fick jag skrivet till mig...
Tack, ja det stämmer, för det är den nivån jag är på idag!!! Du behöver inte läsa om mina beskrivningar på mina känslor upprör dig så.
Kanske inte är läge att kritisera? Skulle jag kanske skriva lögner om hur jag känner? Vad skulle jag vinna på det? Jag vägrar att vara en pjäs i ett falskt lyckospel, vill inte spela efter de reglerna byggda av hyckleri...
"""""Jag är så lycklig och allt är så himla bra och jag älskar världen och inga bekymmer finns!!!!!
Jag älskar att ekonomin är kass och jag oroar nästan ihjäl mig på alla räkningar, huslånen och andra privata skulder vi har..
Älskar stressen över att inte veta om pengarna räcker till mat denna månaden.
Blir lycklig av att värken strålar i varenda kroppsdel och synen är suddig och den ljuvliga stämman från tinitusen som får en att höra dåligt och svara helt tokigt på olika samtal.
Och tröttheten är ju bedårande """""

Jag är också lycklig, med mina älskade barn och min fina man. Vår kärlek är grym och obeskrivlig.. Jag gör allt för dem!!!

Man ska inte se bakåt!!! Nä, JAG VET!!! Men snälla tala om för mig hur man då stänger av de känslor som kommer från det förflutna.
Jaja, vi styr och väljer hur och vad vi vill tänka/känna!!!!
Men ni som själva har haft en lite "krokig" uppväxt elle "stormiga" förhållanden...
Kan ni säga att det inte finns situationer där "känsloruset" av minnen kommer som en våg över er...

Jag är så trött på att försvara mig, trött på att vara så jäkla bra, trött på att alltid behöva tänka på så man säger rätt saker så de inte sårar, trött på att vara rädd att inte bli omtyckt...
Men vet du... Nu är jag så trött så jag orkar inte bry mig längre!!!
Jag är trött på att be om förlåtelse för att jag har en åsikt, eller för att du tycker jag sa fel saker...
Jag är trött på att få dåligt samvete hela tiden.
Så trött på att be om förlåtelse för att jag tar plats!!!

Du kallar mig bitter och negativ... Du känner inte mig då!!!

Jag använder denna blogg som en avlastning av mina känslor... Och det som gör ontvill jag inte bära... Och eftersom jag inte längre har så många riktiga vänner kvar, är detta mitt sett att hantera det på...
Kanske inte är det bästa sättet, men de är mitt sett att göra!!!

Att vara en känslomänniska är inte lätt... Och vara en känslomänniska som inte kan prata om känslor vill jag lova är snäppet värre.
Att bli tagen för given och missförstådd är inget man önskar..,
Saknar människor som funnits i mitt liv..
Saknar människor som borde funnits i mitt liv...
Saknar känslan av att känna tillit till människor...
Känns som om när jag inte längre kan ge människor vad de vill ha av mig duger jag inte längre...
Patetiskt tänkande av mig... Jag vet!!!!
För alla är värdefulla skrivs det överallt!!!

Men du "säger" det samtidigt som du vänder mig ryggen och går!!!!

Ensamhet är endel av mig... Jag väljer hellre den än deltar i falska spel...
Baktalade skitsnack enadagen och nästa dag bästa vänner....
Förstår inte, vet inte vad som hänt men jag kan verkligen inte finna mig i detta längre..
Förändring pågår i både tanke och själ känner jag...

Bakslagen blir många och svåra känsloras som är svåra att hantera.
Jag vacklar och snubblar, såren lämnar djupa ärr. Men jag fortsätter framåt på nya vägar..
Jag finns här för att jag har en mening, jag har bara inte funnit den än!!!
Alla är betydande på olika sett. Min förståelse växer av mina misstag.

Åh jag har visioner, jag har mål...
Jag älskar kärlek och är tacksam över mkt.
Jag är lycklig och skrattar ofta.
Jag gläds hjärtligt med mina medmänniskors välgång.
Jag vet att de finns de som älskar mig för den jag är.
Jag är stolt över min fina familj....
Jag vet att jag kan.....

Just därför jag kan och vågar erkänna allt inte är bra jämt!!

Nä, nu går bokstäverna ihop, dax att sluta!!!
Gonatt !!!!

