Är en fin känsla. Idag vaknade jag helt proppfylld med just den känslan. I minnet finns nattens drömmar kvar. Den var fantastisk. Alla (nästintill) jag har haft någon slags relation till i mitt liv fanns med. En dröm där minnet reste tillbaka på lyckans våg. Där jag än en gång fick uppleva det bästa minnerna i mitt liv. Alla som funnits och berikat mitt liv för en stund elle för en längre period mötte jag inatt. Smärtan i magen är ett tecken på nattens alla skratt i drömmen. Tacksamheten av att jag haft er i mitt liv blev än en gång en ofattbar glädje.
Jag tackar allt och alla för all den glädjen jag fick känna igen genom att just du funnit i mitt liv vid en viss tidpunkt.

Jag har varit 'tyst' en längre period, rannsakat migsjälv som människa. Har ärligt lyckats erkänna min nakna sanning om hur jag är för mig själv. Och natten dröm känns som ett bevis på att jag är på rätt väg. Att jag släppt 'blockeringen' och rädslan över att bli sårad. Och insett mina egna fel och framför allt slutat skylla ifrån mig. Förstår helt plötsligt, pusselbitar faller på plats.
Jag ber er förstå, att min tystnad och frånvaro, beror inte på att ni har gjort något fel. Utan att jag förstod det till en början, så va det jag som behövde tid med mig. Jag har orättvis 'beskyllt' andras fel, otroligt fel av mig.
Ni anar inte hur många sidor jag fyllt med känslor under flera månader.
Dem har jag nu slängt, "släppt" taget om för ett litet tag sen. Och inlett min egna förändring i min tanke och inställning. Och wow vilken förändring. Inte lätt men. När man förstår och inleder en ärlig relation till sig själv, som bygger på sanningen hur man är, med alla brister och goda sidor av sigsjälv.
Jag är inte bara god och kärleksfull, mitt ego och tankar har tillsammans jobbat med att, skylla på 'alla andra' för att slippa genomgå smärtan som uppstår när man 'separerar'. Ja just det, jag har gjort slut med mitt större jag, där egot och rädslan gick hand i hand!!!
Och jag har inlett ett nytt förhållande till mig, inte bara känslomässigt utan även kroppsligt. Men framförallt ärligt. Små saker gör stor skillnad. Att tex sluta stoppa godis i munnen när suget kommer i ren tröst för att det egentligen är något 'bakom', en känsla som jag inte vill ta i. Då väljer rädslan att omvandla det till 'en tröst' något man är värd. Men med handen på hjärtat hur mår man efter den där chokladkakan, kakan elle vad det nu är man tryggt i sig för 'tröst'. Allvarligt 'föder' man ju bara 'offret' i sitt ego.
Attraktionslagen är en gudomlig gåva som jag börjar förstå mig på. Det jag 'sänder' kommer jag få.
Tex. Efter Martinis konkurs va jag sjukt trött på allt och alla. Jag bad ' tyst ' om att få vara ifred och låta mig bara få vara.. Det'hände' och jag blev ledsen och besviken på att alla svek när jag behövde ersom bäst... Jag bad, och jag fick!!! Min tanke och inre önskan gick i uppfyllelse, men det har tagit låååååång tid för mig att förstå.
Så jag ber er om förlåtelse, det är inte erat 'fel'. Det var min önskan. Min separation och min inställning det handlade om!!!
Endel har säkert träffat mig och sett mitt yttre, ingen vacker syn har det varit en längre tid. Grå,trist och inte alls mycket glädje har funnits här.
Men all energi har gått att börja vårda ärligt inifrån. Och nu känner jag att det börjar bli en balans i mig.
Jag är fortfarande svag för rädslan, det är en stark tanke/makt. Men nu är jag medveten och behöver inte dölja den genom att höja jaget och 'sänka' någon annan.
Jag ser och förstår annat. Även om den är ett bra försvar, när man känner sig sårad av ord från andra, så den man skadar mest är ju sigsjälv.
Att du tycker jag är svår, är ok. Lika mycket mitt fel som ditt. Jag stänger av mig från dig för din sanning är kanske inte min sanning. Idag tycker jag det är 'bara' ok. Jag behöver inte tycka som du, och då ska bara 'resten' hänga med också. Att bar låta det stanna där. Jag behöver lära mig att inte 'övertala' någon annan om "att din sanning om hur du känner är fel, och min sanning är den rätta".
Vi tycker olika, just för att vi är olika. Vår bakgrund/erfarenheter har format oss så, eller hur?!?.

