Det är inte det lättaste att kunna se sitt egna ansvar jämt. Men när man minst anar de, så plötsligt kan man se en situation så fantastiskt klart. Det hände mig denna sömnlösa natt som var... Jag var ledsen tårarna föll och jag satt tomt och tittade ut på de vackra tysta vinterlandskapet genom fönstret..
Då ... Infann sig en klarhet om mitt egenansvar, hur jag som individ väljer att uppfatta saker och ting!!
Vad det är jag stör mig och gnäller på hos andra... Men är inte ett dugg bättre själv.
Det första och ända jag kan ändra på är mig!!! Att jag ser sina handlingar som fel, är inte upp till mig att dömma.
Sårad över orden och att behöva bli "använd" av din sk sanning, ja självklart är jag det. Det gör såinihelvetesont rent ut sagt.
Men det är upp till mig att försöka att inte ta åt mig, för jag fattar ju att det är du som äger problemet. Eller vi ser inte saken på samma sett helt enkelt.

Jag går den väg jag känner är rätt för mig i nuläget, du går den du känner är rätt för dig.
Vi är så olika, vi lägger olika vikter om olika saker..
För mig har det vuxit under senare tid fram så mkt nya saker som är betydande i mitt liv.
Framför allt om migsjälv, en resa jag är tvungen att göra...

Jag har blivit tvungen att plocka fram plågsamma minnen ur barndom och andra olika upplevelser jag upplevt genom livet.
Sådana som jag förträngt i minnet, de kommer tillbaka under natten likt drömmar.
Det gör ont... Fruktansvärt ont, jag led ofarbart mkt med barnet som kom till mig i drömmen natt efter natt.
Barnet som upplevde misshandel, kränkningar och inte ens en lite gnutta av kärlek fick barnet uppleva...
Jag grät och tänkte, och undrade varför jag drömde om detta barn...
Tillslut började jag känna igen saker i drömmarna, ett par gardiner, stenplattor (som jag än idag har ärr efter på mina knän)
Olika "gömställlen", Bilar, vägar,hus och olika människor!! Allt föll på plats....
Barnet i drömmen var jag!!!

Jag kunde inte förstå nyttan med allt detta.. Varför kan det inte få ligga kvar i dimman, osynligt och orört...
Varför behöver jag minnas? Till vilken nytta? Mitt liv idag är ju känslomässigt vad det gäller kärleken så fint. Jag har funnit min själsvän, och är älskad. Så varför?!?!
Detta har pågått läääänge ... Det är plågsamt. Så plågsamt att jag inte vill sova.. För jag vill inte "drömma", rädd för att åter igen få uppleva i drömmen den verklighet jag än gång levde i. Vill inte uppleva igen de saker som varit plågsamma nog att redan upplevt.
Jag har svårt att förstå meningen med detta... Jag kan ju inte ändra det förflutna, jag "bor" inte där längre...
Jag vill vara här och nu!!!

Meningen med detta kanske kommer lika klart som nattens sanning om egenansvar kom. Men orka!!!
Måste allt komma påengång? Jag har fullt upp med att försöka få min vardag att "gåihop"..
Kanske är det alla känslor av "det negativa" så som värdelös, inget värde, och oälskad av människor, ensamheten o.sv
Som "väckt" minnerna till liv? Dagtid slår jag bort det, men natten undermedvetna kan jag ju inte styra?!?
Kanske allt hänger ihop...
Hmm kanske därför jag fullständigt "fuckarut" av allt jävla lyckohysteri.
Minnet från barndomen va ju att "skenet" utåt sett mot andra var så jäkla bra..
Men innanför väggarna levde man i ett helvete...
Så om de är så... Då äger jag problemet ju..
Samtidigt har jag blivit rätt bra på att känna igen olika slags människor.. Jag känner oftast direkt en lögn elle en oärlig handling...
Åh bajs, detta blev skitjobbigt och känslan av att jag naket klär av mig framför er..

