Tänk vad allt kan förändras fort. Från dag till dag. Jobbigast är de dagar då man vaknar på morgonen, och känslan av rn dröm man inte minns hänger sing kvar på sina 'känslospröt' elle känslor man upplevt som man försökt skaka av sig men ändå under sömnen bearbetats och förstärkts.
De mornar man vaknar och är tom och ledsen. Då man känner sig helt kraftlös och det är oerhört svårt att finna en anledning till att existera. Man ligger kvar och försöker starta om dagen. Blunda och tänka på allt som finns i ens liv som man är lycklig över. Oftast funkar de, men ibland är de tvärt omöjligt. Utan känslan av att vara obefintlig är totalt förlamande. Ibland kan man finna orsaken, eller kanske man antar pga av att man vill ha det till ursäkt? Man vill ha någon/något att ta skulden?

Det kändes som jag var stark. Men fick snabbt svar på att så va inte fallet. Svag för yttre påverkan ja!!! Att känna av en stämning fick mig att falla. Jag var inte förberedd. Jag valde inte själv.
Skit, jag blir så förbannad på att jag tillåter mig påverkas så. Att jag inte är stark nog att ta plats. Utan kuvar mig fortfarande under andras för ögat osynliga val, men för mina känslospröt är hur tydliga som helst.
Hela jag vill skrika!! Men nä, töntiga jag väljer som vanligt den destruktiva tystnaden och plågar mig själv med tankarna som hugger som knivar. Såren får mig att blöda. Men jag förblir tyst, offerkoftan fångar upp blodet från såren.

Men mitt i all soppa känner jag en ny trygghet.
Jag tror ändå på sanningen. Jag tror att en gång kommer jag att få tala. Jag väntar hellre. Jag behöver inte skrika nu. För nåt talar om att allt ska bli ok sen.
Känns som jag lär mig. Även om de är satanstufft att strida mot ett ego som skriker. Men ju mer jag bara lär mig lyssna på egots röst, men lyckas sedan stöta bort den och inte följa den.

Jag vill inte såra dem som sårat mig, jag vill att de ska förstå. Jag vill inte att de jag sårat ska fortsätta straffa mig. Jag hoppas att om jag väljer tystnaden, så dör de onda. Jag vill inte längre mata det. Jag vill vara migsjälv Ärlig. Och då behöver jag bli starkare för att kunna stå emot.
Stå emot att jag behöver andra för mitt välmående. Elle de klart jag gör, fast jag menar, att bli bekräftad på att jag betyder och speciellt inte på bekostnad av någon annan.

För jag har fått känslomässigt lära mig den hårda vågen nu att vara 'syndabocken' . Att vara utfryst och nervärderad. Eller rättare sagt, känslorna de ger mig och handlingarna de gör och orden som når mina öron, får mig att känna så. Och därav väljer jag tystnad, kanske någon dag, kommer det löftet spricka. Men så länge jag kan väljer jag det och ber om att en mer rättvis sanning ska komma fram.

Är jag stark nog att orka? Jag vet inte, kanske andras osynliga signaler får mig på fall, orken att kämpa mot en stor egomakt blir för övermäktig. Kanske jag behöver skrika för att få dem att inse?
Men jag hoppas inte det för då är jag rädd för att jag kommer skapa mer skada än nytta. Då är jag inte bättre själv, då kommer jag säkert att skada andra på samma sätt jag blivit skadad. Och hur sjukt det än låter, det jag fått uppleva vill jag inte att någon ska få gå igenom. Ett psykiskt hell, och mitt där är man ensam. De flesta som stått mig nära förstod inte vilken total kaos jag var i, så av mitt illa dåliga uppträdande med ord och handling gick de. Ena sidan av mig förstår andra saknar. Men jag förstår inte ändå. Men sanningen är tuff, ja, jag har sårat, jag har svikit... Men jag är också mänsklig.
Och jag är värdefull, liksom du...

Nu ska jag vandra ut med de bästa som finns, mina finaste vovvar <3
Andas och vända denna dagen rätt, det är ju bara upp till mig att tänka om!!!
Ha en bäst dag därute...

Alla dömer eller har blivit dömda i ord eller handling. Alla pratar om att respekt ska man förtjäna. Men när man pratar om sig själv, så kräver man respekten för sitt egna jag.passar det in i sin tänkbara ram, så blir det ett jäkla liv. Människan står sig själv och 'sin flock' närmast. Vi höjer osssjälv och våra 'medlemmar' högt. De andra är inte så värdefulla. Vi söker fel och dömmer handlingar hos andra. Utan någonsomhellst eftertanke. Vi skapar ett eget skydd av man själv accepterar. Våra egna gränser talar vi tydligt om. Men när vi pratar om andra så finns de ingen som helst respekt för någon annans 'regler'. Vad nerstämmer att mina regler och värderingar ska respekteras mer än en annan persons?. Mitt ego säger att jag är minsann värd de bästa eller?