Tex mina barns olika diagnoser/ sjukdomar/ handikapp/bra/dåliga sidor förstår kanske inte ni även om ni har någon i er närhet som har liknande. För känslan för olika individer är just olika. Mina barn älskar jag ju villkorslöst, och då är det ju lättare att ta deras 'brister'. Men 'andras' har vi inte samma tålamod med. Hur många gånger har man inte gråtit över att man känner att ens barn blir orättvist behandlande elle tröstat ens gråtande barn för att 'hen' mår dåligt och har ångest över saker 'hen' gjort i stundens hetta och sen förstå felen i ett senare skede? Dels på grund av en 'diagnos/sjukdom/handikapp eller en sida de har som är mindre bra elle att de blir "skadade" av val vi vuxna gjort?
Tror alla föräldrar kan räcka upp en hand där?

Med andra ord vi är alla mänskliga med både fel och brister, alla gör mindre bra val. Skillnaden är hur vi hanterar det!!
När vi själv gör fel, är det ju skitsvårt att erkänna. Gärna lägger vi skulden på någonannan. Men när andra felar då är det helt ok att snabbt tala om det och dömma!!!

Och jag är inte sen på att erkänna att jag är(var) precis så!!! Men nu ser och känner och framförallt vågar erkänna de dåliga sidor jag har!! Nu är det bara upp till mig att förändra min tanke och inställning till allt och alla.
Jag är inte bättre än dig, jag bara tycker och tänker på ett annorlunda sätt nu.

Du är/ har varit en värdefull del av mitt liv, och det tackar jag dig kärleksfullt för idag. Du har fått mig att inse att livet är en fantastisk gåva och det är upp till mig själv att ta ansvar över mitt egna välmående och inte tillåta andra styra mig. Jag förtjänar respekt, och det jag ska respektera olikheter hos andra!!!

Så min 'frånvaro' i mitt sociala nätverk är självvalt av mig, du har inte gjort mig något!! Min 'paus' är min inre resa av förändring och mitt val. Tack för att du försöker förstå och inte dömmer mig för det :).

Kärleken och förståelsen för medmänniskan har vuxit, likaså min tacksamhet. Säkerligen kommer jag göra många fler mindre bra val och misstag i livet. För människan är ju inte felfri, men valet hur jag hanterar det är mitt!!!

Nu äntligen vågar jag ta strid mot mina rädslor av full styrka. Jag vågar säga JA till lyckan och NEJ till 'dumheter' för att jag själv väljer det ärligt från djupet av mitt innersta.

TACK för att du finns, TACK för dina stöttande ord på min väg, när jag behövde det som bäst! Ett 'like' har för mig varit en bekräftelse på 'vem' som har förstått innan jag ens förstod själv. TACK till dig som tystnade, din tystnad har också lärt mig otroligt mycket.
TACK till er som sagt mindre bra saker om mig, ni lärde mig se mina dåliga sidor, utan er hade jag inte insett det jag förstår idag.
TACK till er alla som läst alla mina tankar under min resa, ber om ursäkt för de jag har upprört med mina ord, men försök förstå att detta är min resa, problemen är våra, och ansvaret ligger hos oss själv.

Så mina vänner/ kompisar/cyber läsare elle jag väljer ordet medmänniskor. Jag väljer förändring och ta ansvar över mitt liv!!!
Och hur det kommer förändras väljer jag, för den ända jag kan och har rätten till att ändra är ju just migsjälv!!!

Tacksam för att jag kommit 'insikt'...

Så ut och fånga det bästa av denna dag!!! Kramar till alla som mött/kommer att möta i mitt liv...
Tack för att jag fick vara en elev i ditt!!!

