Jag anar att jag fördetmesta i mina inlägg kan verka skitzo och bitter..
Tro de elle ej, men de är jag faktiskt inte i verkligheten...
Tänker och analyserar för mkt gör jag absolut...
Både andra men framförallt migsjälv!!!
Vet oxå att de e fel att tycka och tänka om andra inte min rätt att göra!!
Men de är ju inte heller rätt av andra att smutskasta mig...
Så väg vågen rätt... Vad har jag egentligen gjort?
Vad är det som är så viktigt för er att tala med andra om mig om du inte kan säga det till mig själv??
Om de ville uppnå att jag ska må dåligt av det, grattis till er!!!
Ni har lyckats väl...
Men jag är en överlevare, jag har dragit mig tillbaka i mitt bo.,
Men jag tänker inte tyna bort...
Jag bygger om mina murar och de blir starkare för var dag...
Missförstå mig inte, jag riktar inte allt på en elle få personer...
Detta "ras" är många människor och situationer tillsammans som har blivit för tung för att bära...
Dyr lärdom för en känslig själ..
Fast ack så lärorik, att i ensamheten hitta sin egna styrka och trygghet..
Istället för att rastlöst hoppa runt...

Älskar gränslöst min fina familj och hjärtevänner... Tack för att ni är underbara <3
Älskar vädret och är tacksam över att få njuta av det <3 kramar

Känner att jag fick ett akut behov av att "tömma" tankarna.

Sitter här å njuter på altanen i solens sken med en go kopp kaffe.

Skriver in mig i arbetsförmedlingens "jobbbsökarbas". Letar i minnet efter tidigare jobb och utbildningar.

Med hela mitt arbetsliv upplistat i ordning, känns konstigt och så långt borta.

Var har åren tagit vägen? Jag har hunnit med lite av varje.

Jag sitter nu med funderingar på vad jag verkligen vill lägga min framtid på...

Jag tänker för mkt tror jag...

Jag har ju skrivit mkt om att jag vill förändra mig och tänka på migsjälv nu... Men kanske det inte är menat för mig.

Jag är nog inte så stark att jag orkar jobba mot de som inte tror på mig. Samtidigt som jag sett  många nu som "förändrar" sigsjälva...

Men min längtan efter förändring ser inte likadan ut...

Med min förändring vill jag bli mer öppen och förstånde för medmänniskan..

Många som går igenom förändring, insjuknar istället i den nya folksjukdomen "egoism" där de sätter sitt egna välmående och sina egna "krav" först på listan. Stänger ner blicken åt omvärlden som faktiskt funnits där för dem hela tiden innan...

Jag blev sjukt medveten om att jag är på god väg att insjukna i samma sjukdom.. Jag ser mina symtomer, tydligt just idag!!!

Blir otäckt illamående när jag inser de... Jag pratar om välmående i migsjälv och ett sökade efter lycka, om vänner som jag känner mig sviken av, om att jag ska hitta migsjälv och de som inte värdestäter mig "kan typ dra"...

Sårad av människor som jag funnits för, men när jag nu föll hårt va som bortblåsta... Hårda ord, sömnlösa nätter, värkade kropp, besvikelse, misslyckade, känslan av mindervärde och känslan av att inte vara omtyckt har byggt bo i mitt  i mitt inre på sista tiden...

Så kom dagen idag när jag var tvungen att skriva cv och söka jobb för ett af möte imorgon...

Nu har jag suttit här i flera timmar och letat i minnet ...

Hela mitt arbetsliv har jag gjort vad andra vill att jag ska göra.. Suck och en tår föll när jag bittert såg min meritlista uppradad...

SMACK!!!

Som en blixt från klar himmel föll så mkt på plats... Jag ÄR ju faktiskt en sån människa som mår bra av att göra saker för andra. Jag mår bra av det. Ända sedan barnsben har jag fått lära mig det, jag är formad så.

Jag har bara "fastnat" i alla andras tyckende och tänk och deras bild av förändring och lyckohysterisökande..

Men viss förändring av mig vill jag göra de klart... Men inte såååååå stort som jag trodde jag behövde göra för attt må bra...