Fast nu skiter jag i det... Kommer säker har hur mycket ångest som helt när jag väl tryckt på delaknappen!!!
Kanske jag ska dela med mig av mina upplevelser, är de därför jag minns???
Kanske jag ska lära mig släppa in människor i mitt liv?
Men de vill jag inte, för det gör ont... De få jag vågat öppna mig för under livet, de har lämnat mig med ord att jag är en svår hårt människa, typ..
Önskan över att bli sedd och förstådd för den jag är. Förståelse för att vara hård och stark till mitt yttre är det ända jag har kunnat vara innan!!!
Men nu faller mitt korthus, jag förändras och ser saker från andra perspektiv, varken jag vill eller inte!!
Känner mig stark samtidigt som jag aldrig någonsin känt mig såhär svag, sårbar och ensam i migsjälv.
Men ändå känns det som rätt väg fast den är "skitzo" och så plågsam!!!

Hade aldrig klarat det utan de få riktiga vänner som hela tiden funnits där under dessa månader.. De som sett bakom mina dåliga handlingar, och verkligen ser hur kasst jag mår bakom den lilla sköra fasaden jag har kvar..
Och min fina familj... Älskar maximalt!!!
Och min fina hjärte/själs/vän och älskade make, han är otrolig!!! Han har verkligen visat mig kärlek när jag förtjänar det minst!!
Att han och jag är ämnade för varandra har vi inte den minsta lilla tvekan om, tillsammans är vi ett. Det vi klarat gå igenom och ändå kunnat behålla respekten och den djupa kärleken och åtrån tillvarandra är få förunnat.. Det mesta vi gör gör vi tillsammans, ingen av känner oss hela när vi inte är tillsammans.. Så oerhört tacksam att jag i all denhär "soppan" har en kärlek att dela livets alla prövningar i både glädje och elände med!! Han är verkligen min prins som får mig att känna mig som en prinsessa i en vanlig vardag!!!!

Oj, nu bakar huvudvärken som värsta åskurladdningen innanför tinningen och bokstäverna flyter ihop, och fingrarna krampar..
Och för mitt inre växer en tavla fram, en tavla ämnat åt en vän vill "bli tillverkad"..
Så de e dax att byta "paddan" mot penseln och hoppas på att jag får fram bilden i mitt huvud på en duk rättvist, för det är vännen värd!!!

Tack för att DU tog dig tiden att läsa... Och vill du "använda" mina tankar, gör det rättvist mot mig!!! För denna resa är min, efter mina upplevelser!! Du reser din väg, och jag ska försöka bli bättre på att inte döma din!!!
Och sanningen är ju, man kan faktiskt INTE älska alla, men man kan välja att försöka respektera deras sanning!!!

Hoppas du får en bra dag, så ska jag göra det bästa utav min <3

Att känna de man inte ska, eller rätta sagt lägga energi och tanken där den inte borde vara är lättare sagt än gjort.. Nu sitter jag här med dåligt samvete för att jag har varit hård i orden mot dig. Vem är jag till att tycka och tänka så hårt om dig... Inte rättvis, jag skulle bli ledsen om någon gjorde det mot mig. Fast å andra sidan har du redan gjort mig ledsen...
Måste försöka behärska mina känslor, och tänka till på mitt egna beteende lite extra... Jag har inte rätten... Men de har inte du heller att hela tiden använda andra människor som ursäkt för situationer du inte själv kan hantera. Att du låter andra människor vara "anledningar" till de problem du äger och inte tar tag i.
Så kära läsare... Jag ber om ursäkt, jag ska försöka bättra mig!!
Ska försöka att lära mig att inte låta det bittra ta över de goda och äta upp den väg jag börjat bygga....
Ska försöka att inte påverkas så mkt av andras ord om mig...
Men jag måste också lära mig att jag är också värd att bli respekterad!!!
Gonatt på er....

