Lördagskväll och jag ligger redan i sängen. Fönstret är öppet och en behaglig kvällskyla blandat med fräsch daggig doft efter dagens regn. Andas djupt och fyller mig med ny energi. Jag är trött, så trött.
Öronen vill inte längre höra gammalt och ögonen ser ständigt saker på ett annat sett. Ibland skrämmer jag mig. Känner inte igen mig. Jag är rädd och sårbar, men ändå så har ett lugnt trygghetsvandring stärkts. Jag drömmer och väver mina drömmar, de bygger på ny kunskap. Och framförallt de är byggda på min väg, jag behöver inte kantstenar från andra längre.
Jag känner en ny slags lycka, för den är min. Jag finner lycka i tystnaden, men framförallt i yoga.
Balansen mellan inre och yttre kropp. Wow, jag är bara nybörjare, men kroppen och sinnet älskar den.
Jag kan, jag vill, jag ska.
Efter stormen kommer tystnaden. Mitt liv har ett tid stormat kraftigt. Men inombords har vågorna stillat sig. Och tystnade efter vågornas brus tystnat.
Jag hör, jag ser..
Nya ljud likt viskningar, jag ser nya nyanser. Dimman lättar. Jag känns så lätt, ren och klar.
Kanske bara för idag, men känslan bär jag med mig. Och kanske en dag....
Är jag stark och ärlig nog att våga.

Förändring tar tid! Har länge känt mig som ett barn som på ostadiga ben försökt hitta balansen för att kunna lära mig gå på mina egna ben. Har trevat så många år utan att förstå eller kunnat inse vad jag sökte. Letat efter balans eller man kan kanske kalla det bekräftelse.
Har trevat i ett mörker. Sökt svar hos andra. Rastlöst försökt att hitta min identitet och bekräftelse på att jag är betydelsefull.
Trodde i min enfald att man skulle bli accepterad, godkänd och omtyckt om man gjorde det som förväntades av mig. Att följa och tycka och tänka som andra. Att följa andra på deras vägar, vara bekräftelsebehovet de behövde. Att vara bekväm och fylla tomrummet i deras livspussel.

Men att handlöst falla i ett bottenlöst mörker av otrolig ensamhet och en otroligt stark känsla av utanförskap. Att inte längre vara betydelsefull. Att kroppen föll isär i obegripligt smärtsamma delar och stundtals slutade fungera helt. Att omlinda sigsjälv i ett tjockt täcke av självömkan och en offerroll. Kunde jag aldrig ana. Att jag skulle skylla allt som hänt på olika medmänniskor blev mitt livräddande försvar.

Ett tag... Tills jag upptäckte migsjälv. En liten vingklippt varelse med brutna ben där ner på botten av mig själv, så skadad att jag varken kunde springa eller flyga ifrån migsjälv. Utan blev tvingad att stanna där och inse sanningen. Om mig, mitt liv, mina handlingar och ord.
Jag började hata migsjälv, när jag insåg vad jag var, insåg att jag var en lögn. Jag har ljugit, misshandlat och utnyttjat människor, och framför allt migsjälv på min väg för att försöka fylla mitt ekade tomma rastlösa hål inom mig med bekräftelse och samhörighet.
Mina många försök i att bli älskad och känna mig betydelsefull för den jag är.
Utan att egentligen visat vem jag är, för jag har aldrig vetat.

De jag kände ett starkt svek imot är de jag ständigt jagat för en bekräftelse, men nu efteråt har jag insett att jag aldrig betytt något på riktigt i deras liv. Utan mer som en blindtarm som blivit inflammerad och bortopererad :). Ett bihang. Nä, skämt och sido.
Jag har istället börjat känna en stor tacksamhetskänsla.
TACK för orden, jag har tagit dem intill mig. Ibland aningen för hårt.
För de fick mig att känna mig totalt misslyckad och tankarna som väcktes var att jag inte var värd ett skit, mitt liv på joden kändes meningslöst. Önskade migsjälv ett slut. Allt för många gånger. Allt onda var mitt fel, jag orsakade mer skada än nytta. Fokusen låg på alla misstag jag gjort och de människor jag djupt sårat. De flesta lämnade mig. Led något fruktansvärt i en tyst ensamhet.
Var otroligt rädd att dela mina mörka känslor med de få vänner som fortfarande finns kvar. Grät flodvis när ingen såg, de mörka sömnlösa nätterna blev min trygghet.
Allt fler saker som jag skulle sagt och gjort har nått mina öron. Jag skakar, vill anfalla, skrika ut sakerna från mitt perspektiv.

Människor som glatt hälsat och pratat innan, höjer inte ens blicken för en nickning till hälsning längre. Många har fått höra andras åsikter, upplevelser och saker jag gjort fel, de haft med mig. Allt sprider sig likt en okontrollerad skogsbrand. Jag är bränd. Jag dog lite mer och mer för varje gång det hände. Ville inte längre gå ut. Tron på migsjälv var i nuläget nertrampat långt under skosulan i en geggig gyttja.
Och jag förtjänade verkligen endel av det jag hört om mig. Kände mig pestsmittad.