Jag tänkte tillbaka på mina erfarenheter av jobb... Jag har faktiskt varit bra på allt jag gjort allt mellan industrijobb till personlig assistent eller servisyrke...

Med mina händer kan jag vara kreativ och min tankeverksamhet är bra...

Fast kanske inte i nuläget för jag tror bestämt jag tänkt för mkt så hjärnan är lite väl överhettad med "fel" tankesett..

Jag har även gett värken och smärtan utrymme att växa i min kropp, genom att ge den erergi och min fokus.

Jag har könt efter alldeles för mkt. Jag har alltid fungerat när jag pressat mig..

Nu har jag inte "press" på mig... Ja, då fungerar jag inte, jag ger utrymmer till negativa tankar om mig, om andra och smärta...

Jag trodde att "andras" väg var min väg... Dumt tänkt...

Så nu måste jag sätta fokus på att hitta ett arbete som lufter upp mig ur ett feltänkande vanemönster..

Jag är inte lärd till att sätta migsjälv först.. Och om jag väl hamnar i dessa lägen mår jag inte bra, men samtidigt har jag jobbat upp lite av min självkänsla. Så jag går inte med på att ta skit som jag inte är värd..När jag blir orättvist behandlad i situiationer där jag vet att jag kan kräva min rätt.  Och det är jag stolt över... Att värdera mig själv lite bättre...

Mycket som jag tycker andra gjort eller handlat fel, har jag ju själv skapat genom att inte säga ifrån hur jag känner. Och tyst plågats med tankar som :förstår de inte hur jag känner.. Hur skulle de kunna veta?

Offertänkande... OOch om jag inte värdesätter mig så kan jag ju inte själv kräva att andra gör de.

Jag har ju tillåtit migsjälv att bli behandlad så...

Bla bla, jag ordbajsar så jag knappt förstår migsjälv.. haha Kanske ett tag på en psykavdelning vore lägligt.. haha..

Nä, dagens SMOCKA av migsjälv var faktisk ganska skön att få..

Hoppas bara ni kan förstå mig rätt...

Jag går nu på min väg, ni får följa den väg ni tycker känns rätt för er...

Men tänk efter en gång extra, följ inte efter någon på deras väg... GÖR din EGEN!!!

Besvärligt och otroligt ensamt och trist... Men när man funnit fast mark att bygga på,

då känns de otroligt mkt lättare =)

En tanke som slog mig nu....

Är det bara jag som funderar och analyserar så fasligt mkt elle är "vi" många rastlöst sökande själar därute som sitter i olika hörn???

Och som vanligt är detta mina tankar och funderingar, Kanske lite skeva och DU kanske inte tycker som jag ... Men som sagt det är våra olikheter som gör varje människa unik !!!

Så, nu efter denna avlastning kan jag fortsötta leta jobb som betyder för mig!!

Tack för att du "lyssnat" och jag önskar dig en fortsatt trevlig dag i detta fantastiska väder!!!

Jag uppfattar att det finns fler än jag som är i ett ifrågasättande tillstånd.

Där man funderar på "livet" och välmående, vad som är rätt och fel. Vad man anser är orättvist och

hur man blir bemött och behandlad eller hur man ska bemöta och behandla andra.

Men vem skriver reglerna? Vem kan säga vad som är rätt eller fel för andra?

Alla jagar vi ett välmående och uppskattning. Alla påvisar att man ska förja "sin" väg eller följa sitt hjärta.

Jag är otroligt förvirrad i detta hav av lycko/kärlekshysteri.

Visst älskar jag och är otroligt lyckligt med vissa bitar av mitt liv/levende..

Ska man vara "hel"lycklig? Vad är då total lycka?

Jag tänker... Jag funderar.. för mkt tror jag... Läser mkt om hur andra tänker och tycker..

"Pratas" mkt om att sprida glädje,kärlek,ödmjukhet och tacksamhet...

Ord betyder väldigt mkt, men inte när de är innerhållslösa eller man använder dem för att "mörka" ett

 mindre bra handlande.

De som läst det jag skrivit i mina andra inlägg här på min blogg...

Kanske ni läst mellan raderna och förstått att jag inte mår så jättebra just nu.