Letar tystnad i mitt hus... Men överallt finns ljud och ljus... En tv på, en dator i ett annat rum dundrar det musik ifrån, och från övervåningen hörs ljudet från sonens krigsspel och tillhörande ramsor och frustrationsljud när det inte blir som han vill i spelet, i köket surrar diskmaskinen....
Tar mig ner till källaren, smiter in i dotters rum, här hör man bara ljuden från vedpannans trivsamma sprakande ifrån pannrummet intill och ljudet från en spinnande katt som smet med mig in i rummet...

Så stillsamt skönt för en stund...
Nu kommer jag skriva av mig en heldel jobbiga känslor jag bär på.. Så om du redan nu suckar av den vetskapen, tycker jag att du ska sluta läsa nu.. För de känslor jag kommer dela med mig idag är inte glädje precis utan en väldigt naken sanning om hur "min värld" ser ut/ känns just nu....

Vet knappt hur jag ska börja...
Men jag är en fånge... Fångad i min egen rädsla och fången i att klara av allt, i att vara den starka, den som inte ger upp...
För drygt en vecka sedan var glädjen över att fått ett vikariat helt överväldigande.. Glad över att de ekonomiska bekymmerna blir lite lättare med att man får lön... Lycklig och glad och fast besluten om att än engång finns "turen" på vår sida...
Överlevnadsinstikten och egenansvaret över att lösa den sits vi är i tar överhand. Kämpa, kämpa då ge upp inte är ett alternativ...
Min introvecka började kanon, nya underbara människor. De första nätterna med att gå med gick kanon, fm- empassen också...
Men en händelse fick mig att känna mig så sårbart liten..
Den händelsen har öppnat många gamla sår och fick rädslan att komma tillbaka in i mitt liv..
Barndomsminnen om att konstant gå runt och vara rädd för någonannan människas sett att vara.. Minnet av hur farliga psykiskt labila människor kan vara..
Trodde mig "bearbetat" bort allt det.. Så jag är totalt handfallen över de känslor som nu funnit sin plats i mig...
Jag... Som alltid varit rätt så stark och känslomässigt kunnat hantera det mesta är idag bara en skakande massa. Hur kan man på en vecka rasera allt... Känslan av att inta fosterställning och ge upp är ständig...
Allt har blivit mig övermäktigt..
Har alltförlänge försökt hålla skenet och kämpaglöden uppe. Men nu känns jag besegrad!! Totalt värdelös, ensam och vilsen.
Är så trött och orkeslös, vill bara skrika rakt ut: GE FAN imig och låt mig få vara lite!!!!!
Nä, man är ju så äckligt begåvad med dåligt samvete för allt och alla!!!
Vågar inte säga nej eller be om hjälp inte heller erkänna hur jävla pissigt det är innanför mitt skal..
Allt ska mörkas inför alla... För vem är jag om jag inte är stark...
Jag tvingar mig att gå till ett jobb där jag är rent av sagt livrädd att vara, för där är jag själv och så sårbar.. För jag vet ju inget om de som är "inlåsta" i samma byggnad som jag... Kanske är det nattarbete jag inte fixar elle är de att jag inte fixar att jag är själv?

Hatar nu alla gulliga kommentarer och fina ord som, du är värdefull, alla har rätt till sin lycka, och massa kärleksfulla tomma jävla ord.
För hur funkar vi som medmänniskor?
Skriver en "bra" kommentar på någons status och känner att man är hjälpfull/kärleksfull och genast en bättre människa för att man tog sig tiden att kommentera.. Åh duktiga mig... Nu kommer alla andra gilla min kommentar och jag är ju så förbannat omtänksam!!

Men vad gör jag IRL för att hjälpa?? Eller försöka förstå mig på människan som verkar må dåligt!!
Jag ska ärligt erkänna att jag skriver inte mycket gulligull numera än till de som verkligen visat att de tar mig för den jag verkligen är numera. Eller så skickar jag privata till de jag känner jag behöver säga nåt till...

Ännu fler människor faller bort från mig, de kan bero på mig.. Jag gömmer mig.. Vill inte gå ut om jag inte är tvungen..
Jag vill inte träffa människor, för de är inte ärligt snälla..
Jag är så jävla trött på allt skitsnack och baktalande så jag spyr snart.. Offerkoftor som ett försvar till dåligt beteende.
Lyckliga, kärleksfulla människor som är egentligen bara bittra och ensamma, men döljer det i ett uppmålat skimmer av falska lyckomoln!!

