Smiter ut på altanen och försöker sortera upprörda känslor. Älskade barn, men vad är rätt och vad är fel? Självklart är ens barn de värdefullaste som finns. Som förälder framhäver man allt de goda i ens barn. Självfallet för bristerna vill man ju inte se, för de får en ju att känna lite som om man felat i vägvisning och uppfostran.
Man försvarar sina guldklimpar ut i fingerspetsarna.
Att sätta bra regler ha fungerande rutiner är inte det lättaste. Inte i min familj iallafall.
4 barn, nja eller jag kallar ju dem barn, men de stora är ju faktiskt en 20 och den andra fyller 18 i sommar. Sen de 2 minsta är ju faktist 11 och 12 senare i år. Men de äger mitt hjärta och kärleken är gränslös.
Men som sagt 4 barn, 4 olika individer, med olika tänk och tycke. Ansvaret som förälder/vägvisare är bland den största uppgift man har tycker jag.
Det svåraste "arbete" men också de mest naturliga. Vi föräldrar är ju som krigsmaskiner, när de gäller försvara våra rikedomar(barnen).
Man styrs av känslor, beslut tas i situationer som kan få en att kännas som en tidsinställd bomb. Många gånger önskar man sig ett facit, ja eller åtminstone en mall, där riktlinjer fanns.
Men med förståelsen och respekten av att alla är så olika så finns de ju inte en chans att något sådan "bok" skulle kunna existera som täcker alla personligheter.


Tex, 2 av mina barn har dysteleksi, aha lätt de e ju "samma".. Bullshit!! De skiljer sig totalt, och där ska jag ärligt erkänna är mitt egna fel.
När min stora fick sin diagnos, rev jag ju upp himmel och jord, tyckte de var förjävligt att de inte uträtta henne tidigare. Hon fick den 2:à terminen i 8 och då redan "gått om ett år" i lågstadiet.
Jag gapade och skrek, och ifrågasatte lärare, rektor, ja alla möjliga pedagoger om hur i h*****e hon skulle kunna läsa igen all de hon missat! för hon inte fått den hjälp hon behövt i låg/mellanstadiet?
Jag reagerade stark och känslomässigt och tog strid. Allt inför min dotter med, man pratar om hur mkt hon missat i utveckling och dyl. Utan som helst tanke på hur de påverkade henne. Men nu.... Flera år senare, då jag 'ser' mitt felagerande så klart. Priset är högt, och mitt fel, ett felagerande sett pga av okunskap!!!
Jag försvarade och med det satte jag henne i ett fack!! Jag hämmade henne, jag gjorde så hon blev sin diagnos!! Istället för att henne över hindret, byggde jag hennes hinder högre.
Idag pratar vi om detta försöker att 'göra om,göra rätt'.
Vetskapen om att mycket av hennes bristande självkänsla och tro på sigsjälv har jag varit med att bygga. Då man hjälpte henne att hämmas på grund av sitt 'handikapp' istället för att vända det att hjälpa henne att övervinna det. Inte 'gömma' sig bakom eller använda det som en ursäkt, för att slippa visst egenansvar.

Men när dotter nr 2 fick sin 'diagnos' i gymnasiet. Tänkte jag om. Jag reagerande knappt ( inte framför henne iallafall). Och hon vände, hon övervann sin 'diagnos' hon blev/är inte hämmad utan de sporrade henne. Sen är de ju olika individer, och har 2 helt olika personligheter.
Man kan ju inte glömma att mina flickor trots sin unga ålder har ett rätt tufft bagage att bära på. Och mycket dåligt samvete hänger likt en tjock dimma av känslan som hugger i mitt hjärta att jag varit otillräcklig som mamma. Jag kunde inte skydda dem.
Så då ska man försöka kompensera det titt som tätt, för man mår bättre för en stund. Och det är ju ofta i lägen där man kan skylla på en 'diagnos' eller på händelser där man kan relatera till känsloladdade situationer. Vi lär våra barn att spela på känslor och få folk att tycka synd om en... Vi gör våra barn till offer...