Jag är fruktansvärt självkristisk och mina funderingar har "fastnat" i en liknade fixering om hur jag själv är och uppfattas som person, händerlser i hela mitt liv som har format mig till den personen jag är idag...

Barndom, tonår, undomsår och nu som vuxen...

Vet, man ska inte vara i det förgångna och rota för då missar man framtiden.. Men om jag vill förändra min framtid måste jag ju öppet kunna se mina fel i det förgångna...

Oj, första tanken.. många fel har jag gjort...

Men hur går man tillväga när man ska försöka förlåta saker som "val" i tex barndom andra individer "bestämt" åten?

Hur blir man sams med känslan av att sakna en modersförebild? Hur kan jag skapa en "moderkärlek" och trygghet för mina barn, när jag inte upplevt den själv?

Vad "innefattar" moderkärlek" för dig?

Jag har försökt skapa något för mina barn vad jag tror är moderkärlek... Jag älskar mina barn villkorslöst och försöker stötta dem genom livet... Men som barn var jag väldigt ensam, inständ, slagen och osäker... Man skulle inte synas eller höras...

Tonår av osäkerhet och avsaknaden av hur man umgås socialt...

Tillit till människor har jag jättesvårt med.. Få har fått ta del av min livshistoria... Vågar inte lita på människor.

Jag jobbar med att släppa den skammen och att det faktiskt inte var mitt fel.. Men det är tufft.. Vill gärna inte såra människor, men jag har gjort detta flera gånger ändå...

Men i min nu påbörjade låååånga förändring är det mycket som faller på plats. Varför jag handlade elle sa just så vid vissa tillfällen.

Eller anväder jag "ursäkter" för dåligt uppförande? vem vet svaren.. Bara ensjälv innerst inne när man är fullt ärlig mot sigsjälv..

Kanske jag blir klokare framöver, när jag kommit till insikt med migsjälv...

Det jag tagit fasta på är att jag ska försöka lärakänna mig iallafall. Vem är jag och vad vill jag.. Jag vet inte detta i dagsläget... Jag har mestadels varit den person människor i min närhet vill att jag ska vara.

Kanske ni som "känner" mig upplever mig såhär som jag själv gör?

Mkt förstårligt isåfall... Jag är lite av en "mussla", tycker inte riktigt om att prata om migsjälv elle det jag upplevt.

För min självförtroende och självkänsla har alltid varit lite skev..

Har sökt bekräftelse genom att försöka göra det andra vill att jag ska göra...

Och det har funkat bra för mig i många år, jag har varit nöjd... Tills för nåt år sen började nåt förändras..

Förträngde det först.. Jobbade på som vanligt, men känslan i kroppen började växa sig starkare.

Började känna mig illa behandlad och tagen för given.. När jag började prata om saker med människor som jag hade i min omgivning som kändes betydande för mig... Kände jag att folk inte riktigt lyssnade, utan vinklade ofta in samtalet på nåt som var betydade för dem ist... Överkörd!! tyst, sa inget .. istället blev jag mer bitter inbunden och tappade gnistan och orken...

Har även tagit åt mig av kritiken som sagts om mig... Jo, även om du tror att du pratar förtroligt med din vän,

kan du aldrig lita på att den inte pratar med någon, som talar om det för mig...

Ledsen, sårad och otroligt ensam har jag kännt mig ett tag..

Det sägs att vänskaps prövas motgång... Jo, sorgligt nog stämmer det...

De människor man trodde kände en så pass väl och förstod hur nära man var att falla ihop i en stor hög...

De människor man stöttat, lyssnat på ... Borta när man själv blev liten....

Men samtidigt var det andra som klev fram... Som inte dömde för jag sagt fel ord eller tyckt att jag skulle gjort på ett annat sett.. Som ställde sitt eget ego vid sidan av och fångade mig och minskade det hårda fallet, som torkade mina tårar, när jag var ledsen, Och även slog av mig offerkoftan när jag fastnade i ett egocentrerat "tyck synd om mig, alla andra gör fel inte jag tillstånd"...

För visst är de lättare att skylla på andra än att förstå att man gör fel själv... Det tycker jag med..

Men jag vill inte vara sådan längre..

