Alla dömer eller har blivit dömda i ord eller handling. Alla pratar om att respekt ska man förtjäna. Men när man pratar om sig själv, så kräver man respekten för sitt egna jag.passar det in i sin tänkbara ram, så blir det ett jäkla liv. Människan står sig själv och 'sin flock' närmast. Vi höjer osssjälv och våra 'medlemmar' högt. De andra är inte så värdefulla. Vi söker fel och dömmer handlingar hos andra. Utan någonsomhellst eftertanke. Vi skapar ett eget skydd av man själv accepterar. Våra egna gränser talar vi tydligt om. Men när vi pratar om andra så finns de ingen som helst respekt för någon annans 'regler'. Vad nerstämmer att mina regler och värderingar ska respekteras mer än en annan persons?. Mitt ego säger att jag är minsann värd de bästa eller?

Vi framhäver de som lämpar sig bäst i olika situationer, beroende på vilket 'stadie' vi är i. Använder ursäkter från ett förflutet när de passar oss. Men har inte förståelse för när andra gör likadant. Vi ser andras brister och fel, men ursäktar våra egna.
Talar gärna om hur andra borde vara, utan att själv syna sig i spegeln.
Vissa dagar är jag pisstrött på att vara människa. Alla krav på perfektion, man ska vara nyttig, träna, ha de städat och snyggt, vara glad och positiv, tacksam, kärleksfull, lycklig, medmänsklig,social, och energisk.
Allt ska vara invävt i en ljusrosa bubbla av lycka och tacksamhet.
Fasaden om att man är lyckligast just här och nu, för att skapa en obalans hos andra.
Man ska inte nämna negativa saker. Eller jo, det klart, fast man väver in det i en orsakshistorik. Men man finner då en anledning och den bästa är ju att man blivit sårad av någonannans handling eller ord. Vi finner alltid en syndabock, när de gäller allt som är allt annat en bra.

Var fan e balansen... Elle ska man kalla det självinsikten bakom sin fasad av perfektion?.
Jag tror fan jag håller på att bli galen på riktigt i mitt sökande efter dendäringa balansen.
Ena stunden går de bra att säga att det är mänskligt att fela, men inte om man blir drabbad själv.
Lycka och kärlek....
Det är väl för fan olika för oss alla!!!
Olikheter är väl även det kärlek?!?! Elle är inte det ok?!?
Måste jag tycka som dig för att bli accepterad och älskad?!?
Jo, men de värkar inte bättre om man blickar ut över världen. Ord och handling går sällan hand i hand....
Vår egna historik ska respekteras, och våra värderingar skall inte ifrågasättas!!! Men andras e ju som sagt inte så viktigt.
Hur behandlar vi på riktigt våra medmänniskor.
Är vi kärleksfulla och hjälpsamma bara när det passar oss? Och de får oss att må bra, elle kan vi lägga vårat ego åt sidan och vara medmänskliga utan en baktanke eller att det fyller en pusselbitsplats i vårat eget livspussel...?!?!
Och sällan pratas det om egenansvar, men man hör ofta ursäkter!!!!
Och NEJ jag är inte ett skit bättre själv!! Så nu slapp du säga det!!!
Men nu inser jag ju att det är bara upp till migsjälv!!!

Ibland, nä rätt ofta faktist har jag varit påväg att ställa mitt förflutna och även endel människor jag känner påverkar mig mer än vad som är hälsosamt till svars. Och bara fråga varför?
Men, nä... Det kommer nog aldrig ske, jag är lite av en mes kanske. Men jag brukar tänka OM det skulle få mig att må bättre? Förmodligen inte!!
Det jag jobbar med istället är att försöka inte bli lika påverkad längre.
Även om jag har lust att bara skrika för mitt ego blir sårat.
Mina värderingar blir trampade på och offerkoftan är det ända plagg som värmer den sårade själen...
Men så är vi ju där igen. Det är det lättaste som finns att skylla sitt välmående på andras ord och handling. Men det är upp till mig!!! Jag har bara rätten till att styra över min handling och mina ord.
Man kan inte ändra andra, (synd de, för de hade ju varit mindre känslosamt då :).)

Steget ut är långt, att hitta sin inre balans i en trygg tillvaro utan yttre påverkan e lätt. Men att bygga de så stark på egenhand och att de ska hålla utanför trygghetszonen med. Och vara stabilt nog att våga vara sanningsenlig i en värld där egoismen är en osynlig makthavare.

Ojoj, tungt och långt, men som sagt, mina tankar är lättare. Tack min blogg för avlastningen!!
Och DU, du behöver inte tycka elle tänka som jag, men de skulle ju vara trevligare om du slutade använda mig som ett smutsplank, du öser dynga över. Jag jobbar med mina demoner, fel och brister. Jag förändras, jag är inte längre den jag var!!!
Men det vet ju inte du/ni för ni finns inte längre i min vardag. Så varför prata om mig :).
Nu är det dax att ta tag i middagen, så den e färdig till min man kommer hem från jobbet.
Tänk att ännu efter 13 år kunna känna saknad och längtan...
Det är lätt att bli kär, men hålla kärleken brinnande de e inte smidigt... Men de e vi bra på <3
Jag ÄR lycklig och tacksam att jag lever med min själsvän. Det är äkta glädje i vardagen det för mig..

Tack och bock för att du läser och inte dömmer.. Olikheter gör oss unika.
Jag förlåter dig och jag förlåter mig. Dax att vända blad, önskar 'oss' lycka till med våra val.
Kramar och så ....