I ett krampaktigt försök till att verkligen få det att kännas som man är en människa som fyller ett syfte.
Hur gör man? Vad är betydande? Bekräftelssökande är vi ju alla, bara på olika sätt.
Men hur många har handlöst fallit, utan att ha andrahandsval? Ett alternativ?
Utan stå handfallen utan några som helst livlinor kvar. Vad gör man?
När ångesten får hjärtat att explodera i styrka, tvingar andningen att börja hyperventilera?
Tvingar en till soffläge, som triggar igång rastlöshetenstankar. Paniken har fått fäste, man styr i längre själv. Känslan av maktlöshet över att välja döden eller följa livetsregler eskalerar i rasande fart.
Klart jag vill leva!! Men till vilket pris?
Självömkansnäste är starkt. Människosläktes största ursäkt. Skyller alltid ett fel på någonannans val.
' jag kan inte för att 'den' gjorde så.'
Den största boven är alltid änsjälv!!! Man ursäktar ett dåligt beteende och söker medömkan hos andra, genom att skylla ifrånsig.
Och att bli äckligt medveten om att verkligheten om sigsjälv är fan inte vacker.
Hur förändrar man utan att bli ett ego som höjer sitt jag till en orimlig nivå, där bara jaget och ens egna lycka betyder.
Där balansen mellan medvetandet av att det handlar om att ge och ta och känna ett värde som är sanningsenligt med en synd livssyn.
Där man får vara den man är, utan att hela tiden vara på sin vakt.
Allt blir ibland övermäktigt. Alla har olika känslobanor och bagage och bära, vi formas av egna och andras val.

Vi brottas alla med olika demoner och olika rädslor, och utifrån dem handlar vi. Vi följer osynliga spår som är nedärvda i gener. Vi 'ser' våra käras brister, men inser inte att vi själva har desamma. Vi mörkar gärna det. För det är naturligtvis lättare att 'bära' och ursäkta än att ta tag i.
Att bli klubbad av sin egna sanning, att inse sina misstag, sina mörkaste demoner. Är bland det svåraste jag upplevt. När sanningen väl kom, kom den med besked.
Jag har gjort så mycket fel och sårat så många människor jag mött. Mina misstag följer mig i drömmar i både sovande och vaket tillstånd.
Ord som förklarar mig, som får mig att inse att jag är likadan som de människor jagsjälv inte vill vara.
Är det detta som kallas självinsikt?

Att balansera på en skör tråd av resterna av ett spindelnät som jag vävt i det liv jag levt. Att allt jag hittills trott på känns som en stor fet lögn. Att jag är nu inte längre den jag än gång var. Fast det är ju bara i mitt inre, utåt är jag den samma.
Hur får jag detta och gå ihop. Jag är äckligt medveten om att allt hänger på migsjälv.
Man kan fortsätta skylla på andra, men det blir allt svårare med alla lögner, när man vet sanningen.
Ett egenansvar som känns alltför övermäktigt att vända och ta sitt egna ansvar över.

Tänk va lätt de varit om man kunde rymma, få en tid försigsjälv, och bara göra det som kändes bra för mig. Utan att behöva ta ansvar och respektera andra.
Varför händer allt så fort nu? Många gånger önskar jag mig vägledning och svar på mina miljoner frågor?
Men vem skulle kunna ge mig svaren jag söker? För vem har levt 'mitt liv'.? Upplevt de känslor och situationer i livet som jag gjort?
Det hade varit enkelt, att finna en slags samhörighet med människor igen. Dels lyfter man ju andra när de känner att de kan hjälpa en 'svag sökande' människa, dels kunde man fortsätta att leva på 'lånad' energi och på andras råd om deras erfarenheter.
Men jag har gjort det alldeles förlänge. Nu måste jag finna min egna väg och styrka. Jag kan ju inte springa runt och 'sno' av andra som en brottslig hela livet.

Vad finner du viktigt i ditt liv?
Vad lägger du din fokus på?

Jag har märkt att ju mer jag förändras av att min egna sanning kommer fram. Desstomer flyttas mitt fokus från de som jag innan tyckte var viktigt, är idag mindre viktigt.
Samtidigt är de ju pissjobbigt att kraven på migsjälv, sätter jag allt högre. Varför är man så inihelvetes självkritisk.
Fast jag väljer hellre det idag, än att ursäktande skylla ifrån mig på andra.
Fast de klart, grodor hoppar här ändå. Något helgon blir jag ju inte. Klart att jag sparkar bakut när mina känslor blir trampade på, eller när direkta lögner når mina öron.!!! Fast de e inte säkert jag agerar, för kanske jag inte längre vill mötas på en låg nivå. Tystnad är också ett sätt att prata. Och man väljer ju!!!
Ibland e de ju nästan patetiskt hur stort behov människor har att hävda sig, typ höja sigsjälv och genom att sänka någonannan. Söker sympati genom att själva göra sig till offer och få folk att tycka synd om en.

Många människor har under en period lämnat 'min väg', innan va jag bitter och tyckte synd om migsjälv för det.
Nu förstår jag dem, jag har ju oxå lämnat mig. Och det var inte bara de som lämnade mig, jag har själv stött bort människor.
Jag behöver mig och min tid själv. Egoistiskt, ja vet. Men många pusselbitar har fallit på plats och nya trådar vävs i mitt egna nät.

Lika olycklig över att bli "drabbad" av min självinsikt. Lika mycke lycka över de känner jag.
Mina känslor är mina, dina är dina, kanske e de helt olika... Men dock lika betydelsefulla.
Kanske ska man komma ihåg de...

Alla har vi olika upplevelser utav olika människor. Du och jag kan ha två helt skilda uppfattningar om samma människa.
Antingen bra elle dålig.
Är den bra, sprid den med glädje :).
Men behöver man verkligen sprida sin dåliga erfarenhet av någon, behöver jag försöka påverka andra med min mindre bra upplevelse?
Är de en snäll gåva att ge någonannan?

Så till er jag möter, jag är inte arg, sur, bitter elle va allt jag hört om mig...
Jag är bara i 'uppdateringsstadie' min hårddisk har kraschat och jag håller på att ominstallering :)..
Fint va'..
Tack till er som kommer med stöttade ord och till er som kommer med kritik och skitsnack !!
Ni stärker mig, fast på två olika sätt..
Och tack till mina fina vänner gamla som nya!!!

Så nog ordbajsat från mitt egna lilla förvirrade känslokrig!!
Tack för att du tog dig tiden att läsa, önskar dig en fantastiskt fortsättning på dagen!!!