Smiter ut på altanen och försöker sortera upprörda känslor. Älskade barn, men vad är rätt och vad är fel? Självklart är ens barn de värdefullaste som finns. Som förälder framhäver man allt de goda i ens barn. Självfallet för bristerna vill man ju inte se, för de får en ju att känna lite som om man felat i vägvisning och uppfostran.
Man försvarar sina guldklimpar ut i fingerspetsarna.
Att sätta bra regler ha fungerande rutiner är inte det lättaste. Inte i min familj iallafall.
4 barn, nja eller jag kallar ju dem barn, men de stora är ju faktiskt en 20 och den andra fyller 18 i sommar. Sen de 2 minsta är ju faktist 11 och 12 senare i år. Men de äger mitt hjärta och kärleken är gränslös.
Men som sagt 4 barn, 4 olika individer, med olika tänk och tycke. Ansvaret som förälder/vägvisare är bland den största uppgift man har tycker jag.
Det svåraste "arbete" men också de mest naturliga. Vi föräldrar är ju som krigsmaskiner, när de gäller försvara våra rikedomar(barnen).
Man styrs av känslor, beslut tas i situationer som kan få en att kännas som en tidsinställd bomb. Många gånger önskar man sig ett facit, ja eller åtminstone en mall, där riktlinjer fanns.
Men med förståelsen och respekten av att alla är så olika så finns de ju inte en chans att något sådan "bok" skulle kunna existera som täcker alla personligheter.


Tex, 2 av mina barn har dysteleksi, aha lätt de e ju "samma".. Bullshit!! De skiljer sig totalt, och där ska jag ärligt erkänna är mitt egna fel.
När min stora fick sin diagnos, rev jag ju upp himmel och jord, tyckte de var förjävligt att de inte uträtta henne tidigare. Hon fick den 2:à terminen i 8 och då redan "gått om ett år" i lågstadiet.
Jag gapade och skrek, och ifrågasatte lärare, rektor, ja alla möjliga pedagoger om hur i h*****e hon skulle kunna läsa igen all de hon missat! för hon inte fått den hjälp hon behövt i låg/mellanstadiet?
Jag reagerade stark och känslomässigt och tog strid. Allt inför min dotter med, man pratar om hur mkt hon missat i utveckling och dyl. Utan som helst tanke på hur de påverkade henne. Men nu.... Flera år senare, då jag 'ser' mitt felagerande så klart. Priset är högt, och mitt fel, ett felagerande sett pga av okunskap!!!
Jag försvarade och med det satte jag henne i ett fack!! Jag hämmade henne, jag gjorde så hon blev sin diagnos!! Istället för att henne över hindret, byggde jag hennes hinder högre.
Idag pratar vi om detta försöker att 'göra om,göra rätt'.
Vetskapen om att mycket av hennes bristande självkänsla och tro på sigsjälv har jag varit med att bygga. Då man hjälpte henne att hämmas på grund av sitt 'handikapp' istället för att vända det att hjälpa henne att övervinna det. Inte 'gömma' sig bakom eller använda det som en ursäkt, för att slippa visst egenansvar.

Men när dotter nr 2 fick sin 'diagnos' i gymnasiet. Tänkte jag om. Jag reagerande knappt ( inte framför henne iallafall). Och hon vände, hon övervann sin 'diagnos' hon blev/är inte hämmad utan de sporrade henne. Sen är de ju olika individer, och har 2 helt olika personligheter.
Man kan ju inte glömma att mina flickor trots sin unga ålder har ett rätt tufft bagage att bära på. Och mycket dåligt samvete hänger likt en tjock dimma av känslan som hugger i mitt hjärta att jag varit otillräcklig som mamma. Jag kunde inte skydda dem.
Så då ska man försöka kompensera det titt som tätt, för man mår bättre för en stund. Och det är ju ofta i lägen där man kan skylla på en 'diagnos' eller på händelser där man kan relatera till känsloladdade situationer. Vi lär våra barn att spela på känslor och få folk att tycka synd om en... Vi gör våra barn till offer...