Tar en paus i soffan med fötter i högläge, efter förmiddag där städning och härligt samtal med de 2 vänner som bor i hjärteroten!!!
Konstigt att man får alltid ständiga bevis på vilka som bryr sig, både i ord men framförallt i det de gör!!!
De vågar fråga, de bryr sig!! Hejja ärligheten när den är rak och ren <3

Känner mig lyckligt lottad och älskad!!!
De är inte många som bryr och visar det, men de som gör de, gör de på bästa sett...
Finaste vänner!!! Ni är uppskattade!

Å så mina fina ungar!!! Ska strax fram och handla, sen ska de bryggas kaffe till termos, och ut i boa på gården där de gjort de såååå fint.. Tänk att de lyssnat på våra "drömmar" om vad vi ville göra därute... Men orken att börja inte fanns... Där tog de kommandot och gjorde våran dröm till verklighet på ett dygn... Våra guldklimpar, vilket arbete de lagt ner för oss!!!
Stolthet över mina barns handling går inte beskriva med ord!!!
Nu efteråt förklaras alla frågor de ställt under månader om olika målarfärger och miljoner andra frågor om hur man renoverar och diverse regler och Hur man vissa moment i renovering!!!
Vilket projekt de planerade och färdigställde...
Tårögd av deras hårda arbete!!!
Allt vi tycker om har de lyckats fånga i ett rum!! Helt i vår stil!!!
På en vägg har de fint ramat in lappar där de funnit mina och chrilles "kärleksord" ....
På en annan har de hängt "döskallar" från diverse djur...
Baren är har de hämtat hos svärmor och svärfar!!! Den byggdes till deras bröllop, fint ihopsnickrat av svallvirke... Även har de gjort hylla i samma stil som baren...
Fina flaskor och glas har fått ta plats och andra fina prylar som de vet vi gillar,,

Så gott folk vi har fått början på ett drömrum, som vi kan fortsätta bygga på!!!
En liten "westenbar" i vårt hem!!!

Nä, nu på med lite kläder och ut på promenad med min själsvän och vår fällande hårboll :-)

Och ang inlägget igår..
Synd att människor som inte bör ta åt sig gör de!!! Och DU som borde, skakar av dig helt oberörd.
Men de förstod jag redan innan, för stackars dig med en självbild av perfektion som du skapar i en falsk bubbla utan att förstå det själv!!
Ditt problem inte mitt!!!
Jag är fan inte bäst och jag gör fel och klampar i det kända klaveret ofta!!!
Men sån e ja, och de ända jag kan göra e att försöka ändra på de. Men då måste du oxå vara ärlig och säga det till mig om jag sårar dig, och vara beredd att lyssna på min förklaring!!!

Nu står bästa mannen å väntar... Så på me mössa och vantar och vandra ut i ett vitt vackert vinterlandskap!!!

Ha en bäst dag alla ....

Nyduschad iförd goepyamas, kryper jag ner under filten i soffan, tänt ljus och avnjuter en kopp te och en chockladbit till de :-)...
Ler och upplever helgens upplevelser av glädje, musik och så många fina människor ur minnet. En ömmade kropp där blåmärkena trängs för att få plats, påminner om kvällens trånga dansgolv, där skratten blev som en extra takt till den fantastiska countrymusiken som spelades från de 2 banden som uppträdde underkvällen!!
Tror jag aldrig kramats så mycket i hela mitt liv.
Helt fantastiskt intensivt dygn som satt tillförde en rejäl portion glädje i mitt hjärta.

Och när vi kom hem fick vi finaste julklappen i förskott av våra barn med respektive och endel andra som varit med och hjälpt dem!!!
Vi har ett litet hus på vår gård, ena rummet därinne, har de tömt på allt från garderober /lagerhyller, kartonger, och en oändlig röra med diverse bröte och grejer...
Och målat väggar och golv fint i vitt och grått.. Där har de även inrett rummet med en kalasfin bar, stolar, glas och alla möjliga roliga och fina prylar!!!! Allt denna bara på ett dygn, vad de har slitit våra fina ungar. Så fantastiskt fint hade de gjort de, uppskattas så mkt <3
Hjärtat blir ömt av den kärlek de lagt i att planera detta i månader för att de ville göra detta till oss!!! Älskade fina ungdomar, å tänkt de e mina <3
Så massa kärlek till helgen som varit..