Vi framhäver de som lämpar sig bäst i olika situationer, beroende på vilket 'stadie' vi är i. Använder ursäkter från ett förflutet när de passar oss. Men har inte förståelse för när andra gör likadant. Vi ser andras brister och fel, men ursäktar våra egna.
Talar gärna om hur andra borde vara, utan att själv syna sig i spegeln.
Vissa dagar är jag pisstrött på att vara människa. Alla krav på perfektion, man ska vara nyttig, träna, ha de städat och snyggt, vara glad och positiv, tacksam, kärleksfull, lycklig, medmänsklig,social, och energisk.
Allt ska vara invävt i en ljusrosa bubbla av lycka och tacksamhet.
Fasaden om att man är lyckligast just här och nu, för att skapa en obalans hos andra.
Man ska inte nämna negativa saker. Eller jo, det klart, fast man väver in det i en orsakshistorik. Men man finner då en anledning och den bästa är ju att man blivit sårad av någonannans handling eller ord. Vi finner alltid en syndabock, när de gäller allt som är allt annat en bra.

Var fan e balansen... Elle ska man kalla det självinsikten bakom sin fasad av perfektion?.
Jag tror fan jag håller på att bli galen på riktigt i mitt sökande efter dendäringa balansen.
Ena stunden går de bra att säga att det är mänskligt att fela, men inte om man blir drabbad själv.
Lycka och kärlek....
Det är väl för fan olika för oss alla!!!
Olikheter är väl även det kärlek?!?! Elle är inte det ok?!?
Måste jag tycka som dig för att bli accepterad och älskad?!?
Jo, men de värkar inte bättre om man blickar ut över världen. Ord och handling går sällan hand i hand....
Vår egna historik ska respekteras, och våra värderingar skall inte ifrågasättas!!! Men andras e ju som sagt inte så viktigt.
Hur behandlar vi på riktigt våra medmänniskor.
Är vi kärleksfulla och hjälpsamma bara när det passar oss? Och de får oss att må bra, elle kan vi lägga vårat ego åt sidan och vara medmänskliga utan en baktanke eller att det fyller en pusselbitsplats i vårat eget livspussel...?!?!
Och sällan pratas det om egenansvar, men man hör ofta ursäkter!!!!
Och NEJ jag är inte ett skit bättre själv!! Så nu slapp du säga det!!!
Men nu inser jag ju att det är bara upp till migsjälv!!!

Ibland, nä rätt ofta faktist har jag varit påväg att ställa mitt förflutna och även endel människor jag känner påverkar mig mer än vad som är hälsosamt till svars. Och bara fråga varför?
Men, nä... Det kommer nog aldrig ske, jag är lite av en mes kanske. Men jag brukar tänka OM det skulle få mig att må bättre? Förmodligen inte!!
Det jag jobbar med istället är att försöka inte bli lika påverkad längre.
Även om jag har lust att bara skrika för mitt ego blir sårat.
Mina värderingar blir trampade på och offerkoftan är det ända plagg som värmer den sårade själen...
Men så är vi ju där igen. Det är det lättaste som finns att skylla sitt välmående på andras ord och handling. Men det är upp till mig!!! Jag har bara rätten till att styra över min handling och mina ord.
Man kan inte ändra andra, (synd de, för de hade ju varit mindre känslosamt då :).)

Steget ut är långt, att hitta sin inre balans i en trygg tillvaro utan yttre påverkan e lätt. Men att bygga de så stark på egenhand och att de ska hålla utanför trygghetszonen med. Och vara stabilt nog att våga vara sanningsenlig i en värld där egoismen är en osynlig makthavare.

Ojoj, tungt och långt, men som sagt, mina tankar är lättare. Tack min blogg för avlastningen!!
Och DU, du behöver inte tycka elle tänka som jag, men de skulle ju vara trevligare om du slutade använda mig som ett smutsplank, du öser dynga över. Jag jobbar med mina demoner, fel och brister. Jag förändras, jag är inte längre den jag var!!!
Men det vet ju inte du/ni för ni finns inte längre i min vardag. Så varför prata om mig :).
Nu är det dax att ta tag i middagen, så den e färdig till min man kommer hem från jobbet.
Tänk att ännu efter 13 år kunna känna saknad och längtan...
Det är lätt att bli kär, men hålla kärleken brinnande de e inte smidigt... Men de e vi bra på <3
Jag ÄR lycklig och tacksam att jag lever med min själsvän. Det är äkta glädje i vardagen det för mig..

Tack och bock för att du läser och inte dömmer.. Olikheter gör oss unika.
Jag förlåter dig och jag förlåter mig. Dax att vända blad, önskar 'oss' lycka till med våra val.
Kramar och så ....