Kroppen och hjärnan exalerar med rasade fart. Pulsen ökar när kraven hårdnar och egenansvaret är ett faktum. Tiden av ledigheten går mot ett slut. En tags paus från verkligheten. En paus där jag kunnat umgås med mina fina utan krav. Suttit i soffan och myst framför tv allt för sent på kvällarna och sovit läääänge och varit slarviga med regelbundna tider och allt vad det innebär. Men framförallt inte varit jagad. Av allt som har med myndigheter och fordringsägare att göra!!! Telefonen har varit tyst och brevlådan har det legat ett och annat julbord mellan reklambladen istället för alla räkningar...för en liten period har jag lyckats förtränga, en vardag som är en plåga. Jag är tacksam för detta. Ett avbrott att andas i, ett lugn och harmoni i nuet, att slippa yttre påverkan av ett liv som levs i ett okontrollbart kaos.

Jag nästan hör människors suckande meneningar... Äh va fan, ryck upp dig... Sluta tyck synd om dig själv... Eller är det bara mitt samvetet som än en gång spelar med mig!!! Du anar inte hur mkt jag skulle vilja rycka upp mig och bara ta tag i livet...
Jag har även under ett par perioder lyckats rätt bra.
Men just i detta nu är smärtan i varenda kroppsdel och själ mig övermäktig.. Men igår va det en dag "jag ryckte upp mig"..
Orkade vara duktig och gjorde saker som man förväntas göra.
Jag fattar inte hur ens liv kan rasa såhär.
Att kännas såhär totalt misslyckad och missförstådd på så många olika 'plan' samtidigt. Att kämpa och vara stark är ett svagt minne i mitt forna jag. Att klara hantera motgångar "duktigt" kan jag inte ens förstå att jag gjort så många gånger innan...
Att gå från att känna sig värdefull och omtyckt, till att bli handlingsförlamad grå genomskinlig skugga instängd i ett hörn bortglömd och dammig.
Mycket är min egna syn på migsjälv, den jag målar upp att omvärlden "tror" om mig nu. Mitt dåliga samvete över mycket äter djupa hål i mig, tuggar upp min självkänsla över rätten att existera, för de misstag/ fel val jag gjort.
Samtidigt förstärks alla de dåliga känslor brist av den bekräftelse vi alla människor är så tokigt beroende av!! Tystnaden i mitt liv är total.
Jag är oförstådd till att se anledningen/ lärdomen av detta 'ras'.
Sakta men säkert växer iof förståelsen för de människor jag inte förstod innan. Samtidigt sjunker förståelsen för andra...

Längtan.... Just nu efter en liten stuga i skogen är gränslös.

Jag vill läka, hela jag känns som ett blödande öppet köttsår med en varaktig infektion i...
Och om några dagar ska jag sitta åter igen och svara på frågor som jag inte förstår... Frågor om en framtid som de känns som den inte i närheten kommer existera.
Vi har lyckats överleva i flera månader, med hjälp av vänner/familj som äger givmildhet som är obeskrivlig. Det handlar om att de kikat in med en matkasse, elle lånat ut pengar på obestämd tid så att vi kunnat betala el/ vattenräkningar och dyl.
Underbara människor som är själva i svåra omständigheter, men ändå ger.... Vi lever i oändlig tacksamhet och bugar ödmjukt över att vi fortfarande är rika!!! Rikare än vad alla pengar i världen kan ge. De ordspråk som säger att i nöden prövas vänskap!!! Så Fu..ing tru!!!
Skammen över att inte kunna ta egenansvaret för det liv som blivit efter våra egna val är grotesk!!
Allt känns stundtals bara svart och tungt. Det mörka och negativa tar ofta överhand.
Men... Hoppet!!! Kära hoppet finns kvar... Vissa dagar är det så starkt att man glömmer verkligheten. Dessa dagar finner lösningarna ljusets strålar. Och skänker glädje och värme.
Ett meddelande kan vända mörker till ljus..
Kan förstå att min blogg kan vara "tung" och negativ måååånga gånger. Men den hjälper mig, detta är lite som en nål i höstacken.
Jag har nämligen insett att jag är i behov av någon slags yttre hjälp.. Med både kroppslig och själslig smärta. Men när allt styrs av pengar man idagsläget inte har... Så använder jag de "verktyg" som finns tillhands.
De är konstigt hur vi människor reagerar när något berör!! Endel hör av sig med en kram, endel ifrågasätter ord och känslor, endel pratar med andra nedlåtande, endel faller i total tystnad....
Vad är vänskap för dig?
Hur "mäter/väger" du människorna i din närhet? Vilka krav har du? Väljer du dina vänner som för stunden får dig att må bra och efter ett tag "byter"?
Jag idag orkar inte ens höra av mig till någon!!! Men det bästa med de som är mig nära!! De "ser" mig!!! De skickar ett sms, de ringer, men de blir inte ens lite sura över att jag är Ledsen och negativ en dag... För de vet att nästa tillfälle kanske vi skrattar av glädje tillsvi gråter... Jag får lov att vara jag, jag behöver inte vara duktig... Tack mina älskade hjärtevänner för att ni finns vid min sida!! Vi behöver inte ha daglig kontakt, ni finns i mitt hjärta ständigt!!!! <3