Visst svider det, och jag saknar många av de människor som i olika perioder elle syften dela min väg i livet.. Men av någon anledning var de inte menat att vi ska följas åt längre...

Har lärt mig massor om migsjälv och meningen med min ensamhet nu är kanske att jag ska få tillfälle att lära känna migsjälv.. Hitta marken som är stabil grund för mig att vara trygg och bekräftad på för min egenskull.

Inte få bekräftelse elle duga bara enbart för andra..

Konstig att jag växer men ändå faller jag...

Att våga säga vad jag tycker och mena det känns bra. Som att erkänna och säga att jag har ont och min kropp lyder inte mig.. De är nytt... Visst har jag gnällt över smärta å så..

Men nu är det på riktigt... Har alltid kunnat förlita mig på min kropp och kunnat arbeta och prestera bra...

Jag vet inte nu om jag står inför en "utbränd" kropp elle en annan sjukdomsbild.

Eller om jag är lite av inbillningsjuk och "låter" smärtan ta överhand för att jag känner efter för att "skydda" migsjälv för att "tatag" i allt som känns jobbigt ...

Har varit hos läkaren för undersökning... massa prover och tester...

ok kraftig järn och folsyrebrist... Piller har jag knaprat i 2 veckor... men känner mig inte bättre...

Var inne och röntgade hjärnan i måndags... Nu är de en oroligt väntan på svar.. För att kunna få rätt verktyg för att kunna fortsätta bygga min framtid...

Mitt i allt känsloladde tankar som snurrar på helvarv, känner jag att jag börjar faktiskt få knas på dedär om vem jag är... Ena dagen bättre och andra dagen vill jag ge upp...

Men känslan som byggt bo i min kropp... Förändringen... Den är stark och får mig att våga visa både den bra jag och den dåliga jag... Jag måste bli sams med båda sidor och de sanningen i mig.... Kan tänka att jag uppöevs bitter och anklagande på människor runt om mig... A kanske ibland.. Men jag jobbar med att förstå att det är faktiskt mitt problem.. Jag kan inte ställa krav på en medmänniska på vad jag ander är rätt för mig... Ibland får man faktiskt "offra" sitt ego, för en annans välmående... Och oftast för det med sig nåt gott tillslut... Som jag fick höra att jag är en svår människa!!!

Ja, det stämmer... Men vad har du gjort för att försöka förstå mig?

Vi människor är speciella... Vi frågar ofta hur mår du? men vi vill inte ha nåt annat svar än: Jo det är bra!!

För skulle vi få ett svar, nä, jag mår skit och har ont och det är jättejobbigt...

Då "går" vi...

Jag tror på människan, och vill inte tro ont om människor, utan olika livserfarenheter formar oss till olika individer. Och alla individer stävar efter lycka och välmående och vi är alla värda detta...

Min värld är just nu begränsad, jag kör på ett säkert kort och bara är hemma och me de som får mig att må bra.. Lite av en energitjuv i nuläget.. Jo, fult och ego, kanske de...

Kärleken och tryggheten växer och jag lär mig nya saker varje dag...

Lär mig älska livet för vad det är i både med o motgångar för att lära mig uppskatta och se det fantasiska som erbjuds..

Älska mig mest när jag förtjänar det minst... <3

Åhh nu kom solen... Mannen smet förbi men en målarburk i handen...

Jag tror bestämt att min avlastning av funderingar är färdig för denna gång...

Jag tar min burk och den lilla stegen och hjälper mannen min med att sätta färg på vår borg =)

Tack för att DU lyssnat och snälla ta mina tankar rätt.. Jag dömmer inte, Jag försöker bara förstå

Ha en underbar dag!!!!

