Smiter ut på altanen och försöker sortera upprörda känslor. Älskade barn, men vad är rätt och vad är fel? Självklart är ens barn de värdefullaste som finns. Som förälder framhäver man allt de goda i ens barn. Självfallet för bristerna vill man ju inte se, för de får en ju att känna lite som om man felat i vägvisning och uppfostran.
Man försvarar sina guldklimpar ut i fingerspetsarna.
Att sätta bra regler ha fungerande rutiner är inte det lättaste. Inte i min familj iallafall.
4 barn, nja eller jag kallar ju dem barn, men de stora är ju faktiskt en 20 och den andra fyller 18 i sommar. Sen de 2 minsta är ju faktist 11 och 12 senare i år. Men de äger mitt hjärta och kärleken är gränslös.
Men som sagt 4 barn, 4 olika individer, med olika tänk och tycke. Ansvaret som förälder/vägvisare är bland den största uppgift man har tycker jag.
Det svåraste "arbete" men också de mest naturliga. Vi föräldrar är ju som krigsmaskiner, när de gäller försvara våra rikedomar(barnen).
Man styrs av känslor, beslut tas i situationer som kan få en att kännas som en tidsinställd bomb. Många gånger önskar man sig ett facit, ja eller åtminstone en mall, där riktlinjer fanns.
Men med förståelsen och respekten av att alla är så olika så finns de ju inte en chans att något sådan "bok" skulle kunna existera som täcker alla personligheter.


Tex, 2 av mina barn har dysteleksi, aha lätt de e ju "samma".. Bullshit!! De skiljer sig totalt, och där ska jag ärligt erkänna är mitt egna fel.
När min stora fick sin diagnos, rev jag ju upp himmel och jord, tyckte de var förjävligt att de inte uträtta henne tidigare. Hon fick den 2:à terminen i 8 och då redan "gått om ett år" i lågstadiet.
Jag gapade och skrek, och ifrågasatte lärare, rektor, ja alla möjliga pedagoger om hur i h*****e hon skulle kunna läsa igen all de hon missat! för hon inte fått den hjälp hon behövt i låg/mellanstadiet?
Jag reagerade stark och känslomässigt och tog strid. Allt inför min dotter med, man pratar om hur mkt hon missat i utveckling och dyl. Utan som helst tanke på hur de påverkade henne. Men nu.... Flera år senare, då jag 'ser' mitt felagerande så klart. Priset är högt, och mitt fel, ett felagerande sett pga av okunskap!!!
Jag försvarade och med det satte jag henne i ett fack!! Jag hämmade henne, jag gjorde så hon blev sin diagnos!! Istället för att henne över hindret, byggde jag hennes hinder högre.
Idag pratar vi om detta försöker att 'göra om,göra rätt'.
Vetskapen om att mycket av hennes bristande självkänsla och tro på sigsjälv har jag varit med att bygga. Då man hjälpte henne att hämmas på grund av sitt 'handikapp' istället för att vända det att hjälpa henne att övervinna det. Inte 'gömma' sig bakom eller använda det som en ursäkt, för att slippa visst egenansvar.

Men när dotter nr 2 fick sin 'diagnos' i gymnasiet. Tänkte jag om. Jag reagerande knappt ( inte framför henne iallafall). Och hon vände, hon övervann sin 'diagnos' hon blev/är inte hämmad utan de sporrade henne. Sen är de ju olika individer, och har 2 helt olika personligheter.
Man kan ju inte glömma att mina flickor trots sin unga ålder har ett rätt tufft bagage att bära på. Och mycket dåligt samvete hänger likt en tjock dimma av känslan som hugger i mitt hjärta att jag varit otillräcklig som mamma. Jag kunde inte skydda dem.
Så då ska man försöka kompensera det titt som tätt, för man mår bättre för en stund. Och det är ju ofta i lägen där man kan skylla på en 'diagnos' eller på händelser där man kan relatera till känsloladdade situationer. Vi lär våra barn att spela på känslor och få folk att tycka synd om en... Vi gör våra barn till offer...