Nä nu kallar mina hungriga på mig, dax att rycka upp sig och laga mat till mina vackraste <3

" gör inte samma misstag som jag... Ta hand om dina vänner... För du vet inte vilken dag du behöver dem. Men då kan de vara försent"

Ha det!!!!

Nu står vi alla här, i början av ett nytt år. Alla är hoppfulla av förväntan över alla förändringar som vi vill ska "hända" under kommande år. Man målar upp rosa moln av förväntningar och man tror att allt dåligt hände förra året så nu... Nu händer allt bra och världen fylls av kärlek.
Hur många gånger har man inte tänkt så vid nyår.....
Hoppet om en förändring gör att vi vår energinivå fylls på till max. I våra tankar bildas drömmar om olika mål vi vill ska uppfyllas under året. Vad som behöver ske för att vi ska bli lyckliga och känna oss tillfreds....

Nu kommer det komma en satans massa ord från mitt inre, så om du redan nu känner att mina ord brukar göra dig upprörd eller arg, eller att de jag skriver inte stämmer överens med din sanning.. Eller blir berörd av känslomässiga ord när jag naket kommer förklara det känslor jag behöver våga släppa för att gå vidare.... Våga sluta läsa!!!

Inför detta nyår har jag inte satt mina mål högt. Utan att jag backat måååånga år i tankarna.... 2013 är ett år jag alltid kommer att minnas.
Ett år av ett känslomässigt kaos. Jag är själv förvånad ibland att jag är kvar här idag. Kanske låter töntigt. Men så tom, samtidigt haft vidriga smärtsamma ångest attacker under året vill jag inte att någon ska få uppleva. Stundtals helt likgiltig, helt oförstående till varför livet skulle vara värt att leva. Hade svårt att förstå att jag överhuvudtaget hade en roll i detta spel som kallas livet. Att min existens hade någon funktion alls.

Jag lyssnade på vad alla sa, tyckte och tänkte om mig. Orden som kom från allt från kompisar, vänner, familj och även främlingar.
Ord som har skurit mig i delar som det skulle varit knivar. Jag har sakta försökt "sy" fast mina avskurna delar, men det är precis som om nerv och känseltrådarna i kroppen blivit skadade. Helt avtrubbad... Jag möter människor i affären, på gatan, ler, skrattar och pratar på som om att inget är fel. Likt en programmerad robot. För det är ju så vi är lärda att göra. Jag möter dig, du är inte medveten om att jag vet de ord du talat om mig. Jag spelar med i samtalet, men väl hemma i min borg kommer ångesten av dina ord.
Jag är hård, kall och svår som person har man sagt.. Stämmer perfekt, för det är min yta. Där är mitt försvar som jag lärt mig redan sen barnsben att hantera perfekt. Det var mitt första skydd mot slagen mot den barnkroppen som inte förstod var den gjort för fel.