Men... Tyvärr finns det alltid ett men...
Elle kanske inte alltid, för man behöver ju inte ta åt sig... Men så är ju som jag är med...
Kan inte bara ta åt mig av bra saker, får jag kritik så lyssnar jag även på det!!!!
Att en mening kan göra så ont samtidigt som man blir förbannad!!!
Varför du gudomliga kärleksfulla människa som är så fantastisk skyller du över ett problem du äger på mig!!
Ska jag behöva ta skiten för det du skapat själv av misstag du gjort med egna handlingar!! Ska jag behöva betala för det... Är det lättare för dig att säga att vi har "problem" istället för att säga att jag är problemet!!!
Och du så fint lyssnar på vad andra säger utan att ens säga nåt till mig vad det är jag skulle gjort!!!
Du säger alltid sanniningen och är ärlig även om du sårar!!! Bullfuckingshit!!!
Jag är inte så bra på att prata, och tala om vad jag känner, men det är du!!! Så varför inte säga till mig då, vad det är jag gjort!!!?
Så jag åtminstone kan få be om ursäkt om jag gjort dig illa elle få förklara min handling..
Ledsamt funderar jag på VAD jag gjort för att du skulle ha problem med mig!!!
Ältat det, när jag borde bara släppa det..
Har vi inte det tillräckligt jobbigt utan du måste trycka lite till? Elle är det jobbigt för dig att jag går min egna väg, jag behöver inte dig? Elle är det jobbigt för dig att se att riktig kärlek mellan en man och kvinna existerar, bara att du inte fått uppleva detta.. Så om du smutskastar mig lite fint då och då i tron om att du kan skada oss?!?!
Sorry, funkar inte så!!! Vi har förlorat de mesta av materiella saker och mkt värdighet och fått mkt skamkänslor och sånt...
Men kärleken mellan mig och min man eller våra barn!!! Den kan ingen ta ifrån oss,,,,,
Att du så offerfyllt tar ett steg åt sidan för att sen slå bakifrån!!! Det är fan inte kärleksfullt, de e bitterhet och falskt!!!

Jag har sagt och gjort många dumma saker!!! Säkert fler än vad jag är medveten om...
Men att få fötterna undansparkade av människor som utser sig att vara omhändertagande...
Och förespråkar människor lika värde!! Lev som du lär då, inte bara när du söker bekräftelse!!!

Nä, sluta genast analysera "vem" denne person är!!!
Borde inte kanske skrivit detta på en öppen blogg för att de skapar känslor hos dig som du inte är värd att bära!!!
Det ber jag om ursäkt för, och hoppas att du inte tar åt dig ist!!
Jag är fortfarande på min väg och den går sakta men säkert framåt.. Även om det är ensamt vissa gånger och man saknar massor.
Men jag väljer för tillfället ensamheten istället för att utsätta mig för situationer där jag blir obekväm. Är förvisso rätt stark nu, men inte tillräckligt stark i självkänsla och självförtroende än...
Vi är alla sökare, efter lycka elle bekräftelse, vi gör det alla på de sätt vi mår bra av!!!
Jag har förståelse för det!!! Bara lite svårt att förstå sätten endel gör för att uppnå det och på andras bekostnad..
Kanske du inte förstår dig på mig elle mitt sett att vetulera har på bloggen!! Och det bästa och ärligaste och det jag skulle uppskatta max är att om jag väcker känslor/frågor i dig, elle om mina ord om mina tankar upprör dig på något sett!!!
Skriv pm elle nåt och ifrågasett mig istället för att diskutera det med din vän el dyl...