Men i allt mörker fann jag min egna väg till läkning. Terapi i form av målning. Då proffisionell hjälp inom terapivård fanns inte ekonomiskt utrymme för. Jag började kladda, tillenbörjan var allt jag målade mörkt i dystra färgen, övergick till ett ljus långt borta i fjärran av en bild.
Nu hägrar ljusa pastellfärger i akrylmålningarna, men har även funnit blyerts i all dess form. Att försvinna in i en bild som säger och fångar min inre röst är en befrielse. Orden jag inte kan säga, tårarna som fastnat inombords. Måla är min hjälp.
TACK till er som gillat och kommenterat de bilder jag lagt ut. Ni kan inte ana vilken stor betydelse de skänkt mig. Min väg att finna min livslust och glädjen till livet igen!!!

Jag är påväg... MIN väg. Tänk att jag vägar gå själv. Kunde inte ens tänka tanken innan hur underbar denna känsla är.
Jag har med mina tankar gjort mig sjuk på insidan, kroppen är sjukt sur. Värdena är farligt dåliga. Men jag har även funnit naturens kraften på vägen. Och har funnit ett stort intresse i dess läkande kraft. Så sakta men säkert ska jag läka den skada jag själv åstadkommit, med misshandeln på migsjälv. Jag går på osäkra skakiga ben, trevande fram, ofta villrådig. Men jag år åtminstone sann mot migsjälv.
Jag är inte längre rädd för ensamheten och tystnaden. Behovet av att sänka andra elle skylla på andras fel/brister/val för att dölja ett mindre bra val eller ett fel jag gjort. Behöver inte ursäkter och beskyllningar för att andras val skadar mig.
Om jag bara fortsätter att ta egenansvar för mina handlingar och man slutar ljuga för sigsjälv. Sluta höja mig över en medmänniska, jag är inte bättre !!! Jag är lika mänsklig!!! Man behöver inte påverka andra med att tro att min väg är den rätta. Jag behöver inte påverka andra med mina erfarenheter av olika människor, utan själv låta de bilda sin uppfattning.

Vi har alla våra tankar, känslor och egon som tar plats i våra liv. Men om vi försöker förtränga dem och bli arga på oss själva kommer de ju bara att växa. Har börjat lära mig att när den där lilla egoistiska tankarna eller 'jaget' kommer. Så registrerar jag att de kommer men försöker att inte fokusera på dem och låta dem växa. Tankarna är är ju inte den jag alltid är, utan just för en liten stund.
Att säga att man aldrig är egoistisk är en lögn, bättre att acceptera det, omfamna det och låt de Ebba ut....

" ja, jag här borta" skriver en massa trams, far med osanningar, är otacksam, inte hjälpsam, ego och inte ser eller uppskattar jag visst nåt heller.
Det är DIN sanning om mig, jag trodde för ett tag att den var även min. Den sårade mig djupt.... Men jag är tacksam över att jag fick höra din sanning. Den har hjälpt mig enormt mycket.
TACK till er som fått mig känna de mörka känslor som jag fått genomgå. De har hjälp mig finna min sanning och min lycka i vardagen. Men framför allt tvingat mig till en förändring. Där jag funnit styrkan i migsjälv, inte i en samhörighet där jag söker bekräftelse över att alla ska följa samma väg.
Behovet av att överbevisa de som sårat mig försvinner mer och mer. Och förståelsen ökar genom att jag väljer att inse att jag till stor del är själv den skyldige.

Jag är inte längre den ja var. Jag växer, blir tryggare i en ny värld, men jag faller med jämna mellanrum i gropar på min väg.
Men jag gör de själv, finner längre inte meningen i att dra ner andra i det svarta hål jag hamnade i pga bekräftelsebehov. Och jag får inte längre panik och misshandlar migsjälv med negativa handlingar lika hårt. Orden som jag titt som tätt får höra om mig, skär fortfarande som knivar. Kanske vågar jag en dag säga min sanning. Men med en risk att starta en större skada bland ett flertal andra människor. Väljer jag nog tystnad och lägger in en önskan till tron om att min sanning (sakerna sett från min synvinkel) också med tiden kommer fram.
Att allt som tillsynes är guld, kanske skenet bidrar..
Svaren finns inte 'därute', utan i ensamheten och tystnaden kommer de Sanna svaren inifrån hos den som tar sig tiden att lyssna...
Min tillit och godtroget har fått sig en törn, så tyvärr tror jag inte lika gott om människan längre. Och våga lita är nåt jag får jobba med.
Men jag har en underbar familj och jag omfamnas av lycka och kärlek där jag är. Jag är tacksam över att de behöver jag inte längre söka efter....

" du vet inte vem du är förrens du prövat att vara den du inte är ".....

AMOR FATI

Min väg, min sanning är inte din, men din är lika sann. Men gå inte över lik för att bevisa att din är rätt.
Jag har lärt mig av mina fel och brister en hård väg. Döm ingen, för det du hör kanske bara är en sida av sanningen!!!!
Till sist en ursäkt till de jag skadat, förlåt, jag förstår bättre idag...
Och Tack till er som både hjälpt och stjälpt mig på min väg. Ni är alla betydelsefulla på olika sett <3