"You can't stop the wave!!!! But you can learn to surf" <3

Vi människor pratar om allt vi är värda. Vi ser vår närmsta tillvaro som perfekt. Allt det som stör, plockar man genast bort ur tanke. Om något känns fel skyller vi det genast på en händelse eller en person.. Inte sant..
Att förlåta sigsjälv och andra är stort i orden. Men hur 'gör' vi egentligen?
Som energitjuvar, ingen vill umgås med dem.. Men med handen på hjärtat.. Är vi inte alla energitjuvar?
Känner vi oss i obalans, så 'väljer' vi ju ut en person i närheten som vet att just den kan få mig att må bra . Man väljer olika person i olika känslolägen, beroende på vilket 'plan' känslan ligger på. Man söker sig till flocken där man känner sig bekväm. Endel byter flock ofta!!!
För vår 'uppgift' i olika flockar är väldigt skiftande. Och är beroende av hur vi mår. Vissa perioder 'dömmer' vi ut någon och kan inte förstå människan.. Men för en tid senare vara i behov av just det som den personen har att ge en.. Och då tittar man tillbaka och förstår inte vad man fick 'ut' av människan man umgicks med innan. Utan man trött suckar och pustar över hur den människan tänkte fel, gjorde fel val och bara 'sög' ur ens energi och man bara gav utan att få något tillbaka...
Klart vi alla är beroende av bekräftelse och stöd av andra... Men varför måste vi smutskasta de som inte 'passar in' i vår 'känslofas' just i den tidpunkten?
Det sägs ju att den som säger mindre bra saker om andra i din närvaro, kan prata om dig i din frånvaro...
Dessa tankar är plågande, för när man ser och förstår... Då ser man sina egna svarta sidor.. Och det skapar åter igen dåligt samvete och självkritiska tankar!!! Försöker vända det till att vara glad att jag även kan se och erkänna min svarta, mindre bra sida. För då kan jag ju göra ett eget val!!! Att välja att förändra mig elle fortsätta "mörka" mina handlingar!!

Sanningar svider, nog kanske därför man väljer den lättare vägen.. Skyll på någonannan, och höj jaget till en osårbar gräns!! Men tro mig, du kommer falla från dina rosa fluffiga moln förr eller senare. Endel går genom hela livet, på detta sätt. Höja jaget och att deras val och ord är det enda rätta... Och väljer att vända ryggen mot det som får dem att må mindre bra. Rycker på axlarn och bara bli totalt tyst och helt oförmögen att se sin egna del i det hela... Man inser bara att sitt egna sätt är det enda rätta.
Visst känns det igen.. Alla är vi närmast vårat eget välmående, oförstående att vända på steken. För då kan ju kan ju sanningen om sigsjälv, som man byggt i tron om perfektion i sin egna värld!!! Det lixom kommer mörka moln på sin rosa perfekta värld..
Då stänger man dörren. Och vägrar gå in och känna känslan i detta rum, utan letar vidare längs korridoren tills man finner ett rum där ens rosa sanning högs och man finner de känslor där ens egna välmående höjs av bekräftelse från omgivningen....

Jaja, nu har jag ventilerat den tanken... Nu kan jag se, nu är det upp till mig att förändra!!!

Tror även de e dax att inte bara se mitt svarta jag genom andras ord om mig. Varför har jag så svårt att låta bli att tro på deras ord. Att sluta se sambandet mellan allt och lägga skulden på migsjälv. Att ha tiden att tänka för mkt är inte alltid bra. Men att tillåta mig att stanna i de känslor som kommer är otroligt lärorikt, även om det är smärtsamt.... Tacksamhet över att jag känner förändring, men framförallt att min självinsikt förändras genom att se sanningen för vad jag är!!! Och kan förstå att jag bär ansvaret själv!!! Och min sanning, behöver inte vara din....

Nu är de dax att släppa och gå upp ett trappsteg...
Och bör ju nämna att jag faktiskt är lycklig, tänk att jag funnit min hjärtevän och kärleken växer sig bara starkare och starkare!!
Ömsesidig respekt !!! Så respekterar du inte mig för den väg jag vandrar, förvänta dig inte respekt tbx!!!

Ha en bäst dag alla därute!!!