Tackar för ordet och detta underbara helg som jag kommer leva på lääääääänge <3
Sov gott och ta väl hand om den som bryr sig om dig!!!

Nu har jag börjat om med mitt inlägg idag typ 10 gånger...
Blev allt för öppen och jag "gav" för många sanningar som jag själv kunnat bli sårad av.
Dagen har varit både sämst och bäst.
Började sämst att bli krängt av personer som inte vet ett skit och inte har ett dugg intresse av att ta reda på verkligheten!!! Bajs på den!! Men istället för att gräva ner mig och ta på mig offerkoftan.
Så skrev jag ett lååååångt mail där jag ursäktade det vi gjort fel men upplyste denne "person" som dömer en människa vars namn står på en obetald räkning utan någon tanke på att människan bakom namnet har känslor och en vardag de inte vet nåt om!!
Jag vet att det är vår skyldighet att betala och jag har ingen rätt att kräva att de ska ha en förståelse för vår situation.
Men de att ringa och vara direkt kränkande och nervärderande verbalt är inte ok!!!
Otrevlig var jag inte i mailet, bara bad om förståelse att de finns människor i dagen samhälle som kämpar för sin vardag med att prioritera det mesta!!
Så jag bad dem snällt att tänka på vad de säger när de ringer någon..

Sen ringer en fantastisk människa!! Ord för att beskriva denna finns inte, de kan inte göra denna ängel rättvis!! Väldig läääääängesedan jag pratade i över 2 timmar i telefon!!! Jag är så imponerad av denna person, att vara så godhjärtad och samtidigt genomgå en kris likt ett världskrig fast känslomässigt!! Med denna vän vid min sida är jag aldrig riktigt ensam. Avstånd i mil är inget hinder, eller daglig kontakt är inget måste, krav eller bli tagen för given finns inte... Ärlighet och ömsesidig respekt där omtanke är det betydande och få tillåtelsen att vara som man är, där inget är dömande elle fult..
En vän som flyttat in i mitt hjärta för evigt... En riktig hjärtevän som idag gjorde min dag en av de bästa på väldigt länge...
Tackar högre makter för denna vänskap, en vän som lär mig så mycket, en riktig skatt i mitt liv <3

Ett väldigt bra utvecklingssamtal med Jessie, där växte jag stolt som en tupp.. Wow vilken utveckling min dotter gör!!! Egenansvaret och självinsikten var de som blivit hennes mentor betonade som den största förändring, de andra har lixom följt med som en bonus i klarheten av att göra rätt prioriteringar...

Nä, nu tar tröttheten över, bokstäverna flyter ihop...
Gonatt alla
ta vara på den du bryr dig om!!!
- gäller i allra högsta grad migsjälv!!!

Precis den känslan har infunnit sig i mitt känslorum. Helgen som varit och början av denna vecka har varit askalasbra på många sett.. Har väl egentligen inte gjort mer ovanliga saker än vad vardagen har att erbjuda.. Men jag och mannen har pratat mkt om allt och inget, år som gått, bra saker, dåliga saker... Framtid drömmar, planer, vad betyder och vad vill vi..
Känns fantastiskt mycket lättare. Konstigt egentligen för vår "livssituation" är densamma.. De "futtiga" förutsättningarna vi lever under är borde göra deflesta gråtfärdiga... Men just nu lägger vi inte fokus på det.. Vi har bestämt oss för att de vi inte kan påverka, ska vi inte lägga vår energi på..

Visst låter de bra.. Nästan som en liten såndär "" in your dreams" hittepå grej för att lura omvärlden att man e så förbannat duktig...
Men nä... Så e de inte, detta e min tråkiga vardag, där jag/vi bestämt mig/oss för en förändring.. Där vi kastar av oss offerkoftorna och lever vårt liv på våra egna villkor!!
Jag kommer säkert få "återfall" men med bästa mannen vid min sida att påminna och stötta med ris och ros, känns dethär helt klart så okey..