Just idag kom ett såntdäringa samtal från sonens lärare, som får alla känslor att från balans till orkanstyrka på en halv sekund.
Ja, min son har AD/HD. Men även där har vi inte fokuserat på diagnosen inför honom. Vi pratar hellre om ordet personlighet och dess olikheter med honom, än att använda ad/hd som ett hinder. Utan vi vill inte att han ska 'bli' ad/hd. För när det pratas om de så har det så negativ ton i 'folkmun', ja oftast pga av okunskap. Men också pga av att alla med ad/hd är ju helt olika, inte helt ovanligt i kombination med en annat 'hinder'/diagnos. Och framförallt är ju alla olika personer, med olika personligheter och erfarenheter.
Ingen förälder vill ju ha ett barn som blir mobbat eller mobbar.
Så idag när läraren ringde och talade om att min son hade varit elak mot en annan pojke, knöt det sig i magen.
Första tanken, jaha det måste vara något den andre pojken gjort innan, som fått honom att reagera och bli dum.
Attttack, försvara, för kung och fosterland, leta ursäkt för att kunna försvara min älskade son...
Men nej, gör om, tänk rätt..
När han kom hem, samtal, bråk, aggressivitet och tårar.
Jo, min son hade varit elak, utan någonsomhellst anledning!! Käftsmäll från verkligheten till mamma på riktigt!!
Hade lust att skrika rakt ut!! Hatar denna fu**ing AD/HD allt som 'händer' just pga av den..
Men nä, va så duktigt och stark, pedagogiskt korrekt nu. De hjälper ju knappast honom att i varje konflikt elle sak som händer att dra in 'diagnosen' som ursäkt på ett dåligt j**la beteende. Han ska inte bli planerad i ett fack!! Jag vill inte att han ska få sin identitet i sin diagnos.
Jaja, många tårar senare och fått honom och förstå och vi fick höra hans 'sida'. Plus ett bokat möte hos Bup, för ev ökning av hans medicin. Så har lugnet efter stormen lagt sig för denna gång.
Men vad är då rätt eller fel.. Jag vet inte, hur jag hanterar mina barn och vilka värderingar jag försöker lägga hos dem, är kanske inte samma som betyder för dig. Att ha barn och barn med speciella behov är ibland en pain in the aaaas.. Men kärleken till mina guldklimpar är obeskrivlig. Och alla 'krig' är inte värda att strida!!!
Vilken gåva jag fått, allt de lär mig är 'priceless'.
Älskar dem gränslöst även om de får mitt hår att skimra fint i grått...

Följ din känsla, den är rätt för dig, men låt mig följa mina, de är rätt för mig... Om jag har fel, får jag stå för konsekvenserna inte du!!!

Nähä, nu väntar lite date med min finaste stjärna, bäst att byta om och fixa lite makeup, så jag kan stråla ikapp med henne???

Kram å så :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Svävar helt vilt i en orkan, förvirrad, vet varken fram eller bak. Ibland hamnar man mitt i stormens öga och allt är tyst, lugnt och fridfullt. Snurras så fort så jag tappar både andan och kontrollen. Allt blir i oordning. Finner inte min väg, vilse...

Wiiiie livet snurrar på i rasade fart, och jag trivs. Tacksamt blickar ja över livet jag har levt fram till nu. Och jag ler. Fastnar inte, utan känner mig tillfreds med de lärdomar de givit mig. Men stannar ändå till vid de senare åren, kanske har de...

Fuck, att ibland kan jag bli så trött och besviken på migsjälv. Att jag e så fucking mycket känslomänniska och tar åt mig alldeles för mycket av sånt jag inte behöver göra. Reagerar för snabbt utan att tänka klart, gör jag saker som skadar andra. Att...

Tänk vad allt kan förändras fort. Från dag till dag. Jobbigast är de dagar då man vaknar på morgonen, och känslan av rn dröm man inte minns hänger sing kvar på sina 'känslospröt' elle känslor man upplevt som man försökt skaka av sig men ändå under sö...

Alla dömer eller har blivit dömda i ord eller handling. Alla pratar om att respekt ska man förtjäna. Men när man pratar om sig själv, så kräver man respekten för sitt egna jag.passar det in i sin tänkbara ram, så blir det ett jäkla liv. Människan stå...