Och nu sitter jag här nästan ett halvt liv senare, med samma känsla. Vad i gör jag för fel, varför kan jag inte bara bli älskad och respekterad för den jag är?
Möjligtvis för jag aldrig vetat vem jag är. Jag har kämpat så hårt för att bli älskad och omtyckt, så jag oftast formats av dem som finns i omgivningen just då.

Så 2013 har tvingat in mig i en fas i livet, det har varit lik en mardröm, fast jag varit vaken. Jagad av ord som varit vålnader av demoner.
Och som vi är programmerade att reagera, så har jag förståelse för er reaktion på mig. De som sårar en, eller andra anser är fel i ens personlighet.. Det försvarar man sig starkt emot, man sprider hårda ord utan någonsomhellst eftertanke på personen i fråga.
Jag är ju mänsklig, jag har sårat många.
Men någonstans i mitt inre trodde jag mig vara omtyckt och värdefull av de jag hade i min närhet.

Men när jag föll i början av året, när allt blev mig övermäktigt. Fanns de ingen förståelse för det.
Därav all mitt "tjat" om att många "pratar" om kärlek och lycka och om att finnas för andra.. Men i verkligheten då?!?!
Jag är orättvis när jag säger att alla försvann... De finns de som stannade vissa stunder, men vars ord 'skurit' mig i ryggen sen.
Sen finns det faktiskt EN vän som aldrig vikit min sida?.

Bitterheten byggde bo hos mig, jag blev ilsk mot allt och alla. Tack för de, för den gav mig ändå en slags energi att orka dagen, även om det inte är en bra energi.
Jag har tvingats in i ett läge, där jag dog. Jag tvingas in i att lära mig pånytt. Att jag 'pånyttfödds'. Att jag lärde mig fel som barn, och levt mitt liv på fel känslogrund.

Så hur arg och förtvivlat ledsen, sårad och ensam jag varit 2013, kan jag nu känna lite tacksamhet till allt som hänt.
För jag har lärt mig så mkt om framför allt migsjälv. Ur botten på askhögen fanns det ett frö. Det lyckades finna lite näring och börja gro.
I ensamheten tvingas jag att lära känna migsjälv, tro på mig.. Inte vara beroende av andra. Så jag vill tacksamt tacka er som hjälpt mig till detta läge.. Tack för ni visar hur jag inte vill vara!!!
Jag är längst nere på " näringskedjan" både ekonomiskt, statusmässigt och känslomässigt. Min grund känns bottenlös, för när de känts under året att man är i botten, så har alltid något skett som fått en att sjunka en bit till.

Så nu inför 2014 är mina mål inte höga, mina förväntningar inte stora. För jag är ju den som måste förändra mig!!! Det är mitt egenansvar som människa som styr!!! Så det första jag ska försöka få kroppen att fungera igen. För det smärtsamma känslokaos i själen verkar som det spridit sig i kroppen.
Ja, det var ett helvetesår... Men lyckas jag orka vända detta till något bättre är det klart värt det.
Jag har nog förstått att jag kanske inte klarar detta själv, att börja lära mig be om hjälp är något för mig främmande.
Envis över att vara "duktig" i alla lägen, att inte visa mig svag elle sårbar är en utmaning. Att lära mig lita på människor blir nog svårt, likaså lita på migsjälv. Men sakta men säkert lär jag mig dag för dag att ärlighet mot framför allt sigsjälv ger resultat. Att magkänsla och intuition går att lita på. Det har öppnats en dörr som jag envist inte velat gå igenom. Av rädsla och brist på självkänsla och självförtroende.

Så pånyttfödd vacklar jag med ostadiga ben ut i världen som är den samma, det är min syn och mina värderingar som är annorlunda.
Har jag mod nog att gå, eller kommer jag vekna på vägen. Allt beror på mig! Mina val jag gör! Jag kan inte låta dina ord bli en dålig ursäkt på mitt mående längre!!!
Att det är den smidiga vägen att gå, skyll på någon annan!! Så tack till alla som sagt dessa hårda ord om mig, och tvingat mig till denna insikt. Och jag finner min ensamhet trivsam. Jag är idag mån om de få vänner som finns i min vardag. De har visat att de stödjer mig på riktigt genom min förändring. De har inte lämnat mig när jag inte längre orkade vara stark.