Just idag kom ett såntdäringa samtal från sonens lärare, som får alla känslor att från balans till orkanstyrka på en halv sekund.
Ja, min son har AD/HD. Men även där har vi inte fokuserat på diagnosen inför honom. Vi pratar hellre om ordet personlighet och dess olikheter med honom, än att använda ad/hd som ett hinder. Utan vi vill inte att han ska 'bli' ad/hd. För när det pratas om de så har det så negativ ton i 'folkmun', ja oftast pga av okunskap. Men också pga av att alla med ad/hd är ju helt olika, inte helt ovanligt i kombination med en annat 'hinder'/diagnos. Och framförallt är ju alla olika personer, med olika personligheter och erfarenheter.
Ingen förälder vill ju ha ett barn som blir mobbat eller mobbar.
Så idag när läraren ringde och talade om att min son hade varit elak mot en annan pojke, knöt det sig i magen.
Första tanken, jaha det måste vara något den andre pojken gjort innan, som fått honom att reagera och bli dum.
Attttack, försvara, för kung och fosterland, leta ursäkt för att kunna försvara min älskade son...
Men nej, gör om, tänk rätt..
När han kom hem, samtal, bråk, aggressivitet och tårar.
Jo, min son hade varit elak, utan någonsomhellst anledning!! Käftsmäll från verkligheten till mamma på riktigt!!
Hade lust att skrika rakt ut!! Hatar denna fu**ing AD/HD allt som 'händer' just pga av den..
Men nä, va så duktigt och stark, pedagogiskt korrekt nu. De hjälper ju knappast honom att i varje konflikt elle sak som händer att dra in 'diagnosen' som ursäkt på ett dåligt j**la beteende. Han ska inte bli planerad i ett fack!! Jag vill inte att han ska få sin identitet i sin diagnos.
Jaja, många tårar senare och fått honom och förstå och vi fick höra hans 'sida'. Plus ett bokat möte hos Bup, för ev ökning av hans medicin. Så har lugnet efter stormen lagt sig för denna gång.
Men vad är då rätt eller fel.. Jag vet inte, hur jag hanterar mina barn och vilka värderingar jag försöker lägga hos dem, är kanske inte samma som betyder för dig. Att ha barn och barn med speciella behov är ibland en pain in the aaaas.. Men kärleken till mina guldklimpar är obeskrivlig. Och alla 'krig' är inte värda att strida!!!
Vilken gåva jag fått, allt de lär mig är 'priceless'.
Älskar dem gränslöst även om de får mitt hår att skimra fint i grått...

Följ din känsla, den är rätt för dig, men låt mig följa mina, de är rätt för mig... Om jag har fel, får jag stå för konsekvenserna inte du!!!

Nähä, nu väntar lite date med min finaste stjärna, bäst att byta om och fixa lite makeup, så jag kan stråla ikapp med henne???

Kram å så :)

I ett krampaktigt försök till att verkligen få det att kännas som man är en människa som fyller ett syfte.
Hur gör man? Vad är betydande? Bekräftelssökande är vi ju alla, bara på olika sätt.
Men hur många har handlöst fallit, utan att ha andrahandsval? Ett alternativ?
Utan stå handfallen utan några som helst livlinor kvar. Vad gör man?
När ångesten får hjärtat att explodera i styrka, tvingar andningen att börja hyperventilera?
Tvingar en till soffläge, som triggar igång rastlöshetenstankar. Paniken har fått fäste, man styr i längre själv. Känslan av maktlöshet över att välja döden eller följa livetsregler eskalerar i rasande fart.
Klart jag vill leva!! Men till vilket pris?
Självömkansnäste är starkt. Människosläktes största ursäkt. Skyller alltid ett fel på någonannans val.
' jag kan inte för att 'den' gjorde så.'
Den största boven är alltid änsjälv!!! Man ursäktar ett dåligt beteende och söker medömkan hos andra, genom att skylla ifrånsig.
Och att bli äckligt medveten om att verkligheten om sigsjälv är fan inte vacker.
Hur förändrar man utan att bli ett ego som höjer sitt jag till en orimlig nivå, där bara jaget och ens egna lycka betyder.
Där balansen mellan medvetandet av att det handlar om att ge och ta och känna ett värde som är sanningsenligt med en synd livssyn.
Där man får vara den man är, utan att hela tiden vara på sin vakt.
Allt blir ibland övermäktigt. Alla har olika känslobanor och bagage och bära, vi formas av egna och andras val.

Vi brottas alla med olika demoner och olika rädslor, och utifrån dem handlar vi. Vi följer osynliga spår som är nedärvda i gener. Vi 'ser' våra käras brister, men inser inte att vi själva har desamma. Vi mörkar gärna det. För det är naturligtvis lättare att 'bära' och ursäkta än att ta tag i.
Att bli klubbad av sin egna sanning, att inse sina misstag, sina mörkaste demoner. Är bland det svåraste jag upplevt. När sanningen väl kom, kom den med besked.
Jag har gjort så mycket fel och sårat så många människor jag mött. Mina misstag följer mig i drömmar i både sovande och vaket tillstånd.
Ord som förklarar mig, som får mig att inse att jag är likadan som de människor jagsjälv inte vill vara.
Är det detta som kallas självinsikt?

Att balansera på en skör tråd av resterna av ett spindelnät som jag vävt i det liv jag levt. Att allt jag hittills trott på känns som en stor fet lögn. Att jag är nu inte längre den jag än gång var. Fast det är ju bara i mitt inre, utåt är jag den samma.
Hur får jag detta och gå ihop. Jag är äckligt medveten om att allt hänger på migsjälv.
Man kan fortsätta skylla på andra, men det blir allt svårare med alla lögner, när man vet sanningen.
Ett egenansvar som känns alltför övermäktigt att vända och ta sitt egna ansvar över.