Den är så otroligt stark, hur många har reflekterat på den... Natten har varit ett virrevarr av tankar... Sömnen hela tiden avbruten av en kropp som vägrar vila... Försöker lyssna på "den" men hjärnan och förnuftet och kroppen talar inte samma språk..
Vad är det som händer med mitt "hus".
Har jag missbrukat de påtok förlänge.
Lite smärta är jag van att leva med, men det här e ju löjligt skrämmande..
Borde kanske inte gjort de jag gjorde i tisdags.. Men att måla och fixa, får mig att må så otroligt bra i själen...
Men igår klarade jag inte av ens hålla i penseln utan att handen krampande.
Madde och Chrille tog snällt över de sista dragen...
Så igår blev de bara ett besök på AF, sen tog jag bilen å besökte en fin vän... Tack för att du lyssnar, trots dun egna enorma smärta och förvirring.. Du är guld värd...
På kvällen tvingade mannen med mig på promenad, tack fina älskling... Det gick sakta och snubblande men de va underbart...
Kroppen hoppade av frossa.
Känslan av att va fången är frustrerande.
Jag vill ha ett jobb, känna mig tillräcklig och värdefull...
Kroppen har jag alltid tagit för given..
Jag tänkte att jag är nog bara utarbetad efter åren på Martini...
Behöver nog bara vila litet tag...
Men de har gått en tid nu... Nåt stämmer inte...
Tog mig i kragen och gick till läkaren förra veckan... Och med min erfarenhet av läkare, så gick jag dit i tron av att inte bli tagen på allvar...
Förvånad över att de gjorde en riktig genomgång, kollade rörelseförmåga, känsel, reflexer och framför allt lyssnade... Fick lämna massa prover..
Varpå läkaren ringer tillbaka redan samma dag... Brister i blodet, och återbesök för att lämna ytterligare massa rör med blod. Och remiss att röntga hjärnan... Fick tid redan nu på måndag... Så nu bygger jag ju upp en oro som är mkt jobbig att bära...
Samtligt som "hjärnan" slår tillbaka med ord som " skärp till dig, du e bara inbillningssjuk"...
Rädsla över att de ska hitta nåt och samtidigt rädsla över att de inte ska hitta nåt...
Många tankar, och funderingar och rädsla.. Jag är van att fungera, och ha folk runt mig att kunna prata med. Men nu känner jag mig liten svag och otroligt ensam... Jag kryper längre in i mitt trygga hus och bygger upp en mur med min fina familj...
Jag brukar bära sorg och smärta inom mig...
Men nu är de för tungt å bära och i brist på lyssnande öron när jag är behov av "prata av mig" så ventilerar jag av mig här. Det hjälper mig....
Och jag slipper dömmande blickar och misstro...
Det är fruktansvärt svårt för mig att visa mitt svaga jag... Så om du möter mig på gatan... Då kommer jag att le och säga att allt e jättebra... Masken av falsk lycka är lättare att bära...
Usch, nu sitter jag här med ångesten över att trycka på knappen som "delar" mina känslor...
Jag söker inte "tyck synd om mig"!!!!
Jag har formats av ett liv med mot och medgång... Men har alltid kunnat lita på min kropp, men nu känns de som kropp, knopp och själ är oense...
En av mina funderingar denna natt var:
Om du har någon i din närhet som någongång sårat/svikit dig...
Minns du det starkast eller minns du alla gånger den personen faktiskt funnits där för dig...
Vad väger mest?!?!?!
Som alltid, detta är vad jag känner,du behöver inte tycka lika...
Tack för att Du lyssnade <3

Sitter nu här och ler löjligt lycklig för migsjälv :-).. Tacksam över en riktigt bra dag..
Min fina väckte mig i morse med kaffe ( fast det gör han faktiskt varje dag) lagom kom jag upp i sängen för att säga hejdå till barnen.
Morgonmys och sen tjatade jag till mig en lååååångpromenad med mannen och hunden. Vi gick genom skog, hunden överlycklig, badade i varenda vattenhål hon hittade på vägen.. Var och " kollade" till ställen som Chrille lekt när han var barn.. Promenaden avslutades med en fika.. Vi kom precis hem när regnet kom...
Där rök den planerade målningen av vindskivorna på huset :-(... Mannen klippte gräset, trotsade regnet..
Härlig doft, blött nyklippt gräs...
Jag otroligt rastlös... Sneglade på en byrå å spegel vi har... Furu= tråk!!!
Den skulle varit finare vit... Letade färg ... Slut :-(... Surade lite över detta... Kom stora dotter å tyckte vi skulle åka till färgaffären... Där köpte Madde färg till mig!!!! Glädje och tacksamhet... Goa flicka <3 hon vet hur man gör sin mamma lycklig.
Så nu sitter jag här med nymålad byrå och spegel... Å när jag ändå var i farten så tapetserade jag en fondvägg.. Hade ju både tapet å klister liggandes...
Kroppen e ju inte glad på mig, men den går lättare att bära när själ och sinne är fyllt av glädje..
En kreativ dag som inte kostat ett öre :-) lyckan är total <3
Å höll på att glömma. Vi var på "mello" uppvisning som Leona och övriga 3:e klassare hade idag...
Underbara ungar som sjunger av full hals och sån glädje.. Vackert och otroligt glädjefyllt <3.
Idag kan jag nig dela med mig av all glädje och kärlek....
Men framförallt till mina älskade underbara barn och min fina man..
Och mina tankar finns oxå hos min kära vän som lider av smärta, önskar det fanns nåt jag kunde göra för henne. Hon är absolut inte värd det onda... Kram min fina <3
Sweet dreams all <3 och tack för en fantastisk bra dag <3