Ja, jag är skitelak och negativ jag vet... Men mixandet med människor känslor är jag så trött på.. Kom inte hit och försök spela förstående och sen kastar du skit, för att mitt känslomässiga läge inte passade in hos dig!!!

Ja, jag är på gränsen till.... Nä, jag vet inte vad...
Det ända jag är medveten om att allt de jag upplevt i mitt liv känslomässigt/händelser har nu under ett halvårs tid öppnats på vidgavel ..
Jag är handlingsförlamad och oförmögen till att fungera i kropp och knopp...
Jag förstår inget helt enkelt...
Hela tiden ploppar det upp minnen från barndom och olika andra händelser i livet som jag gömt och glömt...
Rädsla är en gemensam faktor i alla minnen som kommer.. Minnen av svidande slag mot kroppen, minnen av hårda ord, nervärderande och kränkande... Minnen av att inte vara duktig nog, minnen av att inte orka hålla kontrollen.. Minnen av att inte vara älskad.. Minnen av att vara värdelös....att vara ensam... Minnen av att bara finnas för andra utan någonsomhelt egenvärde...

Har hela mitt lv försökt att vara en bra medmänniska genom att göra saker som förväntas av mig av dem och kraven från samhället..
Nu sitter jag här... Jag uppskattar verkligen de få som finns i vårat liv som är på riktigt..

Men tankar som: jaha, nu när jag inte har något att "erbjuda" så existerar jag inte i deras liv längre..

Hatar verkligen pengar med, varför styr de??? Hela människans existen kretsar ju runt dessa jävla pengar!!
Och när de inte finns, känns det som man förbrukat sin rätt...

Jag är så trött, men för trött för att kunna sova. Samtidigt som kroppen lever sitt egna liv...
Jag kämpar för min älskade familj...
Jag hör dina tankar... Sök hjälp då!!!
Ja, fast med vadå? Socialbidrag? Ehh nä där får vi ingen hjälp!!
Läkaren?? Jo, men visst du har fel på nacken, och andra kroppsliga "problem" men vad skulle vi kunna hjälpa dig med??
Man måste ha god ekonomi och vara bra frisk, för att orka vara sjuk!!!
Sjukskrivning?? Nä, just de ja... Jag har inte rätt till någon ersättning ...
Hurra för välfärds Svergie och alla fina skyddsnät...

Tacksam över en ledig natt till att få krypa intill den stora tryggheten, mannen i mitt liv <3..
Men känner redan panik och ångest över att jag jobbar hela helgen igen...
Hatar att jag måste utsätta mig för detta, bara för att vi inte har råd att få vara och bara läka liten stund....

Jag söker inte några sympatisörer... Jag vill med detta bara försöka få er att kanske nästa gång du "ser" någon som inte mår så bra,
Stanna upp och våga fråga!!! Kanske vill den bara ha någon som lyssnar elle kanske den bara vill skratta tillsammans med dig enstund för att glömma vardagen...
Jag vet så mkt jag borde göra, säga och hantera detta lägga jag är i...
Men just idag skiter jag fullständigt i detta och är ledsen, bitter och besviken på hur vi människor är funtade...
Åh, nä, jag menar inte att jag skulle vara så mkt bättre själv!!!
Speciellt inte i nuläget. för så mkt jag backat in i min ensamhet och bara "tittat" på när alla leker katt å råttaleken med tyckande och tänkandeom andra människors val, precis som dehar äganderätt på sina vänner. Skäms när man ser det!!!

Jag har lärt mig mkt under "denna" period !!! Många prövningar har de varit, men tack det räcker för oss nu!!! Gå vidare till någon annan som behöver !!!!

Trorjag skulle kunna skrivit en hel novell ikväll, men mina barn kallar på uppmärksamhet... Så tack för att du "lyssnade"...
Och komihåg detta är mina känslor, du har inte rätten att analysera mig om du inte finns delaktig i mitt vardagsliv.. För du vet inte ett skit hur min vardag är idag!!! Så "undrar" du något? Så äger du rätten att fråga MIG!!!! Inte din vän!! (De finns ju pm!!!)