Tänk va lätt de varit om man kunde rymma, få en tid försigsjälv, och bara göra det som kändes bra för mig. Utan att behöva ta ansvar och respektera andra.
Varför händer allt så fort nu? Många gånger önskar jag mig vägledning och svar på mina miljoner frågor?
Men vem skulle kunna ge mig svaren jag söker? För vem har levt 'mitt liv'.? Upplevt de känslor och situationer i livet som jag gjort?
Det hade varit enkelt, att finna en slags samhörighet med människor igen. Dels lyfter man ju andra när de känner att de kan hjälpa en 'svag sökande' människa, dels kunde man fortsätta att leva på 'lånad' energi och på andras råd om deras erfarenheter.
Men jag har gjort det alldeles förlänge. Nu måste jag finna min egna väg och styrka. Jag kan ju inte springa runt och 'sno' av andra som en brottslig hela livet.

Vad finner du viktigt i ditt liv?
Vad lägger du din fokus på?

Jag har märkt att ju mer jag förändras av att min egna sanning kommer fram. Desstomer flyttas mitt fokus från de som jag innan tyckte var viktigt, är idag mindre viktigt.
Samtidigt är de ju pissjobbigt att kraven på migsjälv, sätter jag allt högre. Varför är man så inihelvetes självkritisk.
Fast jag väljer hellre det idag, än att ursäktande skylla ifrån mig på andra.
Fast de klart, grodor hoppar här ändå. Något helgon blir jag ju inte. Klart att jag sparkar bakut när mina känslor blir trampade på, eller när direkta lögner når mina öron.!!! Fast de e inte säkert jag agerar, för kanske jag inte längre vill mötas på en låg nivå. Tystnad är också ett sätt att prata. Och man väljer ju!!!
Ibland e de ju nästan patetiskt hur stort behov människor har att hävda sig, typ höja sigsjälv och genom att sänka någonannan. Söker sympati genom att själva göra sig till offer och få folk att tycka synd om en.

Många människor har under en period lämnat 'min väg', innan va jag bitter och tyckte synd om migsjälv för det.
Nu förstår jag dem, jag har ju oxå lämnat mig. Och det var inte bara de som lämnade mig, jag har själv stött bort människor.
Jag behöver mig och min tid själv. Egoistiskt, ja vet. Men många pusselbitar har fallit på plats och nya trådar vävs i mitt egna nät.

Lika olycklig över att bli "drabbad" av min självinsikt. Lika mycke lycka över de känner jag.
Mina känslor är mina, dina är dina, kanske e de helt olika... Men dock lika betydelsefulla.
Kanske ska man komma ihåg de...

Alla har vi olika upplevelser utav olika människor. Du och jag kan ha två helt skilda uppfattningar om samma människa.
Antingen bra elle dålig.
Är den bra, sprid den med glädje :).
Men behöver man verkligen sprida sin dåliga erfarenhet av någon, behöver jag försöka påverka andra med min mindre bra upplevelse?
Är de en snäll gåva att ge någonannan?

Så till er jag möter, jag är inte arg, sur, bitter elle va allt jag hört om mig...
Jag är bara i 'uppdateringsstadie' min hårddisk har kraschat och jag håller på att ominstallering :)..
Fint va'..
Tack till er som kommer med stöttade ord och till er som kommer med kritik och skitsnack !!
Ni stärker mig, fast på två olika sätt..
Och tack till mina fina vänner gamla som nya!!!

Så nog ordbajsat från mitt egna lilla förvirrade känslokrig!!
Tack för att du tog dig tiden att läsa, önskar dig en fantastiskt fortsättning på dagen!!!

Det är inte lätt att lägga livets pussel. Man kan inte sticka under stolen med att vissa perioder så försvinner en del bitar ut i intet. Man vet att de är där, men de är bara svarta och passar inte ihop med de övriga bitar.
Men så kommer man upp över ytan igen och ljuset faller från en ny vinkel och klarheten i de bitar som tycktes vara så svarta, får skarpa linjer och passar perfekt ihop med de bitar man redan hittat rätt plats på.
Man går ifrån den tjocka dimman in i en klarhet som ökar medvetenheten och mycket mörka moln skingrar sig.
Förståelsen och tacksamheten för mina mörka känslor ökar. Genom att våga erkänna mig svag vågar jag bli ärlig mot migsjälv.
Jumer jag vågar se och erkänna mina fel och brister, kan jag förändra. Inte för att någon annan kräver eller vill det, utan för att jag behöver det för att må bra. Min resa är långt ifrån färdig.
Men känslan som växer fram när man har haft en svart period, och får en slags energikick och reser sig upp, så blir jag starkare förvar gång.
Jag har varit livrädd för att mista människorsnärvaro i mitt liv. Lägger stor vikt i vad jag gör för fel.
Är väldigt självkritisk. Kanske inte märks utåt, men jag är lite av en expert på att misshandla mig själv med tankar.
Sista svackan jag hade blev jag totalt handlingsförlamad.
Min hjärna spelade upp fraser om och om igen. Ord och meningar, där människor beskrev mig. Meningar som:
'Hon' har komenikationsproblem'...Ok, jag blev tyst, hjärnan slog över och påstod att det var bättre så, för ingen vill höra dig ändå.
'Man bara hjälper henne, men hon ger absolut inget tillbaka.' Hon är negativ och energitjuv'.. Jag drog mig tillbaka och ville inte umgås med någon, och blev just negativ!! Och kände mig värdelös, gjorde migsjälv till ett offer!!

