Nu står vi alla här, i början av ett nytt år. Alla är hoppfulla av förväntan över alla förändringar som vi vill ska "hända" under kommande år. Man målar upp rosa moln av förväntningar och man tror att allt dåligt hände förra året så nu... Nu händer allt bra och världen fylls av kärlek.
Hur många gånger har man inte tänkt så vid nyår.....
Hoppet om en förändring gör att vi vår energinivå fylls på till max. I våra tankar bildas drömmar om olika mål vi vill ska uppfyllas under året. Vad som behöver ske för att vi ska bli lyckliga och känna oss tillfreds....

Nu kommer det komma en satans massa ord från mitt inre, så om du redan nu känner att mina ord brukar göra dig upprörd eller arg, eller att de jag skriver inte stämmer överens med din sanning.. Eller blir berörd av känslomässiga ord när jag naket kommer förklara det känslor jag behöver våga släppa för att gå vidare.... Våga sluta läsa!!!

Inför detta nyår har jag inte satt mina mål högt. Utan att jag backat måååånga år i tankarna.... 2013 är ett år jag alltid kommer att minnas.
Ett år av ett känslomässigt kaos. Jag är själv förvånad ibland att jag är kvar här idag. Kanske låter töntigt. Men så tom, samtidigt haft vidriga smärtsamma ångest attacker under året vill jag inte att någon ska få uppleva. Stundtals helt likgiltig, helt oförstående till varför livet skulle vara värt att leva. Hade svårt att förstå att jag överhuvudtaget hade en roll i detta spel som kallas livet. Att min existens hade någon funktion alls.

Jag lyssnade på vad alla sa, tyckte och tänkte om mig. Orden som kom från allt från kompisar, vänner, familj och även främlingar.
Ord som har skurit mig i delar som det skulle varit knivar. Jag har sakta försökt "sy" fast mina avskurna delar, men det är precis som om nerv och känseltrådarna i kroppen blivit skadade. Helt avtrubbad... Jag möter människor i affären, på gatan, ler, skrattar och pratar på som om att inget är fel. Likt en programmerad robot. För det är ju så vi är lärda att göra. Jag möter dig, du är inte medveten om att jag vet de ord du talat om mig. Jag spelar med i samtalet, men väl hemma i min borg kommer ångesten av dina ord.
Jag är hård, kall och svår som person har man sagt.. Stämmer perfekt, för det är min yta. Där är mitt försvar som jag lärt mig redan sen barnsben att hantera perfekt. Det var mitt första skydd mot slagen mot den barnkroppen som inte förstod var den gjort för fel.

Och nu sitter jag här nästan ett halvt liv senare, med samma känsla. Vad i gör jag för fel, varför kan jag inte bara bli älskad och respekterad för den jag är?
Möjligtvis för jag aldrig vetat vem jag är. Jag har kämpat så hårt för att bli älskad och omtyckt, så jag oftast formats av dem som finns i omgivningen just då.

Så 2013 har tvingat in mig i en fas i livet, det har varit lik en mardröm, fast jag varit vaken. Jagad av ord som varit vålnader av demoner.
Och som vi är programmerade att reagera, så har jag förståelse för er reaktion på mig. De som sårar en, eller andra anser är fel i ens personlighet.. Det försvarar man sig starkt emot, man sprider hårda ord utan någonsomhellst eftertanke på personen i fråga.
Jag är ju mänsklig, jag har sårat många.
Men någonstans i mitt inre trodde jag mig vara omtyckt och värdefull av de jag hade i min närhet.

Men när jag föll i början av året, när allt blev mig övermäktigt. Fanns de ingen förståelse för det.
Därav all mitt "tjat" om att många "pratar" om kärlek och lycka och om att finnas för andra.. Men i verkligheten då?!?!
Jag är orättvis när jag säger att alla försvann... De finns de som stannade vissa stunder, men vars ord 'skurit' mig i ryggen sen.
Sen finns det faktiskt EN vän som aldrig vikit min sida?.

Bitterheten byggde bo hos mig, jag blev ilsk mot allt och alla. Tack för de, för den gav mig ändå en slags energi att orka dagen, även om det inte är en bra energi.
Jag har tvingats in i ett läge, där jag dog. Jag tvingas in i att lära mig pånytt. Att jag 'pånyttfödds'. Att jag lärde mig fel som barn, och levt mitt liv på fel känslogrund.

Så hur arg och förtvivlat ledsen, sårad och ensam jag varit 2013, kan jag nu känna lite tacksamhet till allt som hänt.
För jag har lärt mig så mkt om framför allt migsjälv. Ur botten på askhögen fanns det ett frö. Det lyckades finna lite näring och börja gro.
I ensamheten tvingas jag att lära känna migsjälv, tro på mig.. Inte vara beroende av andra. Så jag vill tacksamt tacka er som hjälpt mig till detta läge.. Tack för ni visar hur jag inte vill vara!!!
Jag är längst nere på " näringskedjan" både ekonomiskt, statusmässigt och känslomässigt. Min grund känns bottenlös, för när de känts under året att man är i botten, så har alltid något skett som fått en att sjunka en bit till.

