Att äga rätten att våga vara som man är, det priset är högt!!!
Att tillåtas vara den man är, det är för mig inte självklart. Jag försöker förbrilt komma på varför jag är så svårt som jag är. Mitt förnuft ligger i ett ständigt krig med mina känslor.
Att rädsla är ett stort problem, rädd för att göra fel, inte va tillräckligt duktig, rädd för att vara svag, rädd för att vara för stark, rädd för att inte vara tillräcklig, rädd för ensamhet, rädd för Människor,rädd för migsjälv. ....
En rädd hund är en farlig hund sägs de, den blir aggressiv ,stöts bort av 'flocken'... Den avlivas.. För den går inte att lita på.
Hur är det då med människor???
Hur behandlar vi människor varandra?
Hur behandlar 'samhället' människor?

Alltför många tankar av fel karaktär väljer jag att fokusera på. Jag ifrågasätter konstat mitt egna handlade och värde.
Misshandeln över min egna existens, ökar förvisso förståelsen för andras problem. Men också skapar det mer frågetecken inför oliktänkandes handlingar.
Ett ständigt jagande efter bekräftelse, över att vara tillräckligt bra för att få lov att vara inom samhällets "normalstadgarsramar". Och få lov att 'vara värd' något.
Hur många finns det inte som inte känner sig bekväma inom dessa normer..
De som inte förstår varför? De som inte "klassar" in, de som tänker eller beter sig lite annorlunda.
Hur behandlar "vi" dem?
Ett hårt exempel är ju de människor som mår så pass dåligt över att inte finna livet så pass värdefullt att de hittar ingen som helst anledning till att leva. Utan de väljer att avsluta sitt liv...
Och då, efter sin bortgång 'pratar' vi om personen som om den var värdefull!!!
Varför gjorde vi inte det innan, när den behövde det som mest. När vi var väl medveta om att personens välmående inte var bra.
Hur reagerar vi när någon öppet visar sin 'brist på välmående'...
Vem sträcker ut sin hand och vem väljer att titta åt ett annat håll?
Svaret är smärtsamt!!!
Alla har ett värde!! Men värdet har ibland ett högt pris!!!
Valen är inte lätta....
Ord är mäktiga!!!!
Vi "äger" makten över våra ord... Antingen hjälper dem eller stjälper dem..
Hur gör vi?!?

Med darrande fingrar av osäkerhet över andras reaktion på mina tankar. Gång på gång blir man dömd för att man delar tankar och känslor. Dumt nog lyssnar jag på de dömmande orden. Varför gör man det?

"Tänk orden du sa om en person, hur hade du reagerat om samma ord sades om dig"???