Men nu tackar jag er för de hårda orden som slog för en tid undan mina fötter. Jag behövde det!!! Tack!!
Jag är inget offer. Jag vill ta egenansvar för mitt liv, min hälsa och välmående. Jag vill inte längre lägga skulden på mitt mående på en annan människa. Jag vill inte tillåta mig att andra gör mig till offer. Jag vill inte låta migsjälv stoppas av andra människor 'problem' blir mina.
Jag vill inte leda eller låta mig ledas av osynliga trådar av krav vad som förväntas av mig.

Igår fick jag iväg en ansökan till ett jobb som är lite av min dröm. Och jag känner mig otroligt nöjd med det!!
För förra veckan kände jag att jag inte var ens värdig att söka ett jobb... Oj, vad jag tyckte synd om migsjälv och framför allt att jag tillät andras ord ha den makten över mig.

Men jag bad faktist en helt 'utomstående' om hjälp. Efter ett samtal med henne, där jag fick höra hennes ord förklara hennes syn av mig.
Jo, likt en stoooor energitjuv sög jag i mig och kanske fel av mig. Men vi pratade just om hur negativt alla pratar om energitjuvar.
Ingen vill ha sånna i sin närhet. Men allvarligt, vi är väl alla det, mer elle mindre.
Hur ofta hör man inte att nu ska jag förändra mitt liv, jag ska bara omringa mig med människor som är glada och kan ge mig det jag behöver!!!! Daaaa, vem är den största energitjuven då?!?!

Jag älskar att ge av de jag kan, och älskar när folk ger mig när jag behöver!!!
Just nu har jag gått från dimma till klarhet och jag känner hjärtlig lycka över att jag har fått genomgå allt dethär.
Jag är evigt tacksam för alla de människor jag fått möta på min livsväg. Alla har ni givit mig än lärdom.

Wiii nu är det finfint och fredag tillråga på allt :).
Så jag önskar er alla en trevlig glädjefull helg.
Och komihåg att du är bra som du är, du betyder och är värdefull!!!!

Att äga rätten att våga vara som man är, det priset är högt!!!
Att tillåtas vara den man är, det är för mig inte självklart. Jag försöker förbrilt komma på varför jag är så svårt som jag är. Mitt förnuft ligger i ett ständigt krig med mina känslor.
Att rädsla är ett stort problem, rädd för att göra fel, inte va tillräckligt duktig, rädd för att vara svag, rädd för att vara för stark, rädd för att inte vara tillräcklig, rädd för ensamhet, rädd för Människor,rädd för migsjälv. ....
En rädd hund är en farlig hund sägs de, den blir aggressiv ,stöts bort av 'flocken'... Den avlivas.. För den går inte att lita på.
Hur är det då med människor???
Hur behandlar vi människor varandra?
Hur behandlar 'samhället' människor?

Alltför många tankar av fel karaktär väljer jag att fokusera på. Jag ifrågasätter konstat mitt egna handlade och värde.
Misshandeln över min egna existens, ökar förvisso förståelsen för andras problem. Men också skapar det mer frågetecken inför oliktänkandes handlingar.
Ett ständigt jagande efter bekräftelse, över att vara tillräckligt bra för att få lov att vara inom samhällets "normalstadgarsramar". Och få lov att 'vara värd' något.
Hur många finns det inte som inte känner sig bekväma inom dessa normer..
De som inte förstår varför? De som inte "klassar" in, de som tänker eller beter sig lite annorlunda.
Hur behandlar "vi" dem?
Ett hårt exempel är ju de människor som mår så pass dåligt över att inte finna livet så pass värdefullt att de hittar ingen som helst anledning till att leva. Utan de väljer att avsluta sitt liv...
Och då, efter sin bortgång 'pratar' vi om personen som om den var värdefull!!!
Varför gjorde vi inte det innan, när den behövde det som mest. När vi var väl medveta om att personens välmående inte var bra.
Hur reagerar vi när någon öppet visar sin 'brist på välmående'...
Vem sträcker ut sin hand och vem väljer att titta åt ett annat håll?
Svaret är smärtsamt!!!
Alla har ett värde!! Men värdet har ibland ett högt pris!!!
Valen är inte lätta....
Ord är mäktiga!!!!
Vi "äger" makten över våra ord... Antingen hjälper dem eller stjälper dem..
Hur gör vi?!?