Kroppen och hjärnan exalerar med rasade fart. Pulsen ökar när kraven hårdnar och egenansvaret är ett faktum. Tiden av ledigheten går mot ett slut. En tags paus från verkligheten. En paus där jag kunnat umgås med mina fina utan krav. Suttit i soffan och myst framför tv allt för sent på kvällarna och sovit läääänge och varit slarviga med regelbundna tider och allt vad det innebär. Men framförallt inte varit jagad. Av allt som har med myndigheter och fordringsägare att göra!!! Telefonen har varit tyst och brevlådan har det legat ett och annat julbord mellan reklambladen istället för alla räkningar...för en liten period har jag lyckats förtränga, en vardag som är en plåga. Jag är tacksam för detta. Ett avbrott att andas i, ett lugn och harmoni i nuet, att slippa yttre påverkan av ett liv som levs i ett okontrollbart kaos.

Jag nästan hör människors suckande meneningar... Äh va fan, ryck upp dig... Sluta tyck synd om dig själv... Eller är det bara mitt samvetet som än en gång spelar med mig!!! Du anar inte hur mkt jag skulle vilja rycka upp mig och bara ta tag i livet...
Jag har även under ett par perioder lyckats rätt bra.
Men just i detta nu är smärtan i varenda kroppsdel och själ mig övermäktig.. Men igår va det en dag "jag ryckte upp mig"..
Orkade vara duktig och gjorde saker som man förväntas göra.
Jag fattar inte hur ens liv kan rasa såhär.
Att kännas såhär totalt misslyckad och missförstådd på så många olika 'plan' samtidigt. Att kämpa och vara stark är ett svagt minne i mitt forna jag. Att klara hantera motgångar "duktigt" kan jag inte ens förstå att jag gjort så många gånger innan...
Att gå från att känna sig värdefull och omtyckt, till att bli handlingsförlamad grå genomskinlig skugga instängd i ett hörn bortglömd och dammig.
Mycket är min egna syn på migsjälv, den jag målar upp att omvärlden "tror" om mig nu. Mitt dåliga samvete över mycket äter djupa hål i mig, tuggar upp min självkänsla över rätten att existera, för de misstag/ fel val jag gjort.
Samtidigt förstärks alla de dåliga känslor brist av den bekräftelse vi alla människor är så tokigt beroende av!! Tystnaden i mitt liv är total.
Jag är oförstådd till att se anledningen/ lärdomen av detta 'ras'.
Sakta men säkert växer iof förståelsen för de människor jag inte förstod innan. Samtidigt sjunker förståelsen för andra...

Längtan.... Just nu efter en liten stuga i skogen är gränslös.

Jag vill läka, hela jag känns som ett blödande öppet köttsår med en varaktig infektion i...
Och om några dagar ska jag sitta åter igen och svara på frågor som jag inte förstår... Frågor om en framtid som de känns som den inte i närheten kommer existera.
Vi har lyckats överleva i flera månader, med hjälp av vänner/familj som äger givmildhet som är obeskrivlig. Det handlar om att de kikat in med en matkasse, elle lånat ut pengar på obestämd tid så att vi kunnat betala el/ vattenräkningar och dyl.
Underbara människor som är själva i svåra omständigheter, men ändå ger.... Vi lever i oändlig tacksamhet och bugar ödmjukt över att vi fortfarande är rika!!! Rikare än vad alla pengar i världen kan ge. De ordspråk som säger att i nöden prövas vänskap!!! Så Fu..ing tru!!!
Skammen över att inte kunna ta egenansvaret för det liv som blivit efter våra egna val är grotesk!!
Allt känns stundtals bara svart och tungt. Det mörka och negativa tar ofta överhand.
Men... Hoppet!!! Kära hoppet finns kvar... Vissa dagar är det så starkt att man glömmer verkligheten. Dessa dagar finner lösningarna ljusets strålar. Och skänker glädje och värme.
Ett meddelande kan vända mörker till ljus..
Kan förstå att min blogg kan vara "tung" och negativ måååånga gånger. Men den hjälper mig, detta är lite som en nål i höstacken.
Jag har nämligen insett att jag är i behov av någon slags yttre hjälp.. Med både kroppslig och själslig smärta. Men när allt styrs av pengar man idagsläget inte har... Så använder jag de "verktyg" som finns tillhands.
De är konstigt hur vi människor reagerar när något berör!! Endel hör av sig med en kram, endel ifrågasätter ord och känslor, endel pratar med andra nedlåtande, endel faller i total tystnad....
Vad är vänskap för dig?
Hur "mäter/väger" du människorna i din närhet? Vilka krav har du? Väljer du dina vänner som för stunden får dig att må bra och efter ett tag "byter"?
Jag idag orkar inte ens höra av mig till någon!!! Men det bästa med de som är mig nära!! De "ser" mig!!! De skickar ett sms, de ringer, men de blir inte ens lite sura över att jag är Ledsen och negativ en dag... För de vet att nästa tillfälle kanske vi skrattar av glädje tillsvi gråter... Jag får lov att vara jag, jag behöver inte vara duktig... Tack mina älskade hjärtevänner för att ni finns vid min sida!! Vi behöver inte ha daglig kontakt, ni finns i mitt hjärta ständigt!!!! <3