Så nu inför 2014 är mina mål inte höga, mina förväntningar inte stora. För jag är ju den som måste förändra mig!!! Det är mitt egenansvar som människa som styr!!! Så det första jag ska försöka få kroppen att fungera igen. För det smärtsamma känslokaos i själen verkar som det spridit sig i kroppen.
Ja, det var ett helvetesår... Men lyckas jag orka vända detta till något bättre är det klart värt det.
Jag har nog förstått att jag kanske inte klarar detta själv, att börja lära mig be om hjälp är något för mig främmande.
Envis över att vara "duktig" i alla lägen, att inte visa mig svag elle sårbar är en utmaning. Att lära mig lita på människor blir nog svårt, likaså lita på migsjälv. Men sakta men säkert lär jag mig dag för dag att ärlighet mot framför allt sigsjälv ger resultat. Att magkänsla och intuition går att lita på. Det har öppnats en dörr som jag envist inte velat gå igenom. Av rädsla och brist på självkänsla och självförtroende.

Så pånyttfödd vacklar jag med ostadiga ben ut i världen som är den samma, det är min syn och mina värderingar som är annorlunda.
Har jag mod nog att gå, eller kommer jag vekna på vägen. Allt beror på mig! Mina val jag gör! Jag kan inte låta dina ord bli en dålig ursäkt på mitt mående längre!!!
Att det är den smidiga vägen att gå, skyll på någon annan!! Så tack till alla som sagt dessa hårda ord om mig, och tvingat mig till denna insikt. Och jag finner min ensamhet trivsam. Jag är idag mån om de få vänner som finns i min vardag. De har visat att de stödjer mig på riktigt genom min förändring. De har inte lämnat mig när jag inte längre orkade vara stark.

Jag är otroligt liten och svag idag. Du kommer inte "se" det när du möter mig på en gata eller i en affär...
För min trogna rustning av hårda och kalla och ytlighet finns alltid med.

Min påbörjade resa är min väg... Din ser säkert annorlunda ut.. Du gör det som får dig att må bra, jag gör det som fårrmig att må bättre!!!
Men en sak som är säker!!! Jag förändras, du behöver inte tycka om mig. Men du har heller inte gått i mina skor, du har inte upplevt de jag gjort. Du har säkert blivit sårad av mina ord, likaväl som jag blivit sårad av dina. Vi är alla människor som felar och upplever saker olika. Jag är inte bättre än du...
Men "läxan" elle kanske man kan säga "karman" av mitt egna beteende som fallit tillbaka på mig.. Elle som sagts i "folks mun" hon har bara fått vad hon förtjänat.
Har jag tagit till mig denna gång, det har krossat mig. Men också lär det mig att bli bättre som människa!!!

Genom denna blogg har jag även fått mycket kritik. Endel anser att jag framställer mig som en så perfekt människa som hjälpt så många.
Och att jag inte får någon hjälp tillbaka. Så är det naturligtvis inte!! Men i ett kaos av känslor som jag inte kan hantera och där pressen på att inte visa sig svag.. Så är jag ju som "alla andra" lättare att skylla på andra än att förstå sitt egna egenansvar i situationer.

Framtid?!?! Stundtals har jag inte vågat tro på att den existerade.
Just nu kom känslan: äh, vem försöker jag förklara för? Varför ska jag förklara? Söker jag "tröst? Vill jag ha bekräftelse?
Jag vet inte!!! Men jag vill bara få respekt, kanske en vädjan till er därute.. Snälla tänk på vilken makt era ord äger.
Alla delar fina texter, om respekt, ord om kärlek, kramar!!! Ja, jag gör det med!!!
Men orden du talar till en person om en annan. Du lägger dina värderingar om personen hos den andre. Man sänker för att höja sigsjälv!!!
Ord som kränker. Inte funderar man på att de ord man "försvarar" sig med, kan få en annan att må så dåligt.
Att det du känner jag gjort fel, och talar gärna om för andra.
Kanske hade jag inte tagit åt mig om det varit stabilt i mitt liv på andra "plan"..

Att vara såhär öppen med hur knäckt jag verkligen blivit av ord tar mig hårt. Ena sidan av migsjälv tycker som DU, att jag är patetisk. Den andra sidan tycker att jag måste våga säga mina känslor.
Kanske någon mer än jag förstår mina ord, och väljer att tänka sig för ...
För vem vill känna att man är endel av de droppar som får bägaren att rinna över.

Att våga be om hjälp och säga sanningen omhur jag känner och vad jag vill har alltid varit svårt för mig.
Detta inlägg är ärligt försök att ber er om hjälp!!! Försök sluta dömma andra så hårt!! Detta är min sanning hur mitt 2013 känslomässigt varit. Försök att respektera mig, jag kräver inte att du ska gilla mig. Ord äger mycket makt, väg dem noga!!!

Jag känner!!!! Nya känslor infinner sig i mig, känslan av trygghet i ett kaos. Att inte veta, hur vi ska klara denna månaden. Att ha tappat all kontroll över sitt liv, men fortfarande klarar av att existera dag för dag.
Att jag fortfarande kan älska, känna gränslös kravlös kärlek till människor.
Att jag lyckas omvandla min bitterhet till empati, inte för att jag anser mig bättre som människa.. Utan för att jag klarat förändra. Att min förståelse ökat genom mitt egna 'ras'..
Att jag ärligt kan erkänna mig svag och rädd... Jag söker inte sympati...
Jag är tacksam för det svåra som visat mig att det är jag som måste välja att förändra mig och ta ansvar för mina val och vad jag väljer att lägga fokus på!!!
Jag vet att jag har en mening, jag ska fortsätta jobba på att hitta den nu!!!

Så nog ordbajsat för nu!!!
Så till er alla!!! God fortsättning på detta året, jag önskar er all lycka och välgång!!

Ha en bäst dag därute ????