Med darrande fingrar av osäkerhet över andras reaktion på mina tankar. Gång på gång blir man dömd för att man delar tankar och känslor. Dumt nog lyssnar jag på de dömmande orden. Varför gör man det?

"Tänk orden du sa om en person, hur hade du reagerat om samma ord sades om dig"???

Går det verkligen inte tänka possessivt!!! Frustrationen toppar varenda ådra i kroppen och pulsen är rasande hög!
Och det är konstigt att man bara vaknar vissa mornar och den där känslan har redan infunnit sig i systemet. Försökte förbrilt skaka av mig dem imorse. Men han knappt inte ens få ner mitt älskade morgonkaffe genom strupen innan mobilen ringde...
Nämen HEJ, kära skattemyndigheter!!! Precis dem man vill prata med tidig morgon... Papper, siffror är ju en höjdare innan morgonkaffet och morgon puffan...
Speciellt när de vill ha uppgifter som finns i papper som man inte har rättighet till själv längre!!! Daaaaa, hur ska vi veta, när vi inte vet ett skit?? Löst det annars blir de sköntaxering!!!
Jaja, jag fick i mig alldeles för många koppar kaffe och blev hög på nikotin för de blev ett par kedjerökningar där..

En resa ut på landet fick humöret att ändra karaktär och pulsen sjönk sakta men säkert till en hanterbar nivå.. Älskade natur gör underverk.
Så tillbaka till byn och med ett nyfunnet lugn ta tag i diverse samtal och lösa de staten vill ha svar på. Förhoppningsvis går det få tag på uppgifterna ändå...
Sen så kom ett brev med posten, som åter igen får mig att återuppliva morgonenskänslostorm...
Fast man kan plussa på känslan av att man som person inte har ett värde!!!!
Man blir helt enkel bara sådär avstängd från att stämpla i 5dagar!!! Jaha och varför? Jo, i november hade jag ju ett vikariat, där jag jobbade natt. Och jag blev erbjudet ett till vikariat över jul/nyår alltså 2 veckor. Men jag tackade nej till det för jag klarade inte varken fysiskt eller psykiskt av att jobba natten. Kunde helt enkelt inte sova på dagarna.. Så under vikariatet så kunde ja vara vaken 2 dygn sen sova Max 4 timmar, sen vakna igen.. Talar lixom för sigsjälv att en människa fungerar inte korrekt utan sömn.
Men det var inte ett giltigt skäl att tacka nej till ett vik på 2 veckor... Tack för det!!!
4500/månad, ta bort 5 dagar...

Vart är vårt kära samhället påväg?!?!

Nä, jag är inte bitter!!! Jag har ju i "folkmun" migsjälv att skylla!!! Självklart!!!
Fast dagen har även bestått av möten med härliga människor...

Tårarna kan ikväll inte sluta rinna...
Känslor av att vara osynlig och utan värde...
Blandas av glädjetårar av tacksamhet över de fina som verkligen bryr sig om oss i vår vardag.
Våra hjältar till vänner... Ni vet vilka ni är!!! Ni är guld värda!!
Ni är vinden som bär våra vingar, när vi inte längre orkar flyga själva...

Idag trasig, men imorgon gryr åter en ny dag och man får åter igen sopa ihop spåren av ett trasigt jag, och resa sig ur askan.
Frågan är hur länge limmet räcker? Hur många gånger kan man laga en trasig själ?

Jag har under ett par dagar haft en djup intensiv dykning ner i olika forskningar, diagnoser, tillstånd, symtomer om npf- diagnoser. Dvs neuropsykiska funktionsnedsättningar.
Det hela började med att känna sig så maktlös för att kunna hjälpa en familjemedlem som just är autistisk och har ett förståndshandikapp och ep-anfallen ökar....
De första meningarna jag hittade slog mig som en blixt från klar himmel!!!

# DEN VANLIGA FRÅGAN VI FÖRÄLDRAR STÅNGAR OSS BLODIGA MOT!!!
Syns funktionsnedsättningen inte utanpå så tydligt, så är set lättare för oss att låtsas som om den inte finns..... #

Ju mer information jag nu samlat ju mer ökar förståelsen för mina 3 barn med just den gemensamma nämnare att de har npf diagnoser... Tyckte mig vara rätt så "påläst" om både ADHD och DYSTEKSI.
Eftersom de e de olika funktionsnedsättningar mina har. Tji fick jag..
Det är ju som en stor familj. "Alla" olika diagnoser flyter nästan ihop och det är inte ovanligt med "fler".
Som att dyslektiker och de som har adhd har de forskat så långt att de vet att det är en gemensam gen i hjärnan som skapar dessa 'störningar' , den har fått ett så tjusigt namn som "snap 25".