Nä nu kallar mina hungriga på mig, dax att rycka upp sig och laga mat till mina vackraste <3

" gör inte samma misstag som jag... Ta hand om dina vänner... För du vet inte vilken dag du behöver dem. Men då kan de vara försent"

Ha det!!!!

Nu står vi alla här, i början av ett nytt år. Alla är hoppfulla av förväntan över alla förändringar som vi vill ska "hända" under kommande år. Man målar upp rosa moln av förväntningar och man tror att allt dåligt hände förra året så nu... Nu händer allt bra och världen fylls av kärlek.
Hur många gånger har man inte tänkt så vid nyår.....
Hoppet om en förändring gör att vi vår energinivå fylls på till max. I våra tankar bildas drömmar om olika mål vi vill ska uppfyllas under året. Vad som behöver ske för att vi ska bli lyckliga och känna oss tillfreds....

Nu kommer det komma en satans massa ord från mitt inre, så om du redan nu känner att mina ord brukar göra dig upprörd eller arg, eller att de jag skriver inte stämmer överens med din sanning.. Eller blir berörd av känslomässiga ord när jag naket kommer förklara det känslor jag behöver våga släppa för att gå vidare.... Våga sluta läsa!!!

Inför detta nyår har jag inte satt mina mål högt. Utan att jag backat måååånga år i tankarna.... 2013 är ett år jag alltid kommer att minnas.
Ett år av ett känslomässigt kaos. Jag är själv förvånad ibland att jag är kvar här idag. Kanske låter töntigt. Men så tom, samtidigt haft vidriga smärtsamma ångest attacker under året vill jag inte att någon ska få uppleva. Stundtals helt likgiltig, helt oförstående till varför livet skulle vara värt att leva. Hade svårt att förstå att jag överhuvudtaget hade en roll i detta spel som kallas livet. Att min existens hade någon funktion alls.

Jag lyssnade på vad alla sa, tyckte och tänkte om mig. Orden som kom från allt från kompisar, vänner, familj och även främlingar.
Ord som har skurit mig i delar som det skulle varit knivar. Jag har sakta försökt "sy" fast mina avskurna delar, men det är precis som om nerv och känseltrådarna i kroppen blivit skadade. Helt avtrubbad... Jag möter människor i affären, på gatan, ler, skrattar och pratar på som om att inget är fel. Likt en programmerad robot. För det är ju så vi är lärda att göra. Jag möter dig, du är inte medveten om att jag vet de ord du talat om mig. Jag spelar med i samtalet, men väl hemma i min borg kommer ångesten av dina ord.
Jag är hård, kall och svår som person har man sagt.. Stämmer perfekt, för det är min yta. Där är mitt försvar som jag lärt mig redan sen barnsben att hantera perfekt. Det var mitt första skydd mot slagen mot den barnkroppen som inte förstod var den gjort för fel.