Jag är otroligt liten och svag idag. Du kommer inte "se" det när du möter mig på en gata eller i en affär...
För min trogna rustning av hårda och kalla och ytlighet finns alltid med.

Min påbörjade resa är min väg... Din ser säkert annorlunda ut.. Du gör det som får dig att må bra, jag gör det som fårrmig att må bättre!!!
Men en sak som är säker!!! Jag förändras, du behöver inte tycka om mig. Men du har heller inte gått i mina skor, du har inte upplevt de jag gjort. Du har säkert blivit sårad av mina ord, likaväl som jag blivit sårad av dina. Vi är alla människor som felar och upplever saker olika. Jag är inte bättre än du...
Men "läxan" elle kanske man kan säga "karman" av mitt egna beteende som fallit tillbaka på mig.. Elle som sagts i "folks mun" hon har bara fått vad hon förtjänat.
Har jag tagit till mig denna gång, det har krossat mig. Men också lär det mig att bli bättre som människa!!!

Genom denna blogg har jag även fått mycket kritik. Endel anser att jag framställer mig som en så perfekt människa som hjälpt så många.
Och att jag inte får någon hjälp tillbaka. Så är det naturligtvis inte!! Men i ett kaos av känslor som jag inte kan hantera och där pressen på att inte visa sig svag.. Så är jag ju som "alla andra" lättare att skylla på andra än att förstå sitt egna egenansvar i situationer.

Framtid?!?! Stundtals har jag inte vågat tro på att den existerade.
Just nu kom känslan: äh, vem försöker jag förklara för? Varför ska jag förklara? Söker jag "tröst? Vill jag ha bekräftelse?
Jag vet inte!!! Men jag vill bara få respekt, kanske en vädjan till er därute.. Snälla tänk på vilken makt era ord äger.
Alla delar fina texter, om respekt, ord om kärlek, kramar!!! Ja, jag gör det med!!!
Men orden du talar till en person om en annan. Du lägger dina värderingar om personen hos den andre. Man sänker för att höja sigsjälv!!!
Ord som kränker. Inte funderar man på att de ord man "försvarar" sig med, kan få en annan att må så dåligt.
Att det du känner jag gjort fel, och talar gärna om för andra.
Kanske hade jag inte tagit åt mig om det varit stabilt i mitt liv på andra "plan"..

Att vara såhär öppen med hur knäckt jag verkligen blivit av ord tar mig hårt. Ena sidan av migsjälv tycker som DU, att jag är patetisk. Den andra sidan tycker att jag måste våga säga mina känslor.
Kanske någon mer än jag förstår mina ord, och väljer att tänka sig för ...
För vem vill känna att man är endel av de droppar som får bägaren att rinna över.

Att våga be om hjälp och säga sanningen omhur jag känner och vad jag vill har alltid varit svårt för mig.
Detta inlägg är ärligt försök att ber er om hjälp!!! Försök sluta dömma andra så hårt!! Detta är min sanning hur mitt 2013 känslomässigt varit. Försök att respektera mig, jag kräver inte att du ska gilla mig. Ord äger mycket makt, väg dem noga!!!

Jag känner!!!! Nya känslor infinner sig i mig, känslan av trygghet i ett kaos. Att inte veta, hur vi ska klara denna månaden. Att ha tappat all kontroll över sitt liv, men fortfarande klarar av att existera dag för dag.
Att jag fortfarande kan älska, känna gränslös kravlös kärlek till människor.
Att jag lyckas omvandla min bitterhet till empati, inte för att jag anser mig bättre som människa.. Utan för att jag klarat förändra. Att min förståelse ökat genom mitt egna 'ras'..
Att jag ärligt kan erkänna mig svag och rädd... Jag söker inte sympati...
Jag är tacksam för det svåra som visat mig att det är jag som måste välja att förändra mig och ta ansvar för mina val och vad jag väljer att lägga fokus på!!!
Jag vet att jag har en mening, jag ska fortsätta jobba på att hitta den nu!!!

