Tänk vad allt kan förändras fort. Från dag till dag. Jobbigast är de dagar då man vaknar på morgonen, och känslan av rn dröm man inte minns hänger sing kvar på sina 'känslospröt' elle känslor man upplevt som man försökt skaka av sig men ändå under sömnen bearbetats och förstärkts.
De mornar man vaknar och är tom och ledsen. Då man känner sig helt kraftlös och det är oerhört svårt att finna en anledning till att existera. Man ligger kvar och försöker starta om dagen. Blunda och tänka på allt som finns i ens liv som man är lycklig över. Oftast funkar de, men ibland är de tvärt omöjligt. Utan känslan av att vara obefintlig är totalt förlamande. Ibland kan man finna orsaken, eller kanske man antar pga av att man vill ha det till ursäkt? Man vill ha någon/något att ta skulden?

Det kändes som jag var stark. Men fick snabbt svar på att så va inte fallet. Svag för yttre påverkan ja!!! Att känna av en stämning fick mig att falla. Jag var inte förberedd. Jag valde inte själv.
Skit, jag blir så förbannad på att jag tillåter mig påverkas så. Att jag inte är stark nog att ta plats. Utan kuvar mig fortfarande under andras för ögat osynliga val, men för mina känslospröt är hur tydliga som helst.
Hela jag vill skrika!! Men nä, töntiga jag väljer som vanligt den destruktiva tystnaden och plågar mig själv med tankarna som hugger som knivar. Såren får mig att blöda. Men jag förblir tyst, offerkoftan fångar upp blodet från såren.

Men mitt i all soppa känner jag en ny trygghet.
Jag tror ändå på sanningen. Jag tror att en gång kommer jag att få tala. Jag väntar hellre. Jag behöver inte skrika nu. För nåt talar om att allt ska bli ok sen.
Känns som jag lär mig. Även om de är satanstufft att strida mot ett ego som skriker. Men ju mer jag bara lär mig lyssna på egots röst, men lyckas sedan stöta bort den och inte följa den.

Jag vill inte såra dem som sårat mig, jag vill att de ska förstå. Jag vill inte att de jag sårat ska fortsätta straffa mig. Jag hoppas att om jag väljer tystnaden, så dör de onda. Jag vill inte längre mata det. Jag vill vara migsjälv Ärlig. Och då behöver jag bli starkare för att kunna stå emot.
Stå emot att jag behöver andra för mitt välmående. Elle de klart jag gör, fast jag menar, att bli bekräftad på att jag betyder och speciellt inte på bekostnad av någon annan.

För jag har fått känslomässigt lära mig den hårda vågen nu att vara 'syndabocken' . Att vara utfryst och nervärderad. Eller rättare sagt, känslorna de ger mig och handlingarna de gör och orden som når mina öron, får mig att känna så. Och därav väljer jag tystnad, kanske någon dag, kommer det löftet spricka. Men så länge jag kan väljer jag det och ber om att en mer rättvis sanning ska komma fram.

Är jag stark nog att orka? Jag vet inte, kanske andras osynliga signaler får mig på fall, orken att kämpa mot en stor egomakt blir för övermäktig. Kanske jag behöver skrika för att få dem att inse?
Men jag hoppas inte det för då är jag rädd för att jag kommer skapa mer skada än nytta. Då är jag inte bättre själv, då kommer jag säkert att skada andra på samma sätt jag blivit skadad. Och hur sjukt det än låter, det jag fått uppleva vill jag inte att någon ska få gå igenom. Ett psykiskt hell, och mitt där är man ensam. De flesta som stått mig nära förstod inte vilken total kaos jag var i, så av mitt illa dåliga uppträdande med ord och handling gick de. Ena sidan av mig förstår andra saknar. Men jag förstår inte ändå. Men sanningen är tuff, ja, jag har sårat, jag har svikit... Men jag är också mänsklig.
Och jag är värdefull, liksom du...

Nu ska jag vandra ut med de bästa som finns, mina finaste vovvar <3
Andas och vända denna dagen rätt, det är ju bara upp till mig att tänka om!!!
Ha en bäst dag därute...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Svävar helt vilt i en orkan, förvirrad, vet varken fram eller bak. Ibland hamnar man mitt i stormens öga och allt är tyst, lugnt och fridfullt. Snurras så fort så jag tappar både andan och kontrollen. Allt blir i oordning. Finner inte min väg, vilse...

Wiiiie livet snurrar på i rasade fart, och jag trivs. Tacksamt blickar ja över livet jag har levt fram till nu. Och jag ler. Fastnar inte, utan känner mig tillfreds med de lärdomar de givit mig. Men stannar ändå till vid de senare åren, kanske har de...

Fuck, att ibland kan jag bli så trött och besviken på migsjälv. Att jag e så fucking mycket känslomänniska och tar åt mig alldeles för mycket av sånt jag inte behöver göra. Reagerar för snabbt utan att tänka klart, gör jag saker som skadar andra. Att...

Alla dömer eller har blivit dömda i ord eller handling. Alla pratar om att respekt ska man förtjäna. Men när man pratar om sig själv, så kräver man respekten för sitt egna jag.passar det in i sin tänkbara ram, så blir det ett jäkla liv. Människan stå...

Lördagskväll och jag ligger redan i sängen. Fönstret är öppet och en behaglig kvällskyla blandat med fräsch daggig doft efter dagens regn. Andas djupt och fyller mig med ny energi. Jag är trött, så trött. Öronen vill inte längre höra gammalt och ög...