Och nu sitter jag här nästan ett halvt liv senare, med samma känsla. Vad i gör jag för fel, varför kan jag inte bara bli älskad och respekterad för den jag är?
Möjligtvis för jag aldrig vetat vem jag är. Jag har kämpat så hårt för att bli älskad och omtyckt, så jag oftast formats av dem som finns i omgivningen just då.

Så 2013 har tvingat in mig i en fas i livet, det har varit lik en mardröm, fast jag varit vaken. Jagad av ord som varit vålnader av demoner.
Och som vi är programmerade att reagera, så har jag förståelse för er reaktion på mig. De som sårar en, eller andra anser är fel i ens personlighet.. Det försvarar man sig starkt emot, man sprider hårda ord utan någonsomhellst eftertanke på personen i fråga.
Jag är ju mänsklig, jag har sårat många.
Men någonstans i mitt inre trodde jag mig vara omtyckt och värdefull av de jag hade i min närhet.

Men när jag föll i början av året, när allt blev mig övermäktigt. Fanns de ingen förståelse för det.
Därav all mitt "tjat" om att många "pratar" om kärlek och lycka och om att finnas för andra.. Men i verkligheten då?!?!
Jag är orättvis när jag säger att alla försvann... De finns de som stannade vissa stunder, men vars ord 'skurit' mig i ryggen sen.
Sen finns det faktiskt EN vän som aldrig vikit min sida?.

Bitterheten byggde bo hos mig, jag blev ilsk mot allt och alla. Tack för de, för den gav mig ändå en slags energi att orka dagen, även om det inte är en bra energi.
Jag har tvingats in i ett läge, där jag dog. Jag tvingas in i att lära mig pånytt. Att jag 'pånyttfödds'. Att jag lärde mig fel som barn, och levt mitt liv på fel känslogrund.

Så hur arg och förtvivlat ledsen, sårad och ensam jag varit 2013, kan jag nu känna lite tacksamhet till allt som hänt.
För jag har lärt mig så mkt om framför allt migsjälv. Ur botten på askhögen fanns det ett frö. Det lyckades finna lite näring och börja gro.
I ensamheten tvingas jag att lära känna migsjälv, tro på mig.. Inte vara beroende av andra. Så jag vill tacksamt tacka er som hjälpt mig till detta läge.. Tack för ni visar hur jag inte vill vara!!!
Jag är längst nere på " näringskedjan" både ekonomiskt, statusmässigt och känslomässigt. Min grund känns bottenlös, för när de känts under året att man är i botten, så har alltid något skett som fått en att sjunka en bit till.

Så nu inför 2014 är mina mål inte höga, mina förväntningar inte stora. För jag är ju den som måste förändra mig!!! Det är mitt egenansvar som människa som styr!!! Så det första jag ska försöka få kroppen att fungera igen. För det smärtsamma känslokaos i själen verkar som det spridit sig i kroppen.
Ja, det var ett helvetesår... Men lyckas jag orka vända detta till något bättre är det klart värt det.
Jag har nog förstått att jag kanske inte klarar detta själv, att börja lära mig be om hjälp är något för mig främmande.
Envis över att vara "duktig" i alla lägen, att inte visa mig svag elle sårbar är en utmaning. Att lära mig lita på människor blir nog svårt, likaså lita på migsjälv. Men sakta men säkert lär jag mig dag för dag att ärlighet mot framför allt sigsjälv ger resultat. Att magkänsla och intuition går att lita på. Det har öppnats en dörr som jag envist inte velat gå igenom. Av rädsla och brist på självkänsla och självförtroende.

Så pånyttfödd vacklar jag med ostadiga ben ut i världen som är den samma, det är min syn och mina värderingar som är annorlunda.
Har jag mod nog att gå, eller kommer jag vekna på vägen. Allt beror på mig! Mina val jag gör! Jag kan inte låta dina ord bli en dålig ursäkt på mitt mående längre!!!
Att det är den smidiga vägen att gå, skyll på någon annan!! Så tack till alla som sagt dessa hårda ord om mig, och tvingat mig till denna insikt. Och jag finner min ensamhet trivsam. Jag är idag mån om de få vänner som finns i min vardag. De har visat att de stödjer mig på riktigt genom min förändring. De har inte lämnat mig när jag inte längre orkade vara stark.