Så nog ordbajsat för nu!!!
Så till er alla!!! God fortsättning på detta året, jag önskar er all lycka och välgång!!

Ha en bäst dag därute ????

Tänk vad skönt de är när de som tidigare har plågat och gjort ont, vänder och man får en helt annan syn på mycket. Att man klarar att släppa problem man inte styr över. Jag hoppas att det håller i sig. Att jag i fortsättningen klarar av att hålla mig på den resa jag börjat på. Att sluta ha dåligt samvete för allt och alla, känna mig konstat skyldig för misstag jag antigen gjort elle sånt som folk tycker att jag orsakat med handling elle ord. Att jag faktiskt förstått hur lätt människan har att påverka folk i sin omgivning med sin sanning och sina upplevelser. Men det behöver ju inte va sanningen. Pratade med en häromdagen som ansåg att en sak om en annan människa. Vi hade inte alls samma åsikt. Vad jag då upptäckte var att personen i fråga hade blivit påverkad av någon annan som hade en negativ erfarenhet av den andre.. Och pratat mindre bra saker om denne... Så automatiskt blev de dennes "upplevelser".
Jag hörde migsjälv säga: hur kan du ha denna åsikt om personen, du har ju aldrig haft en sådan slags relation till denne så du kunnat få den uppfattningen om den personen?
Det blev tyst.. Och slut på disskutionen!!!!
För det jag försöker ändra på själv är att jag försöker tänka på hur jag påverkar andra!! Mina "problem" och känslor är ju mina..
Varför ska jag " ge " den till någon som inte behöver dem?
Tankarna snurrar runt frågan: Varför är det så viktigt för oss att få människor att tycka som vi?
Varför säga saker om andra som vi själva hade mått dåligt av, om de sagts om oss?

Ja, det är väl bäst att påpeka att detta är funderingar och tankar!!! Jag är absolut inte så jävla bra i ord och handling själv!!! Haha!!!
Men tankarna finns i mig och jag försöker hela tiden tänka mig för.
Kanske för att man nu fått svälja så många ord som man "hört" folk säga.
Men genom att försöka förstå att orden är inte bara dina utan att människor blir påverkade av andra är det lättare att förstå.
Och framförallt se vilka fel och hur man själv "agerat " i "trånga" situationer.
Kasta hellre skit på andra och få medhåll än att vara tyst..

Äh nog om det... Snart är det jul :)... Och för första gången på många år känner jag ingen stress. Konstigt..
För paketen till barnen är få och inte dyra. Men allt är fördigt sen en tid tillbaka. Och i år har jag haft tiden... Tiden att umgås och fixa dedär lilla extra som inte är kostsamt men betydande...
Jag myser och uppskattar det lilla, visst kommer känslan av pressen och lite ledsamheter över att man inte kan ge det som barnen önskar sig..
Men de byts ut mot känslan av tacksamhet att i år få tiden att vara och umgås i lugn och ro med familjen som betyder mest!!!

Lugnet och känslan över att jag börjar finna "mitt jag".. Jag vill inte framhäva mig som " Guds gåva till mänskligheten" eller att jag är såååå bra och gör alltid rätt... Men jag förändras, inte för att du tycker det!! Utan för att jag behöver det.
Och jag ber om ursäkt till er som känner att jag inte hör av mig till elle jag ger er känslan av att jag inte bryr mig om längre!!!
Så är det inte, jag tänker på er ofta.. Men just nu behöver jag min ensamtid. Behöver "rannsaka" migsjälv. Och det gör jag i ensamheten och tystnaden.. Där finner jag ett lugn.
Men snart... Ska bara bli lite starkare först... Och få lite mer energi och få lite mer ordning på migsjälv.
Hoppas ni kan ha överseende med detta ... För även om jag inte hör av mig, betyder de inte att jag slutat tycka om er <3

Så får jag passa på att önskar er som läser min blogg en riktig god jul!!!!
Och tack för att ni "hanterar" mina ord här likadant som ni vill att era ord behandlas och respekteras!!!!