Va rädd om din vän !!! Du vet aldrig vilken dag du är behov av en !!!!

Det har varit en intensiv vecka.. Hjärnan går på högvarv, många nya upplevelser och människor.. Jätteroligt.. Och dethär behövdes i mitt liv.. Nya människor som är helt fantastiska.. Unga som äldre som tar egenansvar och jobbar mot samma mål. De ställer upp och arbetar för varandra..
En helt ny fläkt av nytänkande i mitt sinne har fyllts på. Människor som inte skyller på varandra eller lyfter fram sigsjälv främst jämt.. Utan människor som glädjs av att ge.. Här är ett "team" som jag trivs kanon i..
Jag ber för allt i livet att min kropp inte sätter stopp för denna enorma chans till detta vikariat jag fick..

Så inatt är det min första "egna" natt.. Min vecka som "lärling" är över.. Hoppas alla tusen olika kommandon som skall tryckas i en dator sitter där de ska :-)
Och jag som sagt till migsjälv, att jag inte skulle jobba obekväma tider och helger igen... Shit happens ^^... Nu blir de 3 helger på raken och de lutar åt att både jul och nyår får offras..
Känns inte hundra bra... Men nöden tar ut sin rätt och vi har inte råd att "missa" detta...
Det är bara att ta egenansvar för situationen vi är i, och göra det bästa av läget :-)..

Jag tänker tillbaka på hur tiden sen vi kursade varit...
Jag har inte sökt till något jobb, men ändå har jag inte varit hemma jättelänge... Utan jobbat på 3 olika jobb där arbetsgivaren ringt och erbjudit mig jobb under en viss period..
Så i de mörka tankarna om migsjälv har detta hjälpt mig.. Jag måste ju vara åtminstone lite bra eftersom de söker just mig :-)
Och nu detta vikariat som jag har nu... Valde "chefen" mig framför 3 utbildade m erfarenhet!!! Wow... Så nu är det upp till mig att bevisa att hon valde rätt !!!! " din personlighet och livs/arbetserfarenhet väger tyngre än utbildning".
Där växte jag lite måste jag erkänna... Samtidigt som kraven på migsjälv också naturligtvis..

Så glad att jag fått denna chansen... Jag är så tacksam mot min finaste hjärtevän som "fixade" detta vik åt mig...
Hon är otrolig, henne vill jag höja till skyarna, hon är guld värd!!! I love her!!!

Nu blir de nog att fatta penseln och se vad förändringar som "skett" inombords :-)...

Tänk va allt kan vändas på drygt en vecka ... Underbart !!!
Från mindre bra tankar och ensamhetskänsla till leende och många hjärtliga skratt och gemenskap med likasinnade jordnära människor.

Just nu är jag glad och tacksamt lycklig.. De känslorna är underbara <3

Önskar alla en bra helg !!! Kramar och så..

Jag minns inte riktigt när, men jag kollapsade.... Tömd på energi, kraft och styrka. Tappade min tro, mina sinnen, mitt fotfäste. Förlorade glädjen, nyfikenheten, passionen och mina drömmar..

Vem är jag?

Är jag utbränd för att jag är den jag är? Eller för att jag inte fått vara den jag är???
Jag släcker bränder som är okontrollerade, men som bara tänds pånytt. Jag utför livsuppehållande insatser och åtgärder varje dag utan reflektioner och utan mål. Varje dag är en tillfällig lösning utan struktur... Mitt syre tar slut, min kraft, min inspiration ....

Jag som alltid gillat att ha många bollar i luften, men inte ett bollhav.. Orimliga krav som kräver beslut. Ord som sägs och skrivs blir till en het överkokt havregrynsgröt, en grynig, grå, het klumpmassa... Som man blir helt spyfärdig av... Alla försvinner sakta, men jag är helt oförmögen att hantera detta... Bråk och äganderätt över andra människor träderfram... Jag backar.
Människor greppar i panik efter sina "tillhörigheter", för att existera och för att fylla ett egetbehov.
Vill inte vara endel i detta spel längre...
Behöver min ensamhet nu, där är jag skyddad från yttrepåvekan, då skalet mitt just nu är skört..
Kämpar hårt för att hålla huvudet över vattenytan. Har inte kunnat gråta för rädsla av att tårarnad skulle dränka mig... Igår släppte den spärren, så skönt befriande....