Som om en familjemedlem har tex adhd/autism/Asperger el liknande är de upp till 80% ärftlighet på att barnen får en annan npf-'diagnos'. Gränserna mellan de olika diagnoserna flyter ihop, då de har alla en gemensam nämnare..
Visste du att var 3:e blandmissbrukare ( droger, alkohol, mat, socker,träningsfreak, M.fler) har en diagnosernad funktionsstörning i grunden?
Skrämmande intressant detta!! Tänkt va hade kunnat hända mina barn om jag blind vägrat semina barns 'brister', och fått hjälp med de verktyg de så innerligt behöver i livet.
Att förstå sonens rastlösa lätet och bristen på att inte kunna lyssna? Hans problem med arbetsminnet? Förståelsen för att han inte förstår enkla vardagliga saker som för oss andra är självklara?
Som dyslexi "bara" har problem med bokstävernas sammansättning... Nä, nu faller bitarna på plats... Genen Snap 25... De har samma "störning" därav flyter endel av deras problematik ihop...

Skillnaden mellan olika diagnoser som, adhd, Asperger,autism (övriga autismspektrum), touretts, skitzofreni, borderline, dyslexi är "hårfina" och de tillhör samma "familj"..

Autism har så många olika "grader" och kombinationer med andra npf liknande funktionshinder..

Wow säger jag bara, kunskap är guld!!!
Jag skulle kunna skriva och dela med mig hur mkt som helst om det jag lärt mig de senaste dagarna...

Men som en röd tråd.. Att tillsammans göra skillnad, att se bakom ett dåligt 'beteende' eller ett utbrott.
Att våga förstå att detta inte är någon sjukdom utan en störning som med rätt verktyg kan vi hjälpa!!
Tänk om vi kunde hjälpa dem som anses "rastlösa" till att självmedicinera sigsjälv på olika sett i dess framtid, så som kriminalitet, alkohol, droger, mat, självskador M.fler ja listan kan bli lång...
Sen menar jag absolut inte att alla som är 'lite' annorlunda har diagnos "gömd". Ett barn kan vara rastlöst ändå.

Nähä, tillbaka till teorier om hur autism och ep-anfall kan "komma" från samma "skadade" frekvens i hjärnan. Då det är vanligt att utveckla ep om man har autism. Vad "utlöser" anfallen. Vilka mediciner?

Hoppas resten av eran dag blir toppen ??? :)

Är en fin känsla. Idag vaknade jag helt proppfylld med just den känslan. I minnet finns nattens drömmar kvar. Den var fantastisk. Alla (nästintill) jag har haft någon slags relation till i mitt liv fanns med. En dröm där minnet reste tillbaka på lyckans våg. Där jag än en gång fick uppleva det bästa minnerna i mitt liv. Alla som funnits och berikat mitt liv för en stund elle för en längre period mötte jag inatt. Smärtan i magen är ett tecken på nattens alla skratt i drömmen. Tacksamheten av att jag haft er i mitt liv blev än en gång en ofattbar glädje.
Jag tackar allt och alla för all den glädjen jag fick känna igen genom att just du funnit i mitt liv vid en viss tidpunkt.

