Vi människor pratar om allt vi är värda. Vi ser vår närmsta tillvaro som perfekt. Allt det som stör, plockar man genast bort ur tanke. Om något känns fel skyller vi det genast på en händelse eller en person.. Inte sant..
Att förlåta sigsjälv och andra är stort i orden. Men hur 'gör' vi egentligen?
Som energitjuvar, ingen vill umgås med dem.. Men med handen på hjärtat.. Är vi inte alla energitjuvar?
Känner vi oss i obalans, så 'väljer' vi ju ut en person i närheten som vet att just den kan få mig att må bra . Man väljer olika person i olika känslolägen, beroende på vilket 'plan' känslan ligger på. Man söker sig till flocken där man känner sig bekväm. Endel byter flock ofta!!!
För vår 'uppgift' i olika flockar är väldigt skiftande. Och är beroende av hur vi mår. Vissa perioder 'dömmer' vi ut någon och kan inte förstå människan.. Men för en tid senare vara i behov av just det som den personen har att ge en.. Och då tittar man tillbaka och förstår inte vad man fick 'ut' av människan man umgicks med innan. Utan man trött suckar och pustar över hur den människan tänkte fel, gjorde fel val och bara 'sög' ur ens energi och man bara gav utan att få något tillbaka...
Klart vi alla är beroende av bekräftelse och stöd av andra... Men varför måste vi smutskasta de som inte 'passar in' i vår 'känslofas' just i den tidpunkten?
Det sägs ju att den som säger mindre bra saker om andra i din närvaro, kan prata om dig i din frånvaro...
Dessa tankar är plågande, för när man ser och förstår... Då ser man sina egna svarta sidor.. Och det skapar åter igen dåligt samvete och självkritiska tankar!!! Försöker vända det till att vara glad att jag även kan se och erkänna min svarta, mindre bra sida. För då kan jag ju göra ett eget val!!! Att välja att förändra mig elle fortsätta "mörka" mina handlingar!!

Sanningar svider, nog kanske därför man väljer den lättare vägen.. Skyll på någonannan, och höj jaget till en osårbar gräns!! Men tro mig, du kommer falla från dina rosa fluffiga moln förr eller senare. Endel går genom hela livet, på detta sätt. Höja jaget och att deras val och ord är det enda rätta... Och väljer att vända ryggen mot det som får dem att må mindre bra. Rycker på axlarn och bara bli totalt tyst och helt oförmögen att se sin egna del i det hela... Man inser bara att sitt egna sätt är det enda rätta.
Visst känns det igen.. Alla är vi närmast vårat eget välmående, oförstående att vända på steken. För då kan ju kan ju sanningen om sigsjälv, som man byggt i tron om perfektion i sin egna värld!!! Det lixom kommer mörka moln på sin rosa perfekta värld..
Då stänger man dörren. Och vägrar gå in och känna känslan i detta rum, utan letar vidare längs korridoren tills man finner ett rum där ens rosa sanning högs och man finner de känslor där ens egna välmående höjs av bekräftelse från omgivningen....

Jaja, nu har jag ventilerat den tanken... Nu kan jag se, nu är det upp till mig att förändra!!!

Tror även de e dax att inte bara se mitt svarta jag genom andras ord om mig. Varför har jag så svårt att låta bli att tro på deras ord. Att sluta se sambandet mellan allt och lägga skulden på migsjälv. Att ha tiden att tänka för mkt är inte alltid bra. Men att tillåta mig att stanna i de känslor som kommer är otroligt lärorikt, även om det är smärtsamt.... Tacksamhet över att jag känner förändring, men framförallt att min självinsikt förändras genom att se sanningen för vad jag är!!! Och kan förstå att jag bär ansvaret själv!!! Och min sanning, behöver inte vara din....

Nu är de dax att släppa och gå upp ett trappsteg...
Och bör ju nämna att jag faktiskt är lycklig, tänk att jag funnit min hjärtevän och kärleken växer sig bara starkare och starkare!!
Ömsesidig respekt !!! Så respekterar du inte mig för den väg jag vandrar, förvänta dig inte respekt tbx!!!

Ha en bäst dag alla därute!!!