Just idag kom ett såntdäringa samtal från sonens lärare, som får alla känslor att från balans till orkanstyrka på en halv sekund.
Ja, min son har AD/HD. Men även där har vi inte fokuserat på diagnosen inför honom. Vi pratar hellre om ordet personlighet och dess olikheter med honom, än att använda ad/hd som ett hinder. Utan vi vill inte att han ska 'bli' ad/hd. För när det pratas om de så har det så negativ ton i 'folkmun', ja oftast pga av okunskap. Men också pga av att alla med ad/hd är ju helt olika, inte helt ovanligt i kombination med en annat 'hinder'/diagnos. Och framförallt är ju alla olika personer, med olika personligheter och erfarenheter.
Ingen förälder vill ju ha ett barn som blir mobbat eller mobbar.
Så idag när läraren ringde och talade om att min son hade varit elak mot en annan pojke, knöt det sig i magen.
Första tanken, jaha det måste vara något den andre pojken gjort innan, som fått honom att reagera och bli dum.
Attttack, försvara, för kung och fosterland, leta ursäkt för att kunna försvara min älskade son...
Men nej, gör om, tänk rätt..
När han kom hem, samtal, bråk, aggressivitet och tårar.
Jo, min son hade varit elak, utan någonsomhellst anledning!! Käftsmäll från verkligheten till mamma på riktigt!!
Hade lust att skrika rakt ut!! Hatar denna fu**ing AD/HD allt som 'händer' just pga av den..
Men nä, va så duktigt och stark, pedagogiskt korrekt nu. De hjälper ju knappast honom att i varje konflikt elle sak som händer att dra in 'diagnosen' som ursäkt på ett dåligt j**la beteende. Han ska inte bli planerad i ett fack!! Jag vill inte att han ska få sin identitet i sin diagnos.
Jaja, många tårar senare och fått honom och förstå och vi fick höra hans 'sida'. Plus ett bokat möte hos Bup, för ev ökning av hans medicin. Så har lugnet efter stormen lagt sig för denna gång.
Men vad är då rätt eller fel.. Jag vet inte, hur jag hanterar mina barn och vilka värderingar jag försöker lägga hos dem, är kanske inte samma som betyder för dig. Att ha barn och barn med speciella behov är ibland en pain in the aaaas.. Men kärleken till mina guldklimpar är obeskrivlig. Och alla 'krig' är inte värda att strida!!!
Vilken gåva jag fått, allt de lär mig är 'priceless'.
Älskar dem gränslöst även om de får mitt hår att skimra fint i grått...

Följ din känsla, den är rätt för dig, men låt mig följa mina, de är rätt för mig... Om jag har fel, får jag stå för konsekvenserna inte du!!!

Nähä, nu väntar lite date med min finaste stjärna, bäst att byta om och fixa lite makeup, så jag kan stråla ikapp med henne???

Kram å så :)

I ett krampaktigt försök till att verkligen få det att kännas som man är en människa som fyller ett syfte.
Hur gör man? Vad är betydande? Bekräftelssökande är vi ju alla, bara på olika sätt.
Men hur många har handlöst fallit, utan att ha andrahandsval? Ett alternativ?
Utan stå handfallen utan några som helst livlinor kvar. Vad gör man?
När ångesten får hjärtat att explodera i styrka, tvingar andningen att börja hyperventilera?
Tvingar en till soffläge, som triggar igång rastlöshetenstankar. Paniken har fått fäste, man styr i längre själv. Känslan av maktlöshet över att välja döden eller följa livetsregler eskalerar i rasande fart.
Klart jag vill leva!! Men till vilket pris?
Självömkansnäste är starkt. Människosläktes största ursäkt. Skyller alltid ett fel på någonannans val.
' jag kan inte för att 'den' gjorde så.'
Den största boven är alltid änsjälv!!! Man ursäktar ett dåligt beteende och söker medömkan hos andra, genom att skylla ifrånsig.
Och att bli äckligt medveten om att verkligheten om sigsjälv är fan inte vacker.
Hur förändrar man utan att bli ett ego som höjer sitt jag till en orimlig nivå, där bara jaget och ens egna lycka betyder.
Där balansen mellan medvetandet av att det handlar om att ge och ta och känna ett värde som är sanningsenligt med en synd livssyn.
Där man får vara den man är, utan att hela tiden vara på sin vakt.
Allt blir ibland övermäktigt. Alla har olika känslobanor och bagage och bära, vi formas av egna och andras val.

Vi brottas alla med olika demoner och olika rädslor, och utifrån dem handlar vi. Vi följer osynliga spår som är nedärvda i gener. Vi 'ser' våra käras brister, men inser inte att vi själva har desamma. Vi mörkar gärna det. För det är naturligtvis lättare att 'bära' och ursäkta än att ta tag i.
Att bli klubbad av sin egna sanning, att inse sina misstag, sina mörkaste demoner. Är bland det svåraste jag upplevt. När sanningen väl kom, kom den med besked.
Jag har gjort så mycket fel och sårat så många människor jag mött. Mina misstag följer mig i drömmar i både sovande och vaket tillstånd.
Ord som förklarar mig, som får mig att inse att jag är likadan som de människor jagsjälv inte vill vara.
Är det detta som kallas självinsikt?