Jag har varit 'tyst' en längre period, rannsakat migsjälv som människa. Har ärligt lyckats erkänna min nakna sanning om hur jag är för mig själv. Och natten dröm känns som ett bevis på att jag är på rätt väg. Att jag släppt 'blockeringen' och rädslan över att bli sårad. Och insett mina egna fel och framför allt slutat skylla ifrån mig. Förstår helt plötsligt, pusselbitar faller på plats.
Jag ber er förstå, att min tystnad och frånvaro, beror inte på att ni har gjort något fel. Utan att jag förstod det till en början, så va det jag som behövde tid med mig. Jag har orättvis 'beskyllt' andras fel, otroligt fel av mig.
Ni anar inte hur många sidor jag fyllt med känslor under flera månader.
Dem har jag nu slängt, "släppt" taget om för ett litet tag sen. Och inlett min egna förändring i min tanke och inställning. Och wow vilken förändring. Inte lätt men. När man förstår och inleder en ärlig relation till sig själv, som bygger på sanningen hur man är, med alla brister och goda sidor av sigsjälv.
Jag är inte bara god och kärleksfull, mitt ego och tankar har tillsammans jobbat med att, skylla på 'alla andra' för att slippa genomgå smärtan som uppstår när man 'separerar'. Ja just det, jag har gjort slut med mitt större jag, där egot och rädslan gick hand i hand!!!
Och jag har inlett ett nytt förhållande till mig, inte bara känslomässigt utan även kroppsligt. Men framförallt ärligt. Små saker gör stor skillnad. Att tex sluta stoppa godis i munnen när suget kommer i ren tröst för att det egentligen är något 'bakom', en känsla som jag inte vill ta i. Då väljer rädslan att omvandla det till 'en tröst' något man är värd. Men med handen på hjärtat hur mår man efter den där chokladkakan, kakan elle vad det nu är man tryggt i sig för 'tröst'. Allvarligt 'föder' man ju bara 'offret' i sitt ego.
Attraktionslagen är en gudomlig gåva som jag börjar förstå mig på. Det jag 'sänder' kommer jag få.
Tex. Efter Martinis konkurs va jag sjukt trött på allt och alla. Jag bad ' tyst ' om att få vara ifred och låta mig bara få vara.. Det'hände' och jag blev ledsen och besviken på att alla svek när jag behövde ersom bäst... Jag bad, och jag fick!!! Min tanke och inre önskan gick i uppfyllelse, men det har tagit låååååång tid för mig att förstå.
Så jag ber er om förlåtelse, det är inte erat 'fel'. Det var min önskan. Min separation och min inställning det handlade om!!!
Endel har säkert träffat mig och sett mitt yttre, ingen vacker syn har det varit en längre tid. Grå,trist och inte alls mycket glädje har funnits här.
Men all energi har gått att börja vårda ärligt inifrån. Och nu känner jag att det börjar bli en balans i mig.
Jag är fortfarande svag för rädslan, det är en stark tanke/makt. Men nu är jag medveten och behöver inte dölja den genom att höja jaget och 'sänka' någon annan.
Jag ser och förstår annat. Även om den är ett bra försvar, när man känner sig sårad av ord från andra, så den man skadar mest är ju sigsjälv.
Att du tycker jag är svår, är ok. Lika mycket mitt fel som ditt. Jag stänger av mig från dig för din sanning är kanske inte min sanning. Idag tycker jag det är 'bara' ok. Jag behöver inte tycka som du, och då ska bara 'resten' hänga med också. Att bar låta det stanna där. Jag behöver lära mig att inte 'övertala' någon annan om "att din sanning om hur du känner är fel, och min sanning är den rätta".
Vi tycker olika, just för att vi är olika. Vår bakgrund/erfarenheter har format oss så, eller hur?!?.

Tex mina barns olika diagnoser/ sjukdomar/ handikapp/bra/dåliga sidor förstår kanske inte ni även om ni har någon i er närhet som har liknande. För känslan för olika individer är just olika. Mina barn älskar jag ju villkorslöst, och då är det ju lättare att ta deras 'brister'. Men 'andras' har vi inte samma tålamod med. Hur många gånger har man inte gråtit över att man känner att ens barn blir orättvist behandlande elle tröstat ens gråtande barn för att 'hen' mår dåligt och har ångest över saker 'hen' gjort i stundens hetta och sen förstå felen i ett senare skede? Dels på grund av en 'diagnos/sjukdom/handikapp eller en sida de har som är mindre bra elle att de blir "skadade" av val vi vuxna gjort?
Tror alla föräldrar kan räcka upp en hand där?

Med andra ord vi är alla mänskliga med både fel och brister, alla gör mindre bra val. Skillnaden är hur vi hanterar det!!
När vi själv gör fel, är det ju skitsvårt att erkänna. Gärna lägger vi skulden på någonannan. Men när andra felar då är det helt ok att snabbt tala om det och dömma!!!

Och jag är inte sen på att erkänna att jag är(var) precis så!!! Men nu ser och känner och framförallt vågar erkänna de dåliga sidor jag har!! Nu är det bara upp till mig att förändra min tanke och inställning till allt och alla.
Jag är inte bättre än dig, jag bara tycker och tänker på ett annorlunda sätt nu.

Du är/ har varit en värdefull del av mitt liv, och det tackar jag dig kärleksfullt för idag. Du har fått mig att inse att livet är en fantastisk gåva och det är upp till mig själv att ta ansvar över mitt egna välmående och inte tillåta andra styra mig. Jag förtjänar respekt, och det jag ska respektera olikheter hos andra!!!

Så min 'frånvaro' i mitt sociala nätverk är självvalt av mig, du har inte gjort mig något!! Min 'paus' är min inre resa av förändring och mitt val. Tack för att du försöker förstå och inte dömmer mig för det :).

Kärleken och förståelsen för medmänniskan har vuxit, likaså min tacksamhet. Säkerligen kommer jag göra många fler mindre bra val och misstag i livet. För människan är ju inte felfri, men valet hur jag hanterar det är mitt!!!

Nu äntligen vågar jag ta strid mot mina rädslor av full styrka. Jag vågar säga JA till lyckan och NEJ till 'dumheter' för att jag själv väljer det ärligt från djupet av mitt innersta.

TACK för att du finns, TACK för dina stöttande ord på min väg, när jag behövde det som bäst! Ett 'like' har för mig varit en bekräftelse på 'vem' som har förstått innan jag ens förstod själv. TACK till dig som tystnade, din tystnad har också lärt mig otroligt mycket.
TACK till er som sagt mindre bra saker om mig, ni lärde mig se mina dåliga sidor, utan er hade jag inte insett det jag förstår idag.
TACK till er alla som läst alla mina tankar under min resa, ber om ursäkt för de jag har upprört med mina ord, men försök förstå att detta är min resa, problemen är våra, och ansvaret ligger hos oss själv.