Och Idag är en bra dag!!!

Någonstans i själen finns en dörr, någonstans i mitt hjärta finns en nyckel.
Någonstans i mina val finns en väg.
Någonstans i min vilja finns det ett hopp.
Någonstans i mitt huvud finns en handling.
Någonstans i mig finns tro, hopp och kärlek...

Idag känner jag glädje,lust, lycka och känner mitt hjärta slå av kärlek inte bara för att det måste.
Idag har jag skrattat, för jag har kunnat känna glädje.
Idag har jag en energi att göra saker, inte för jag måste, utan för att jag vill...

Just idag ser jag dörren, nyckeln håller jag i min hand och jag står hoppfull i en vägkorsning...

Gårdagen är över, morgondagen vet vi inget om... Så jag väljer att vara just här och nu med båda fötterna hårt jordat till marken !!!!

Jag minns inte riktigt när, men jag kollapsade.... Tömd på energi, kraft och styrka. Tappade min tro, mina sinnen, mitt fotfäste. Förlorade glädjen, nyfikenheten, passionen och mina drömmar..

Vem är jag?

Är jag utbränd för att jag är den jag är? Eller för att jag inte fått vara den jag är???
Jag släcker bränder som är okontrollerade, men som bara tänds pånytt. Jag utför livsuppehållande insatser och åtgärder varje dag utan reflektioner och utan mål. Varje dag är en tillfällig lösning utan struktur... Mitt syre tar slut, min kraft, min inspiration ....

Jag som alltid gillat att ha många bollar i luften, men inte ett bollhav.. Orimliga krav som kräver beslut. Ord som sägs och skrivs blir till en het överkokt havregrynsgröt, en grynig, grå, het klumpmassa... Som man blir helt spyfärdig av... Alla försvinner sakta, men jag är helt oförmögen att hantera detta... Bråk och äganderätt över andra människor träderfram... Jag backar.
Människor greppar i panik efter sina "tillhörigheter", för att existera och för att fylla ett egetbehov.
Vill inte vara endel i detta spel längre...
Behöver min ensamhet nu, där är jag skyddad från yttrepåvekan, då skalet mitt just nu är skört..
Kämpar hårt för att hålla huvudet över vattenytan. Har inte kunnat gråta för rädsla av att tårarnad skulle dränka mig... Igår släppte den spärren, så skönt befriande....

Och Idag är en bra dag!!!

Någonstans i själen finns en dörr, någonstans i mitt hjärta finns en nyckel.
Någonstans i mina val finns en väg.
Någonstans i min vilja finns det ett hopp.
Någonstans i mitt huvud finns en handling.
Någonstans i mig finns tro, hopp och kärlek...

Idag känner jag glädje,lust, lycka och känner mitt hjärta slå av kärlek inte bara för att det måste.
Idag har jag skrattat, för jag har kunnat känna glädje.
Idag har jag en energi att göra saker, inte för jag måste, utan för att jag vill...

Just idag ser jag dörren, nyckeln håller jag i min hand och jag står hoppfull i en vägkorsning...

Gårdagen är över, morgondagen vet vi inget om... Så jag väljer att vara just här och nu med båda fötterna hårt jordat till marken !!!!

Förändring, lycka, tacksamhet, vänskap och empati..

Är ord som jag låtit tankarna fånga upp idag..

Vad betyder detta för dig?
Vad uppskattar du mest hos en vän?
När du inte mår riktigt bra, vad gör du åt de?
Vad är lycka för dig?
Vad får dig att känna tacksamhet?
Och med handen på hjärtat, hur empatisk är du? Och är du det bara i "tanken" eller är du en sådan människa som sträcker ut din hand till en behövande?
Om du upplever att någon mår dåligt "tittar du bort" eller försöker du hjälpa?
Är DU en bra lyssnare?
Skulle du kunna ge av digsjälv utan att ha någon "egenvinning" av det?
Vad väcker min blogg för känslor hos dig?

Miljoner frågor sitter jag och ställer migsjälv idag? Hur hade du svarat? Svarar du ärligt eller svarar du med undanflykter...