Fick igår frågan om varför bloggar jag alltid negativt...är jag alltid negativ och ser allt svart och med bitterhet?!?
Bra frågor !!! Tacksam över att man e rak och vågar fråga!!
Såhär "agerar" jag...
Jag bloggar när jag har svårt att hitta "rätt" tankar, så min blogg blir en "ventil" där jag lägger känslor/ funderingar sim är jobbiga att bära. Det får mig och må bättre. Och just i nuläget har jag jättesvårt att dela glädje, kärlek, ödmjukhet osv... För känner man att man har givit och hjälpt olika människor detta och sen är man behövande av detta själv och inte får "tillbaka"...
Känner sig sviken och övergiven av människor man trodde tyckte om en... Men när man inte har något att erbjuda..... Så "finns" man inte längre..
Kärlek och ömhet å tacksamhet överöser jag de som fortfarande valt att "dela mitt liv" :-)..
Jag jobbar på att resa mig igen, med mååååånga både bra och dåliga erfarenheter rikare ....
Jag funderar mkt på hur jag funkar sim människa.
Och när sanningen uppdagas är man inte så bra kanske som man vill tro om sigsjälv... Jag har kommit på att jag är lite energitjuv..
Jag börjar "se" mig som jag faktiskt är, då ser jag även bristerna ... Å de svider duktigt på "egot"...
En ständig balansgång...
Jag vill inte längre skylla på andra, när de i självaverket är jag som äger problemet..
Gömma mig bakom att "problemet/ felet " är "deras" fel...
Ja nu låter de sim om att jag är jättebra och jag ska förvandlas till moder Teresia typ...haha
Absolut inte!!! Jag är sökande efter migsjälv helt enkelt... Jag är människa och människor felar hela tiden, det jag vill är att kunna lära mig se mina misstag inte skylla bort dem.
Och bygga upp självförtroende och självkänslan så jag vågar tro på migsjälv igen. Lära mig att inte ta åt mig av vad människor som inte känner mig på riktigt anser om mig !!
Jag är i diket , men jag ger mig inte förren ja e på vägen igen... Tid att läka och finna den väg som känns bra för mig, inte vad andra anser jag borde..
Så jag är inte alltid bitter...
Jag håller bara på att lära mig att se vilka som verkligen bryr sig om mig för den jag är på riktigt ...
Just nu är de få som får av min kärlek och omtanke..
Men de älskar jag gränslöst och de vet om de <3
Så visst kan jag väl skriva om kärlek och allt annat på FB, men jag vill mena och stå för de också, inte bara jaga bekräftelser om att jag skulle vara så bra och duktig när jag inte är det!!
Sedär ja, nu blottla jag lite till av mitt svaga jag och hur ja tänker och känner.
Detta är ju som sagt "mitt sett" att finna mig... Kanske du inte tycker som jag men det är ok för mig, men de är inte ok att "anklaga " mig för de...
Ömsesidig Respekt är den röda tråden genom livet :-)...
Å för det mesta har jag faktiskt BRA dagar ;-) ...
Ha de ...