Så mina vänner/ kompisar/cyber läsare elle jag väljer ordet medmänniskor. Jag väljer förändring och ta ansvar över mitt liv!!!
Och hur det kommer förändras väljer jag, för den ända jag kan och har rätten till att ändra är ju just migsjälv!!!

Tacksam för att jag kommit 'insikt'...

Så ut och fånga det bästa av denna dag!!! Kramar till alla som mött/kommer att möta i mitt liv...
Tack för att jag fick vara en elev i ditt!!!

"You can't stop the wave!!!! But you can learn to surf" <3

Vi människor pratar om allt vi är värda. Vi ser vår närmsta tillvaro som perfekt. Allt det som stör, plockar man genast bort ur tanke. Om något känns fel skyller vi det genast på en händelse eller en person.. Inte sant..
Att förlåta sigsjälv och andra är stort i orden. Men hur 'gör' vi egentligen?
Som energitjuvar, ingen vill umgås med dem.. Men med handen på hjärtat.. Är vi inte alla energitjuvar?
Känner vi oss i obalans, så 'väljer' vi ju ut en person i närheten som vet att just den kan få mig att må bra . Man väljer olika person i olika känslolägen, beroende på vilket 'plan' känslan ligger på. Man söker sig till flocken där man känner sig bekväm. Endel byter flock ofta!!!
För vår 'uppgift' i olika flockar är väldigt skiftande. Och är beroende av hur vi mår. Vissa perioder 'dömmer' vi ut någon och kan inte förstå människan.. Men för en tid senare vara i behov av just det som den personen har att ge en.. Och då tittar man tillbaka och förstår inte vad man fick 'ut' av människan man umgicks med innan. Utan man trött suckar och pustar över hur den människan tänkte fel, gjorde fel val och bara 'sög' ur ens energi och man bara gav utan att få något tillbaka...
Klart vi alla är beroende av bekräftelse och stöd av andra... Men varför måste vi smutskasta de som inte 'passar in' i vår 'känslofas' just i den tidpunkten?
Det sägs ju att den som säger mindre bra saker om andra i din närvaro, kan prata om dig i din frånvaro...
Dessa tankar är plågande, för när man ser och förstår... Då ser man sina egna svarta sidor.. Och det skapar åter igen dåligt samvete och självkritiska tankar!!! Försöker vända det till att vara glad att jag även kan se och erkänna min svarta, mindre bra sida. För då kan jag ju göra ett eget val!!! Att välja att förändra mig elle fortsätta "mörka" mina handlingar!!

Sanningar svider, nog kanske därför man väljer den lättare vägen.. Skyll på någonannan, och höj jaget till en osårbar gräns!! Men tro mig, du kommer falla från dina rosa fluffiga moln förr eller senare. Endel går genom hela livet, på detta sätt. Höja jaget och att deras val och ord är det enda rätta... Och väljer att vända ryggen mot det som får dem att må mindre bra. Rycker på axlarn och bara bli totalt tyst och helt oförmögen att se sin egna del i det hela... Man inser bara att sitt egna sätt är det enda rätta.
Visst känns det igen.. Alla är vi närmast vårat eget välmående, oförstående att vända på steken. För då kan ju kan ju sanningen om sigsjälv, som man byggt i tron om perfektion i sin egna värld!!! Det lixom kommer mörka moln på sin rosa perfekta värld..
Då stänger man dörren. Och vägrar gå in och känna känslan i detta rum, utan letar vidare längs korridoren tills man finner ett rum där ens rosa sanning högs och man finner de känslor där ens egna välmående höjs av bekräftelse från omgivningen....

Jaja, nu har jag ventilerat den tanken... Nu kan jag se, nu är det upp till mig att förändra!!!

Tror även de e dax att inte bara se mitt svarta jag genom andras ord om mig. Varför har jag så svårt att låta bli att tro på deras ord. Att sluta se sambandet mellan allt och lägga skulden på migsjälv. Att ha tiden att tänka för mkt är inte alltid bra. Men att tillåta mig att stanna i de känslor som kommer är otroligt lärorikt, även om det är smärtsamt.... Tacksamhet över att jag känner förändring, men framförallt att min självinsikt förändras genom att se sanningen för vad jag är!!! Och kan förstå att jag bär ansvaret själv!!! Och min sanning, behöver inte vara din....

Nu är de dax att släppa och gå upp ett trappsteg...
Och bör ju nämna att jag faktiskt är lycklig, tänk att jag funnit min hjärtevän och kärleken växer sig bara starkare och starkare!!
Ömsesidig respekt !!! Så respekterar du inte mig för den väg jag vandrar, förvänta dig inte respekt tbx!!!

Ha en bäst dag alla därute!!!