Ja lyckoruset fortsätter att även idag flöda genom kroppen, inspirationen är på topp. Nu ska jag sätta på musik och ta en rejäl städvals. Vår kära hund verkar vara inne i en period, man kan nästan tro hon har en stark längtan efter att byta ras, från flat coat till någon slags fat coated nakenhund. Inte mkt hår kvar på kroppen där.. Utan de samlas i stora gängbildande klumpar utmed väggar och under möbler, som så fint dansar omkring vid minsta lilla rörelse från människorna som vistas i huset..
Så kraften efter ett par timmars mer sömn än jag brukar ger en god energikick..
Tänkarna snurrar på i mer positiv anda innanför pannbenet :-).
En tanke som har fastnat, som jag funderar mkt på.. Förmodligen bara för att det är det jag behöver själv tänka/ändra på!!!
Varför har vi människor alltid lättare för att minnas allt bra vi gör för andra, men svårare och minnas allt fint andra gjort för oss?
Varför alltid överförklara våran egen godhet och förminska någonannans?
Så skärp mig!!!! Tänk om, tänk rätt!!
Och nu tänker jag höja volymen och jaga de studsade hårbollarna... Sen ska jag försjunka i lite målar terapi...

Ha en bäst dag alla, ta väl vara på dagen den kommer inte igen <3

Bra dag helt enkelt!!
Syster min har genomgått en operation, och allt har gott bra!! Lycka över att hon kan äntligen börja sin resa till ett bättre välmående utan något sjukt i kroppen som stör <3
Och vi har varit i Ullared bästa mannen, jag och lilla svärmor idag. Och lyckan är total att vi lyckats köpa några små julklappar till barnen!! Inte mkt folk och allt flöt på helt fantastiskt bra..
Och nu har mina minsta somnat och mina 2 bonusbarn för natten!!
Ja, kära syster, de har varit snälla, jag var lite förberedd att de skulle bli lite ledsna och sakna dig!! Men de har haft fullt upp med lek och somnade nöjda.
Och sen fick vi otroligt glädjande nyheter!!!
Jag sitter här och ler av lycka... Så pirrade glad när vänner är lyckliga och det händer bra saker för dem.. Ni är fantastiska!!!
Och för en annan vän, har det tänts ett ljus vid horisonten!
Wiiiie, lycka :)
Även om de inte förändras nåt som "lossar" vår sits i livet. Men att det händer braiga grejjor för dem är så glädjande, och det gör mig lycklig i hela kroppen!!!

Och så har jag äntligen lyckats på nåt mystiskt sett fått endel jobbiga känslor att släppa taget. Kanske de är bara för tillfället.. Men de känns som om en klarhet som har kommit för att stanna.
Att bära runt på känslor om att saker och ting pratas om och man slåss med sig själv över om de bara e en känsla eller om de verkligen stämmer!!
Och när man får känslan bevisad, ja då slipper lägga energi på de. Och även om de gör ont, så var de fantastiskt skönt att veta att man kan och ska lita på "magkänslan"..
Så ' of you go' jobbiga känsla. Jag behöver inte dig mer! Jag vet!!
Så idag har leendet svårt att försvinna från mina läppar!!
En riktigt bra dag som jag kommer leva länge på. Idag är jag lycklig på riktigt!!!

Och känslan över att jag möjligtvis kommer kunna sova riktigt gott inatt är stark :)...

Kramizar till er!!!

Det jag skriver här är ju mina känslor och hur jag upplever situationer.. Jag är absolut medveten om att andra upplever det " störande" och inte sanningen enligt dem.. Jag försöker skriva istället för att prata med andra.
Men under resans gång faller man ner i gropar som har känslan av att vara bottenlösa!!!
Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva be om ursäkt för alla misstag jag gjort!! Mår människor så mkt bättre av att hela tiden påminna någon om sina brister...
Den sömnlösanatt som gått, har tårarna forsat och jag har ältat mig i självömkan... Men nu ska jag åter igen försöka vända detta till styrka som får mig att förändra mig... Antagligen har min blogg väckt mycket dåliga känslor, har fått många att tro att jag menar dem..
Men snälla, ofta tar jag situationer jag bara "bejakat" och skriver om känslor och hur jag upplever att vi människor reagerar olika..
Hur jag kämpar med mina demoner av känslor jag upplever..
Om du känner mig eller ej, vet du om in livsresa??
Du kan anta, men du vet inte eller hur?!?!?