Att "oro/kontrollkänslor" kunde ta så mycke av ens energi är ju helt ofattbart.. Jag har väl alltid ordnat och pysslat med många saker samtidigt... Men nu när ja har lyckats "släppa" de energitagande känslor och helt enkelt varit mer engagerad i det jag just gör för stunden.

Känner mig tillfreds... Fast man ska ju inte sticka under stolen med att jag fortfarande är otroligt rastlös... Tankarna snurrar fortfarande på högvarv och sömnproblemen är inte en hit precis.. I te heller vill kroppen slappna av superspänd och den vandrande värken hittar nya ställen att besöka varje dag...
Men även där försöker jag att inte fokusera på det!!!
Försöker hitta rutiner och göra saker som får mig lugn.. Måla ligger mig varmt om hjärtat nu,
Fast där tryter tålamodet lite, när jag inte får till de.. Jaja övning ger färdighet och jag mår bra med penseln i handen... Färg och form är spännande...
Samtidigt kommer glädjen och intresset över att laga mat och baka så sakta komma tillbaka..
Idag har de blivit en omgång amerikanska "mega"muffins me chockladbitar i, åh ett gäng glutenfria chokladbollar rullade, där gjorde jag Jessies lycka ikväll :-) ...

Tänk vad mycke man får gjort på en dag när man inte sätter bromsklossar i sina tankar.
Som sagt 'rom byggdes inte på en dag' så nu börjar man såsmått klättra så trappsteg uppåt igen.
Men de kommer gå sakta, för jag har inte bråttom längre, jag vill inte snubbla och falla till botten igen.
Jag vill stanna på varje steg och njuta av "utsikten"..

Jag ser framemot julen och få vara ledig tillsammans med min familj för första gången på ett par år <3 ... Baka julgodis och allt annat mys som hör till förberedelserna inför denna högtid..
Att ha tiden att fixa och trixa med det lilla extra är guld värt.. Som tex i helgen var vi med Leona i skogen och valde vår kommande julgran.. Så nu står den där fint märkt med ett fint snöre i väntan på att få komma hem till oss inom en snar framtid...

Bubblande känslor av glädje och tacksamhet har hittat "hem" till min kropp äntligen och jag känner en värmande lycka av att vara rik med mina nära och att kunna få uppleva "nuet" i ett närvarade tillstånd med både kropp och själ....
Fantastisk känsla som jag njuter Max av att kunna uppleva!!!
Kanske är detta ett "självförsvar" för att kunna överleva, att man målar upp en fasad av braiga saker...
Men, nääää.... Men älskade finaste mannen och mina goaste barn.. Så är de inte nåt som är på låtsas här... Jag tillåter mig själv att sänka mina krav och kontrollen, och njuter av de jag har istället för att se vad jag inte har, vill inte heller höra el känna vad "andra" säger/ förväntar sig av mig...
För just nu mår jag fantastiskt bra!!!!

Tack och bock för orden !!!

Sweet dreams <3

Blir tokig på att inte vara kapabel till att stänga av mina känslor!!!! Att jag hela tiden får skuldkänslor mot allt och alla.
Tankarna snurrar runt misstag jag gjort, misslyckanden och framförallt när man får höra hur folk pratar. Orden skadar och sårar en redan trasig själ.. Jag VET att man inte ska lyssna och jag VET att folk alltid pratar... Jag "låser" in mig för jag orkar inte höra mer!!!
Varför är det så jävla svårt att stänga av känslor!!!
Bara låta allt rinna av , som vatten på en gås. De måste ju uppenbarligen gå, för många andra klarar ju av att välja och vraka hur de känner. Och kan helt kallt stänga både ögon, känslor och omtanke!
Jag jobbar på det, utåt sett har jag nog lyckats med att få folk att tro det med.