Jag känner att jag väljer ofta ensamheten före sällskap... Eller kanske är de inte jag som väljer den, det är så att jag försvarar mig för att jag är ensam...?
Jag kan nästan på förhand tala om vilka på min vänlista som kommer att gilla/kommentera på detta inlägg... Men jag vet också hur många andra som "bara" läser..(besöks statistik)
Ops!!! Där har jag redan svaren på hur du hade svarat på "mina"frågor.. :-)

Har under en lång tid varit blockerad i tårkanalen, tack de släppte med dessa rader...
Kanske du tycker att jag är lite patetisk för att jag delar mina känslor/tankar såhär öppet...
Detta är en del av min förändring att våga säga som det är, att våga ta plats.. Detta är min början..
Ett försök att respektera migsjälv och inte längre sätta alla andras behov elle känslor först..
Men steget att verkligen göra det "facetoface" IRL är än långt borta.. När jag möter någon ute är allt så fucking jävla bra.. Ja, just det för du vill inte höra något annat..... Du vill bara säga det som betyder i ditt liv...

Skrämmande hur vi människor är... De skrivs om kärlek,kramar, respekt och att alla är värda lycka och massa annat... Tanken är jättefin och hjälpande för stunden... Men vad gör vi i verkligen för hjälpa en medmänniska...???!!!?!?!? Gör man de för en liten stund för att det höjer sin "egenkänsla" eller för att man bryr sig på riktigt..
Jag skäms för hur jag är.... Samtidigt som jag bara gör som de flesta andra ... Börjat "bara" bry mig om de som bryr sig om mig... Och då för att jag verkligen bryr mig... Annars är jag "tyst"... Jag orkar inte längre mer helt enkelt... Men för min familj och de som verkligen finns i min vardag kan jag riva berg för...

Oj, många dömande ord.. Eller nej, sanningen svider...

Tänk vad ett samtal kan ändra humöret snabbt... Allt jag skrivit fick jag lust att radera..
Men nä, de får vara kvar..

Nu är de dax att ta en dusch och invänta ett samtal till från en kvinnan som har hemlängtan efter operation, hoppas att läkaren ger henne "godkänt" att checka ut.. Så jag kan hämta hem henne.
Hon är en kämpe, så positiv och med fötterna på jorden och är så rak och ärlig så man kan inte annat än att bara älska henne villkorslöst!!! Det hon går igenom får allt annat verka som skitsaker...
Hon lär mig se livet från ett annat perspektiv <3 en riktig hjälte <3...

Tack för att du läst mina förvirrade funderingar... Och Har DU en åsikt elle dyl om detta... Säg den gärna till mig (finns ju pm) inte till fin kompis.. För antagligen kan inte "hen" svara på det ändå, men jag kan nog försöka :-)

Ta hand om din vän, för du vet aldrig när du behöveren omhändertagande vän själv <3

Ha en bäst dag alla !!!

Här sitter jag nu i soffan, blickar ut genom fönstret på en regnruggig höstdag. Suset efter förmiddagens dammsugning surrar fortfarande högt i huvudet... Stör mina tankar, längtar efter total tystnad. Lägger mig tillrätta kroppen är tung och jag känner mig tom.
Jag har sedan i måndags "bara varit" inte låtit paniken över min nuvarande livssituation tagit över. Har i flera månader kämpat med att hålla jämt tempo med "livet". Samtidigt försökt hitta en sund förnuftig balans.. Med den har blivit ojämn, för kroppen säger en sak och "tillståndet " i livet säger än sak...
Kraven känns orimliga. Vill bara få vara ifred ett litet tag.. Kroppen vill vila men kraven av alla måsten tillåter inte detta.
Jag är otroligt imponerad av människor som lärt sig säga NEJ... Och tänka på sigsjälva..

Känslan av att luften har gått ur kroppen, en intetsägande känsla av likgiltighet sprider sig.. Kan inte säga att jag är bitter, bara orkeslös!!!
Önskar jag kunde gråta, släppa spärren och bryta... Men, nej det tillåter jag mig inte. För tänk på barnen och de andra som har det värre.
Mina problem är ju inget, jämfört vad endel andra kämpar för/ emot....