När fasaden spricker och smärtan inte längre går att förneka... Vad gör man?
Vanan att leva med värk och kunna pressa sigsjälv till att prestera ..
Men när kroppen vägrar men man är tvungen för man måste..
Kraven som ställs känns orimliga.
Kan man inte bara få vara svag en stund... Bitterhet emot samhälle och människor gör sig ständigt påmind.
Man kryper längre och längre in i sitt "trygga hörn" omger sig bara med de som man vet inte skulle kunna skada, för skyddsmasken är så utnött att alla skulle kunna "se"..
Vågar inte lita på människor... Vågar inte lita på migsjälv... Allt känns så instabilt, marken är i gungning...
Var är alla som jag hade? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Kan någon vara så jävla rak att säga det till mig istället för att man får "höra" genom andra vad man ska ha gjort...
Alla jävlar ska va då kärleksfulla och förstående " bullshit"...
För nu när man "öppet" vågar falla... Då finns de fan inga "kärleksfulla" runt som "tar handom"...jo, mina fina finns, ni vet vilka ni e...
Innan vågade jag aldrig visa mig svag... Men med mun förändring, lär jag mig ständigt nya saker... Å livet är både glädje, kärlek men också smärta och besvikelse... Och kan man inte erkänna båda, kan man ju inte uppleva de heller.
För man kan inte leva enbart på kärlek...
Tacksamhet åt er som fortfarande finns vid min sida och accepterar min förändring ...
Nog ordbajsat negativt... Å jag tänker inte be om ursäkt för att känner såhär just nu... Jag vet att de kommer gå över ... ....

Idag har varit en konstig dag. Känslan av ledsamhet och likgiltighet har förtvivlat pockat på mig hela dagen. Kag har försökt att "tänkaom" och försökt att ta för mig saker att göra, småfix som jag älskar att göra fann jag ingen glädje idag.. Laga grinden, och måla postlådan eller kratta i trädgården inte ens plantera blommor fick mig på "humör". Solens strålar nådde inte ens de ända fram ...
Känner mig sorgsen och frusen...
Tankar om händelser man upplevt har snurrat som en gammal svartvit film i huvudet ... En riktigt negativ dålig drama... Ingen jag kan rekomendera för det är kasst på riktigt!!!!
Det konstiga var att mannen min kände liknade känslor idag... Vi har båda burit tunga offerkoftor på...
Känslan av ledsamhet, ensamhet, övergivenhet, likgiltig, otillräckliga, mindre värda ... Ja alla känslor som alltid brukar sluta med tårar...
Vi satt och hade en riktigt lång disskution om varför vi båda kände såhär...
Man ältar allt från brist på ekonomi till ledsamhet över människor som vi trott varit vänner, men som bara e som bortblåsta.,,, En sak är jäkligt klart, förändring gör förbannat ont, att rannsaka sigsjälv att erkänna för sigsjälv den verkliga sanningen... Inte leta bortförklaringar för att "mörka" sina brister ... Jag upptäcker ständigt nya brister hos mig!!
Men en sak är säker, jag har valt förändring och jag tänker fortsätta min resa hur besvärligt den än är...
En sak är till... Jag gör det hellre själv än har "vänner" vid sidan som passar ena dagen, men nästa snackas skit eller för att mörka egna brister, sen passar man igen, tills man gör nåt "fel"... Tack för att ni visar vem jag inte vill vara!!!
Jag har min fina man som är min allra bästa vän, mina få hjärtevänner och mina barn. <3

Nu framåt kvällen känner jag sakta att offerkänslan börjar släppa taget...
Och att är ok att känna, även det negativa... För vi lever ju i en verklighet som inte bara är glädje, kärlek, harmoni och possetivt...
För tror man elle ser man bara de... Jo, så lever man nog i en stor fantasivärld...
Så nu har jag ordbajsat nog för ikväll...

Tack för ni "lyssnat" å kom ihåg... Detta är känslor jag känner nu... Du behöver inte tycka som jag!!! Men snälla har ni synpunkter på mina känslor, skicka pm och tala med mig om det, inte din "vän" . För av erfarenhet kanske din "vän" pratar med sin "vän" och den "vännen" kanske e min "vän" och talar om din åsikt för mig och det gör ont när man trodde du va en vän som lika väl kunnat prata med mig direkt ...
Gonatten, ta vara på varandra, för inget varar förevigt!!!!