Svävar helt vilt i en orkan, förvirrad, vet varken fram eller bak. Ibland hamnar man mitt i stormens öga och allt är tyst, lugnt och fridfullt.
Snurras så fort så jag tappar både andan och kontrollen. Allt blir i oordning. Finner inte min väg, vilsen, oförstådd och rädd.
Allt glider mig ur händerna, jag är trött, så trött. Faller igen, allt jag byggt har orkanen skadat.
Benen darrar, orkar de bära mig genom ännu en storm?

Trodde jag denna gång byggt starka väggar, gamla misstag , nya lärdomar, insikter och en god stark vilja om en godare, ljusare framtid, drömmar, kärlek, nya mål, starkare tro på mig. Ja, allt för att möta en bättre tid.

Men vad fan gör jag för fel då!!!!
Är jag för jävla känslig och mesig bara helt enkelt?
Varför är det alltid så jävla tillåtet att trampa på mig fysiskt och psykiskt..
De säger att man ska säga ifrån när man känner sig illa behandlad! Ok, men samtidigt sägs de att man inte ska såra medmänniskor!!!
Är det bara fel på mig eller är världen helt fucking förvirrande eller?
Vi lever helt klart INTE som vi lär!!

Man ska inte heller skylla sin olycka på andra, man ska inte snacka skit, man ska inte tillåta nån skit, man ska inte .... Blablabla... Hur lever vi, skickar kramar och sprider mer kärlek än någonsin genom cybervärlden!!!
Jättebra, det hjälper för stunden. Man känner sig behövd och älskad, men sen då??

Hur många tänker på de ord de hasplar ur sig, gör vi de?
Jag funderar ofta på de ord som sårat mig om de som sagt dem är medvetna om de...
Jag snälla, starka mig som ska fixa att ta allt...
Näserru, hon gör inte de, jag är mätt, rent utsagt proppmätt. Sprängfärdig.
Så snart skiter jag tamedfan i vettochetikett och va fröken duktig och omtänksam!!
Orkar inte va någon jävla målvakt som ska samla på'sig allt jävla dynga!!

Masken kom tillbaka, men den är svårare att bära, ett falsk leende och svaren att allt är ok är svårare att trycka fram. När allt är en lögn!!
Pissskit är det!! Så nu va de 'sagt'. Finns säkert några som jublar över det!!
Nä, jag orkar inte vara stark, styrkan att kämpa är som bortblåst.

Har lust att skrika HJÄLP mig!!!
Men vem kan man lita på idag, vem kan man prata med, som inte pratar vidare och använder mina svagheter imot mig när det passar dem. Har ju hänt ettantal gånger innan. Ja, tack som fan att ni hjälp mig tappa tron på människan igen?. Jättebra, gjort.
Små, små ord som pratas imellanväggar, stannar aldrig där!! Nästan alltid, även om det tar tid kommer de fram till örat de orden inte var ämnade för, utan bara om!!
Därför har jag nu grymt svårt att våga lita på människor!!! Konstigt va?.

Trött på att bli utnyttjad, praktisk och känslomässigt. Är de tacken för man har bra arbetsmoral och är hjälpsam!! Passar bra som arbetskraft, men bortglömd annars...

Samvetet äter upp mig, minns mina misstag, mina egna brister blir tunga att bära.
Undrar hur mycket en människa orkar!!!!
Jag är såååå trött, svag och likgiltig. Var kan jag finna styrka för att finnas och känna mig värdefull för den jag är, inte för den man vill att jag ska vara. Fingrarna krampar, orden tar slut, blicken är för suddig, kroppen värker.... Jag orkar verkligen inte mer bakslag.... Att vara stark och börja om igen, och igen, för att alltid hamna i en smutsig hög, färdig som slagpåse!
Jaja, alltid ensegna fel jag vet!!! Och just nu finns de nog ingen värre fiende till migsjälv som just migsjälv.

Kan ju passa på att tacka alla som hjälp till att sprida så fina saker om mig och hjälpt mig att just hitta detta fina läge jag är i nu!!!
Ja, för just sån är jag, varje negativt ord jag hört om mig, samlas i min lilla sjuka 'bank', och även om man'glömmer eller förlåter' finns alltid minnet kvar. Och med det minnet en känsla, och hjärnan minns känslan, den går inte att plocka bort!!!

Äh, nog ordbajsat, dynga som är obegripligt och ogenomtänkt... Bara ord inifrån, de går inte att sätta fint, när en tornado härjar fritt!!!

Kom ihåg!!! Ta hand om dig, ingen annan fan bryr sig ett skit!!!
Pussss & häääääääääj