Jag tyckte jag var en bra bit påväg att finna mig och lugnet... Hade bockat av mkt av den bitterhet mot människor jag tyckte svikit, och istället kollat på de från ett annat perspektiv och funnit ett slag förstående för deras handlande.

Jag jagar inte sympatisörer, men endag som denna hade det varit skönt att ha någon att hålla i handen som bara förstod.
Känner mig så oförstådd och missförstådd...

När läkaren sa att jag inte bör jobba inom vissa yrken, började ju ett tvivel på identitet igen...
Rädslan var ett faktum. Vad ska jag göra nu? Jag är inställd på ett vänteläge, oförmögen till att våga tänka på en framtid.
Jag som hade gjort nya planer om min framtid, mål som jag ville jobba mot.
Nu måste jag tänka om.... Och nu samarbetar inte mina hjärnhalvor alls..

Jag måste verkligen jobba, pengar är ju ett nödvändigt ont.... Att gå arbetslös på minsta ersättning är förnedrande....
4000-4500 kr/ mån efter skatt.. Bara det får ju en att känna sig värdelös... Är jag inte värd mer?

Jag har iallafall lärt mig massor om att en trasig kropp kan pressas till funktion i flera timmar...
När jag jobbade tillfälligt fann jag mina knep... Måndag gick hur bra som helst att stiga upp på morgon. Resten av veckan blev allt svårare, men där vågade jag be om hjälp... En som jobbar natt ringde varje morgon och väckte mig... Frukost och middagsrasten satt jag inte i lunchrummet utan hittade en plats där jag kunde få en stunds lugn att samla krafterna igen. Pratade inre i onödan med folk för att inte " slösa" på krafterna... När dagen var slut va det soffan som gällde, på sin höjd lyckades jag laga lite mat..

Skrämmande patetiskt hur man håller på bara för man inte kan erkänna att man inte mår bra... Hittar man vägar som får en att fungera för stunden... Jag tycker att jag är otroligt "töntig"... Elle vänta nu... Jag är nog otroligt rädd för att de är det "andra" ska tycka om mig om jag säger hur jag känner och tycker...

Oj, jag ordbajsar en salig röra, men det är så det är just nu i kropp och knopp...
Hade önskat att jag skulle kunna skriva att jag är så otroligt tacksam över att jag har så många kärleksfulla, förstående och hjälpsamma människor i mitt liv som hjälper mig just nu, när jag inte riktigt har begrepp om migsjälv...
Man måste va oerhört stark för att våga be om hjälp/ stöd...
Jag är medveten om att "jag köpt ihop till detta själv" delvis....
Men en längtan efter att bli omtyckt för den jag är, inte vad jag gör elle gjort ...
Alla dessa kärleksfulla människor som skriver och sprider ljus och kärlek så fint... Men de kan inte se människan bakom ett mindre bra sagda ord elle en handling... ( oj sorry där kom lite bitterhet)...
Att vara "hård och kall" är mitt försvar.. Jag är medveten om att jag är ev svårknäckt nöt !!!
Men innanför skalet är jag .... Ja just det, inuläget TOM...

Men som många gånger förr kommer jag att ta mig ur detta oxå... Tror bara att detta kommer ta en lite längre tid.
Beroende på vilka val jag väljer att göra....
Allt e ju mitt egenansvar det kan jag inte smita ifrån, hur mkt jag för tillfället jag önskar jag kunde...

Så nu har jag släppt trycket lite... Konstigt nog är jag ändå lugn i kaoset......

Till många därute som läser mina ord...
Jag är en känslomänniska som bara har svårt att sätta ord på känslor IRL. Skriva kan jag göra hur mkt som helst,
Men då "slipper" jag ju känna den jag pratar med dennes känslor. Och de blir svårt att säga som jag känner, utan istället säger vad dem vill höra.
Jag är i nuläget inte alls bra på att höra av mig till vänner/ bekanta... Beklagar, men måste ha min kraft själv nu... Hoppas ni förstår det!!!!

Din tanke räknas... Bullshit... Din HANDLING räknas <3

Ha en bäst dag därute !,,
Nu ska jag fatta penseln, tända ljus och på med underbar musik, det får mig att må bra!!!!



Bra text!!! Men satan va svårt.... Kram