Wiiiie livet snurrar på i rasade fart, och jag trivs. Tacksamt blickar ja över livet jag har levt fram till nu. Och jag ler. Fastnar inte, utan känner mig tillfreds med de lärdomar de givit mig. Men stannar ändå till vid de senare åren, kanske har de varit mest lärorika elle nej, de är kanske där jag funnit migsjälv. Där har jag funnit ett lugn i mig. I min ensamhet. Sista året, har varit ett känslomässigt kaos. Var står jag, vad vill ja, vad gör mig lycklig? Ja, sökandet fann inga gränser. Man måste ju tänka påsigsjälv och må bra. Gå sin egna väg som e så 'inne' att göra. Det höll på att döda mig totalt. Kärleksspridadelyckorus är inte jag.

Klart jag älskar, och min lycka är ju inte densamma som din. Vi e ju alla så olika. Vi tycker och tänker många gånger helt tvärtemot.
Jag påverkades av allt och alla. Tänkte att jag måste ju också hänga på med alla givmilda känslor om omtanke och kärleslyckospridningar, om sötnosar och gulligull.

Men, nej!! Nitlott för mig, kände mig inte alls ärlig och mer kärleksfull för det. Fick fetångest för att jag tycktes känna fel. För allllla andra känner ju så mycket!! Blev rädd för migsjälv och orolig att ja va totalt död, ja för det gav mig inget. Åh, tänkte jag, vad är de för fel på mig.känslokall, ehh nä, för jag älskade och jag hatade, ja faktiskt riktigt ren svart äcklig tjock hat.
Men nu serrö, har polletterna börjat trilla rätt.
Sanningen, sanningen mot sigsjälv. Att våga se sig för den man är!! Jag är inte alltid bra, jag kan inte allt, jag, jag, jag..
Ja, jag.... Ordet som får mig att rysa. För är det bara jag som tänkt på hur vi alla gärna sätter oss själva främst?
I all denhär hysterin med att sprida kärlek och omtanke, vara förstående och gulligulliga mot allt och alla. Så talar vi mest ändå om oss själva!!! Jag vill, jag tycker, jag kräver, jag ska, jag har, jag minsann... Vi höjer oss själva långt upp i en rosafluffig skär lyckohimmel, där vi svävar i en fantasivärld. För där skapar vi en värld där de dåliga och mindre bra inte existerar. För då verkar de vara lättare att blunda åt det i verkligheten.

Så hur mkt jag än har velat och försökt skylla allt bajs på andras beslut. Så har jag kommit fram till att jag är annorlunda i både tänk och handling. Jag kan inte följa strömmen, även om andra tycker att jag borde. Titta här nu, hur många gånger har jag inte skrivit JAG.... Daaaa!!!!
Sluttjatat!!! Slutsats!! Jag är enkel, behöver inte analysera det mer, lite gör mig lycklig, nöjd och tacksam.
Så otroligt glad över att inte behöva jaga stor bekräftelse för att dyga! Och framförallt inte på bekostnad av andra människor längre. Mina få älskade vänner och min lilla familj är jag rädd om.
Ååååhhhh, jag är så nöjd i detta nu, så jag har bara lust att skrika rakt ut!!!
Ja, åh så jävla attans förbannat tacksam över att jag kommit till insikt.

Många hårda ord om mig stämmer helt klart!!! Jag är konstig, men jag är jag och vågar numera inse den sanningen om migsjälv.
Defentivt är jag inte bättre än någon annan. Men jag är nöjd med det, jag är gammalmodig och är nöjd med min 'plats'. Jag har slutat jaga 'lyckan', jag har stannat upp och upplever den här och nu i det lilla som finns i den verkliga vardagen!!!
Jag ler och älskar tacksamt mitt liv här och just nu!!!! Både med de mörka och ljusa känslor dagarna för medsig. För jag vågar leva med sanningen till migsjälv idag.
Nä, nu skriker kudden, för jag är sådäringa härligt äckeltrött i kroppen som man är efter en dag på ett aktivt industrijobb, matlagning, familjebestyr, kaffestund med vänner och jag är jävligt nöjd med mitt 'svennsonlivinnanförtråkigaramar' . I'm loving IT!!
Go'natten på'sig alla!!!