Nä, jag är totalt förvirrad... Jag ser människor som fått utstå mkt skit för att de vågar visa sin öppna känslosamma sida..
Jag förstår dem idag... De vågar visa det fina, för de redan upplevt hell på riktigt...
Jag hoppas att jag inom en snar framtid kan bli mer så..
Men så skadad jag nu varit under en lång period, håller jag mig mest hemma och med dem som verkligen tar mig för den jag är, med fel och brister... Jag växer sakta, hur mycket jag försöker "gåtillbaka" till den trygga masken, där jag för det mesta var stark och där jag oftast visste svaren.
Nu är jag en vingklippt skadad fågelunge, som förbrilt försökerläka och lära mig att flyga och finna min väg.
Jag kommer låta dig gå din, för det jag gjort innan varit fel. Jag hade lätt för att dömma och tycka att andra felade.
Jag vet det idag, för jag har fått uppleva min egna "behandling".
Kanske det bästa är att jag slutar blogga öppet. Men varför, då lägger jag ju mig än en gång för andras tycka och tänk om mig..
Då har era tysta krav tagit sin kraft över mig igen!!!
Men jag kommer inte tystna denna gång!!!
Jag har rätten till att skriva vad jag vill, kan inte du hantera mina känslor, så våga välja att inte läsa då!!!
Och åter igen: Vad får dig att tro att det är dig jag menar?!?!?
Om man är den raka ärliga man utser sig att vara, varför inte ifrågasätta mig istället då?

Nä, nu tar jag vovve och ut och skrika av mig i skogen!!!
Istället för att ringa en vän och besudla dem med min ledsmhet...
Ohh, ja... För det finns många fler sett att bli av med tunga känslor, än att prata negativt med andra människor om andra människor!!
Prova, det kanske hjälper!! Mig har det hjälpt för i tystnaden hör man även sina fel och brister inte bara andras!!!
Svinjobbigt ja!!! Men om man vill förändras så måste man börja med att vara ärlig, först och främst sluta ljuga för sigsjälv!!!

Så jag ber åter igen om ursäkt för alla misstag jag gjort!!!!
Men snälla ni, tänk om orden ni säger vad riktade mot er!! Hur hade ni mått?!?!

Haha så nu kan du välja att prata med din vän igen!!! Elle väljer du att vara tyst elle så frågar du mig?!? Ditt val!!!

Och allt är känns bara så missförstått!!! Att analysera mina blogginlägg och veta sig tro vem jag skriver om.... Gör så, men varför känner du att du måste försvara dig?!?! VET du att jag menar dig...
Att du måste överförklara hur dålig jag är alla mina misstag,.,. Höja sigsjälv genom att sänka någon annan. Bra val? och det är ditt!!! Kan förstå att mina inlägg kan tolkas som att jag tror att jag alltid gör rätt, och alltid ställt upp på allt och alla, men aldrig fått nåt tillbaka.. Stämmer INTE!!!
Men jag försöker att ändra på mig. Som jag skrivit innan.. Det är inte min rätt att dömma!! Men inte din rätt att dömma mig heller kanske!!!
Allt snack om respektera andras åsikter och inte såra!! Empati...
Den lilla djävulen i mig vill gå till motattack... Men nä, det väljer jag inte..
Den energi lägger jag på annat..
Men de får mig ledsen... Jag skriver om någon, varför tar du ens åt dig..
Nä, jag finner inte ens ord att skriva.
Som sagt jag har mkt att lära på min väg...
Jag har mitt sett att tolka saker, du har ditt!!
Jag använder ord som du i meningar men hur kan någon annan än jag veta vem jag pratar om!!!
Fråga dig varför orden väcker sån stark reaktion hos dig?!?!