Att balansera på en skör tråd av resterna av ett spindelnät som jag vävt i det liv jag levt. Att allt jag hittills trott på känns som en stor fet lögn. Att jag är nu inte längre den jag än gång var. Fast det är ju bara i mitt inre, utåt är jag den samma.
Hur får jag detta och gå ihop. Jag är äckligt medveten om att allt hänger på migsjälv.
Man kan fortsätta skylla på andra, men det blir allt svårare med alla lögner, när man vet sanningen.
Ett egenansvar som känns alltför övermäktigt att vända och ta sitt egna ansvar över.

Tänk va lätt de varit om man kunde rymma, få en tid försigsjälv, och bara göra det som kändes bra för mig. Utan att behöva ta ansvar och respektera andra.
Varför händer allt så fort nu? Många gånger önskar jag mig vägledning och svar på mina miljoner frågor?
Men vem skulle kunna ge mig svaren jag söker? För vem har levt 'mitt liv'.? Upplevt de känslor och situationer i livet som jag gjort?
Det hade varit enkelt, att finna en slags samhörighet med människor igen. Dels lyfter man ju andra när de känner att de kan hjälpa en 'svag sökande' människa, dels kunde man fortsätta att leva på 'lånad' energi och på andras råd om deras erfarenheter.
Men jag har gjort det alldeles förlänge. Nu måste jag finna min egna väg och styrka. Jag kan ju inte springa runt och 'sno' av andra som en brottslig hela livet.

Vad finner du viktigt i ditt liv?
Vad lägger du din fokus på?

Jag har märkt att ju mer jag förändras av att min egna sanning kommer fram. Desstomer flyttas mitt fokus från de som jag innan tyckte var viktigt, är idag mindre viktigt.
Samtidigt är de ju pissjobbigt att kraven på migsjälv, sätter jag allt högre. Varför är man så inihelvetes självkritisk.
Fast jag väljer hellre det idag, än att ursäktande skylla ifrån mig på andra.
Fast de klart, grodor hoppar här ändå. Något helgon blir jag ju inte. Klart att jag sparkar bakut när mina känslor blir trampade på, eller när direkta lögner når mina öron.!!! Fast de e inte säkert jag agerar, för kanske jag inte längre vill mötas på en låg nivå. Tystnad är också ett sätt att prata. Och man väljer ju!!!
Ibland e de ju nästan patetiskt hur stort behov människor har att hävda sig, typ höja sigsjälv och genom att sänka någonannan. Söker sympati genom att själva göra sig till offer och få folk att tycka synd om en.

Många människor har under en period lämnat 'min väg', innan va jag bitter och tyckte synd om migsjälv för det.
Nu förstår jag dem, jag har ju oxå lämnat mig. Och det var inte bara de som lämnade mig, jag har själv stött bort människor.
Jag behöver mig och min tid själv. Egoistiskt, ja vet. Men många pusselbitar har fallit på plats och nya trådar vävs i mitt egna nät.

Lika olycklig över att bli "drabbad" av min självinsikt. Lika mycke lycka över de känner jag.
Mina känslor är mina, dina är dina, kanske e de helt olika... Men dock lika betydelsefulla.
Kanske ska man komma ihåg de...

Alla har vi olika upplevelser utav olika människor. Du och jag kan ha två helt skilda uppfattningar om samma människa.
Antingen bra elle dålig.
Är den bra, sprid den med glädje :).
Men behöver man verkligen sprida sin dåliga erfarenhet av någon, behöver jag försöka påverka andra med min mindre bra upplevelse?
Är de en snäll gåva att ge någonannan?

Så till er jag möter, jag är inte arg, sur, bitter elle va allt jag hört om mig...
Jag är bara i 'uppdateringsstadie' min hårddisk har kraschat och jag håller på att ominstallering :)..
Fint va'..
Tack till er som kommer med stöttade ord och till er som kommer med kritik och skitsnack !!
Ni stärker mig, fast på två olika sätt..
Och tack till mina fina vänner gamla som nya!!!

Så nog ordbajsat från mitt egna lilla förvirrade känslokrig!!
Tack för att du tog dig tiden att läsa, önskar dig en fantastiskt fortsättning på dagen!!!