Att försöka jobba med att förändra sigsjälv är nog det jobbigaste jag gjort. Att förändra en misshandel som pågått så länge, är tufft. Att hitta ett sant jag och bli accepterad för det e inte heller lätt..
Att bryta med omvärlden är för mig ett måste, elle kanske jag bara säger det i försvar, för att det inte ska göra så ont att inse att nästan alla har "avvikit" från min väg. Och för att inte jag ska gå helt under i tron att jag är helt misslyckad och allt beror på hur jag varit/är...
Jag tänker ofta på "mina vänner" , jag saknar, jag gråter och jag undrar...
Fast ju längre tiden går så läker de öppna såren, ärren som finns kvar är ju inte "synliga" så dem går att dölja.
Rädd, sårad och skadad undrar jag ofta vad jag får min kraft ifrån.
När man ibland tar ett kliv åt sidan och "ser" på sin livssituation så vill jag bara ge upp..


Men då lyser de vackra i mitt liv så klart.. Mina 4 fina barn, de är fantastiska, TACK för att ni ger mig kraften att fortsätta kämpa.
Min underbara man, tänk att jag funnit min själsvän.. Allt vi gjort/gör vi tillsammans, VI är ETT !!!!
Min familj är ett underverk för mig <3
De får mig att inse att jag är inte värdelös, jag är betydelsefull...
Sen finns det 2 riktiga hjärtevänner som verkligen hjälpt oss helt utan att blinka!!!
Ni anar inte er betydelse !!! Guldklimpar!!!
Min älskade pappa, mina syskon och mina fantastiska svärföräldrar, TACK för att ni är dem ni är och accepterar att jag förändras och ni finns där med mig <3
Och tack till er som skriver alla dessa fina ord till mig, tack för att ni tar er tiden,de värmer upp en frusen själ.. Uppskattas mkt.

Att försöka kliva fram och så för mitt JAG allt som det innefattar är svårt, jag är inte van att ta plats.
Men ju mer jag vågar, desstubättre känns det!!

Kanske jag får lära mig leva med att jag "känner" alldeles på tok förmycket av vad som är nyttigt för hälsan.. Men kanske jag kan lära mig att hantera och inte lägga all skuld påmigsjälv i de flesta lägen.

Jag lär mig att gå min egna väg, väljer du bort mig för att jag inte följer din väg/vilja..
Men gör jag nåt som får dig ledsen el arg, varför inte försöka förklara det för mig istället för att bara gå...

Livet är tungt, men jag ser även ljuset i det mörka och jag vet att det kommer bli ljusare och lättare längre fram!!!

Så åter igen tjatar jag ( även om det inte hjälper)!!!! Detta är MIN blogg, där skriver JAG hur jag upplever händelser och MINA känslor!!! Så om du känner att du blir berörd på ett eller annat sätt av mina ord!!! Skriv till mig och fråga elle anta det då!!! Inte din vän eller dylikt!!! För förr eller senare kan du ge dig fan på de du sa når mig!!! Så då börjar visan om.... Och jag vill kunna skriva av mig, utan att bli kritiserad för mina känslor... " den enes bröd, den andres död "....

Nähä, nu ska jag få kroppen och hjärnan att bli förenad i en natts skön sömn.. De ett inte lätt numera..
Tack och bock för mig .....

Lev idag---- imorgon kan det vara försent ....