Jag är otroligt liten och svag idag. Du kommer inte "se" det när du möter mig på en gata eller i en affär...
För min trogna rustning av hårda och kalla och ytlighet finns alltid med.

Min påbörjade resa är min väg... Din ser säkert annorlunda ut.. Du gör det som får dig att må bra, jag gör det som fårrmig att må bättre!!!
Men en sak som är säker!!! Jag förändras, du behöver inte tycka om mig. Men du har heller inte gått i mina skor, du har inte upplevt de jag gjort. Du har säkert blivit sårad av mina ord, likaväl som jag blivit sårad av dina. Vi är alla människor som felar och upplever saker olika. Jag är inte bättre än du...
Men "läxan" elle kanske man kan säga "karman" av mitt egna beteende som fallit tillbaka på mig.. Elle som sagts i "folks mun" hon har bara fått vad hon förtjänat.
Har jag tagit till mig denna gång, det har krossat mig. Men också lär det mig att bli bättre som människa!!!

Genom denna blogg har jag även fått mycket kritik. Endel anser att jag framställer mig som en så perfekt människa som hjälpt så många.
Och att jag inte får någon hjälp tillbaka. Så är det naturligtvis inte!! Men i ett kaos av känslor som jag inte kan hantera och där pressen på att inte visa sig svag.. Så är jag ju som "alla andra" lättare att skylla på andra än att förstå sitt egna egenansvar i situationer.

Framtid?!?! Stundtals har jag inte vågat tro på att den existerade.
Just nu kom känslan: äh, vem försöker jag förklara för? Varför ska jag förklara? Söker jag "tröst? Vill jag ha bekräftelse?
Jag vet inte!!! Men jag vill bara få respekt, kanske en vädjan till er därute.. Snälla tänk på vilken makt era ord äger.
Alla delar fina texter, om respekt, ord om kärlek, kramar!!! Ja, jag gör det med!!!
Men orden du talar till en person om en annan. Du lägger dina värderingar om personen hos den andre. Man sänker för att höja sigsjälv!!!
Ord som kränker. Inte funderar man på att de ord man "försvarar" sig med, kan få en annan att må så dåligt.
Att det du känner jag gjort fel, och talar gärna om för andra.
Kanske hade jag inte tagit åt mig om det varit stabilt i mitt liv på andra "plan"..

Att vara såhär öppen med hur knäckt jag verkligen blivit av ord tar mig hårt. Ena sidan av migsjälv tycker som DU, att jag är patetisk. Den andra sidan tycker att jag måste våga säga mina känslor.
Kanske någon mer än jag förstår mina ord, och väljer att tänka sig för ...
För vem vill känna att man är endel av de droppar som får bägaren att rinna över.

Att våga be om hjälp och säga sanningen omhur jag känner och vad jag vill har alltid varit svårt för mig.
Detta inlägg är ärligt försök att ber er om hjälp!!! Försök sluta dömma andra så hårt!! Detta är min sanning hur mitt 2013 känslomässigt varit. Försök att respektera mig, jag kräver inte att du ska gilla mig. Ord äger mycket makt, väg dem noga!!!

Jag känner!!!! Nya känslor infinner sig i mig, känslan av trygghet i ett kaos. Att inte veta, hur vi ska klara denna månaden. Att ha tappat all kontroll över sitt liv, men fortfarande klarar av att existera dag för dag.
Att jag fortfarande kan älska, känna gränslös kravlös kärlek till människor.
Att jag lyckas omvandla min bitterhet till empati, inte för att jag anser mig bättre som människa.. Utan för att jag klarat förändra. Att min förståelse ökat genom mitt egna 'ras'..
Att jag ärligt kan erkänna mig svag och rädd... Jag söker inte sympati...
Jag är tacksam för det svåra som visat mig att det är jag som måste välja att förändra mig och ta ansvar för mina val och vad jag väljer att lägga fokus på!!!
Jag vet att jag har en mening, jag ska fortsätta jobba på att hitta den nu!!!

Så nog ordbajsat för nu!!!
Så till er alla!!! God fortsättning på detta året, jag önskar er all lycka och välgång!!

Ha en bäst dag därute ????