Bloggen var min ventil... Men de får jag nog bestämt fundera på att sluta med!!!
Vad fan man gör så är det nog aldrig bra!!!
Känslan just nu är hopplöshet och otroligt värdelös, fast va fan mina känslor och sånt skit betyder ju inget!!
En känsla över att vara en slagpåse!! Ok!!! Du är bäst och gör inga fel, har alltid hjälpt mig!!
Jag däremot gör inget annat än fel!! Är det nu jag förbrukat min rätt som medmänniska?!?

Är det alltid den som skriker högst som har rätt?!?!?!?!
Men prata på du, jag förblir tyst......

Spelar de någon roll om att be om att få bli respekterad?!?!?

Nu fick jag fick jag mig en liten chock, hjärtat slog ett extra hårt slag för att sen få känslan av att de stannade helt.
På de 2 senaste dygnen har min blogg besöks av ca 200 unika besökare och sidan har haft över 400 visningar!!!
Skrämmande, samtidigt lite skoj... Men funderingen på att lösenordsskydda bloggen dök genast upp!! Känns som om att jag vill ha lite koll på "min sida". Eftersom jag oftast "pladdrar" på om mina tankar och känslor utan att fundera. Och kanske de inte e alla som hanterar det jag skriver mig rättvist...

Och så blev jag lite fundersam på hur ytliga vi människor egentligen är!!!
200 besökare och många av dem mina fb-vänner!! Hur verkligen de här med att prata tomma ord eller agera i en handling.
Nu menar jag inte att jag jagar sympati elle tyck synd om mig "gilla/kommentarer". Det är inte det.. Utan jag menar i största allmänhet.
Jag är absolut inte bättre själv!!!
Men hur vi väljer att vända ryggen mot allt som påminner om att livet inte bara är lyckligt, att många kämpar för att orka sig igenom vissa dagar..
Att man bara läser/lyssnar och sen skakar av sig det i en suck "Gud så jobbigt" och väljer att sen till en annan person prata om den personen som mår mindre bra!!! Varför gör vi "däggdjur" så?!?!?
Jag borde absolut bli bättre på att höra av mig till människor... Men nu är jag just i det läget att jag har fullt upp med alla mina egna demoner... Mina dagar består av krig mellan hjärna och kropp... Mellan bitterhet, sorg, dåligt samvete, skuld,ensamhet och glädje,lycka och tacksamhet...
Ledsen över människor som betytt för mig, bitterhet över människor som vet om att jag inte mår 100 bra men ställer ändå krav på att jag inte ska begå misstag. Känslan över att vara ensam för att jag begår misstag och för att jag inte längre orkar vara den de vill att jag ska vara... De själva kräver respekt över att få vara och tycka, men när jag säger och tycker är jag inte värd de, utan de vänder och går...
Sen att jag inte alltid gjort rätt, det är ja grymt medveten om!!! Men vem är felfri?!?!?
Usch nä, nu gav jag utrymme åt det svarta negativa.. Bort!!!!!

Tillbaka till dethär med att de är nog en liten "säkerhetsgrej" för att inte utsätta mig själv för att bli skadad av människor som ändå inte bryr sig om mig!! Finns ju faktiskt de som tycker att "hon får skylla sig själv" "hon får bara det hon förtjänar", jo, faktiskt har jag hört riktigt många olika versioner över min livssituation. Min fundering på de är: du läser mina ord om tankar och känslor, och du tycker si och så om det! Men varför gör du de? För du antar och tro av mina ord, men du orkar inte bemöda dig med att IRL ens höra av dig. Då behöver du inte veta hur jag har det heller!!!
Så That's it lixom...
Så nu ska jag bara leta reda på hur man gör!!!
Tro nog man ett gästlösen att "dela" ut sen, som du behöver för att logga in och läsa vad jag skrivit!!!

Jaja, jag vet, idag orkar jag inte vara lycklig .... Jobbigt va!!!!