Ligger här i soffan med benen i högläge på en trave kuddar, i tron om att de hjälper mot både domningarna och de eviga krympningarna och kramperna i mina ben.. Solens stålar som når mig genom fönsterrutorna ger mig en behaglig känsla om värme och en stilla ro, samtidigt som de ger en påminnelse om att rutorna behöver verkligen putsas...
Ligger här och försöker samla de förvirrade tankarna om min nuvarande livssituation.
Känns som jag befinner mig i ett liknade apatiskt tillstånd.. Livet snurrar på men jag är inte delaktig i helhet. Utan följer bara med utan någonsomhelt kontroll över något. Jag blir samtidigt så medveten om att situationen är ohållbar. Att när man har påbörjat sin resa med personligutveckling och öppnat sigsjälv för medvetandet av sin egna existens och betydelse i ord och handling.
Går de lixom inte stänga den dörr. Utan de känsloportar man öppnat gör sig ständigt påminda om sin existens.
När man inuläget är så illa tvungen att bara bitaihop. Där den egna viljan och känslor måste förbises. För en period så vi kan komma på en stabil grund ovanför vattenytan igen...måste pressa mig att göra saker som både min kropp och mina känslor kriser våldsamt NEJ åt.
Jag begår misshandel påmigsjälv och är äckligt medveten om det. Jag missbrukar mina känslor och spottar på min egen vilja och existens.... VARFÖR ?!?!?
Hur kan ett val som för ett par årsedan kändes så rätt bli såhär fel.?
Att min envishet och beslutsamhet att satsa och lyckas som var så stark,varit så fel..
Det får mig att tvivla på migsjälv.

Att vi offrat så mycket tid, pengar och kroppsligt/känslomässigt på en sak som vi trodde stenhårt på..
Jag är tacksam för lärdomen, men priset var alldeles för högt.
Då erfarenheten av att våga är ju att vinna sägs de.. Jo, de stämmer på ett plan..
Jag vågar prova nya saker, men vågar inte tro på känslan över att jag är bra och att jag kan..
Det sådde ett frö av ett stark tvivel.
Vågar inte längre tro på att människan är god i grund och botten.. Så många som nyttjat min starka tro på att människan är god och gör saker helt oegoistiskt utan en baktanke på egen vinning skull..
Kanske min tro var så stark innan så att detta var enda sättet för mig att förstå att människan inte är som den utger sig för att vara.
Utan att de flesta ser till sitt egna först...och jag säger inte att det är fel...men jag har så svårt att förstå när folk man känner helt kallt bara kan bara vända och bli helt kalla och stänga av sin känsla för en medmänniska..

Suck, jag får höra så mkt som sägs om "oss".. Visst man ska skita i allt sånt.. Men när man är i tvivel "läge" i livet är detta inte lätt.
Att vara så missförstådd och misstolkad är totalförvirrande, de man trodde man kände och de förstod...

Jag vet inte vad jag gjort för att folk upplever mig som robot utan några som helst känslor...
Elle jo... Jag har tillåtit det, då jag inte varit noga att markera mina gränser tillräckligt och stått upp för migsjälv,
Utan satt andra före mitt egna välmående... Så jag har ju migsjälv att skylla till viss del.

Och nu är jag tvingad att leva som en sådan robot för en period, för att rätta till ekonomin och ta ansvar för situationen vi är i.
Alla dessa offringar är säkert någon bra anledning till hoppas jag på.. Jag måste förändra mig, någonannan kan jag inte förändra!!!
Men dethär är känslomässigt kostsamt, att dagligen gå en brottningsmatch med att gå emot sig känslo/kroppsligt är ett helvete rent utsagt..
Jag kan ana att ni tycker massa olika om mina rader här... Jag begär inte att ni ska förstå, då ni inte vet allt!!!
Mina ord låter säker självömkande och "tyck synd om mig" ...

Det är jag som gjort mina val, så jag får så skörden!! Det är jag fan grymt medveten om!! Och jag gör det så gott jag kan..
Men hur mkt ska en människa orka... Min ork börjar ta slut..tvivlen växer sig starkare, och tron på en framtid svagare..
Samtidigt är jag ju en som inte ger upp... Skitzo?!?!?! Ja hur mkt som helst!!!

Jag kommer säkert blicka tillbaka på denna tid i mitt liv senare, som den mest lärorika i mitt liv..
Nu e de dax att ta tag i vardagens dagsysslor...

Detta är min vardag och min resa, tack för att du respekterar det och inte trampar på mina känslor!!!
För som vanligt så de bästa sättet att få rätt respons på dina frågor eller antydan är att fråga mig, INTE diskutera det med din kompis!!!
Tack för de!!!