Det är inte lätt att lägga livets pussel. Man kan inte sticka under stolen med att vissa perioder så försvinner en del bitar ut i intet. Man vet att de är där, men de är bara svarta och passar inte ihop med de övriga bitar.
Men så kommer man upp över ytan igen och ljuset faller från en ny vinkel och klarheten i de bitar som tycktes vara så svarta, får skarpa linjer och passar perfekt ihop med de bitar man redan hittat rätt plats på.
Man går ifrån den tjocka dimman in i en klarhet som ökar medvetenheten och mycket mörka moln skingrar sig.
Förståelsen och tacksamheten för mina mörka känslor ökar. Genom att våga erkänna mig svag vågar jag bli ärlig mot migsjälv.
Jumer jag vågar se och erkänna mina fel och brister, kan jag förändra. Inte för att någon annan kräver eller vill det, utan för att jag behöver det för att må bra. Min resa är långt ifrån färdig.
Men känslan som växer fram när man har haft en svart period, och får en slags energikick och reser sig upp, så blir jag starkare förvar gång.
Jag har varit livrädd för att mista människorsnärvaro i mitt liv. Lägger stor vikt i vad jag gör för fel.
Är väldigt självkritisk. Kanske inte märks utåt, men jag är lite av en expert på att misshandla mig själv med tankar.
Sista svackan jag hade blev jag totalt handlingsförlamad.
Min hjärna spelade upp fraser om och om igen. Ord och meningar, där människor beskrev mig. Meningar som:
'Hon' har komenikationsproblem'...Ok, jag blev tyst, hjärnan slog över och påstod att det var bättre så, för ingen vill höra dig ändå.
'Man bara hjälper henne, men hon ger absolut inget tillbaka.' Hon är negativ och energitjuv'.. Jag drog mig tillbaka och ville inte umgås med någon, och blev just negativ!! Och kände mig värdelös, gjorde migsjälv till ett offer!!

Men nu tackar jag er för de hårda orden som slog för en tid undan mina fötter. Jag behövde det!!! Tack!!
Jag är inget offer. Jag vill ta egenansvar för mitt liv, min hälsa och välmående. Jag vill inte längre lägga skulden på mitt mående på en annan människa. Jag vill inte tillåta mig att andra gör mig till offer. Jag vill inte låta migsjälv stoppas av andra människor 'problem' blir mina.
Jag vill inte leda eller låta mig ledas av osynliga trådar av krav vad som förväntas av mig.

Igår fick jag iväg en ansökan till ett jobb som är lite av min dröm. Och jag känner mig otroligt nöjd med det!!
För förra veckan kände jag att jag inte var ens värdig att söka ett jobb... Oj, vad jag tyckte synd om migsjälv och framför allt att jag tillät andras ord ha den makten över mig.

Men jag bad faktist en helt 'utomstående' om hjälp. Efter ett samtal med henne, där jag fick höra hennes ord förklara hennes syn av mig.
Jo, likt en stoooor energitjuv sög jag i mig och kanske fel av mig. Men vi pratade just om hur negativt alla pratar om energitjuvar.
Ingen vill ha sånna i sin närhet. Men allvarligt, vi är väl alla det, mer elle mindre.
Hur ofta hör man inte att nu ska jag förändra mitt liv, jag ska bara omringa mig med människor som är glada och kan ge mig det jag behöver!!!! Daaaa, vem är den största energitjuven då?!?!

Jag älskar att ge av de jag kan, och älskar när folk ger mig när jag behöver!!!
Just nu har jag gått från dimma till klarhet och jag känner hjärtlig lycka över att jag har fått genomgå allt dethär.
Jag är evigt tacksam för alla de människor jag fått möta på min livsväg. Alla har ni givit mig än lärdom.

Wiii nu är det finfint och fredag tillråga på allt :).
Så jag önskar er alla en trevlig glädjefull helg.
Och komihåg att du är bra som du är, du betyder och är värdefull!!!!

Att äga rätten att våga vara som man är, det priset är högt!!!
Att tillåtas vara den man är, det är för mig inte självklart. Jag försöker förbrilt komma på varför jag är så svårt som jag är. Mitt förnuft ligger i ett ständigt krig med mina känslor.
Att rädsla är ett stort problem, rädd för att göra fel, inte va tillräckligt duktig, rädd för att vara svag, rädd för att vara för stark, rädd för att inte vara tillräcklig, rädd för ensamhet, rädd för Människor,rädd för migsjälv. ....
En rädd hund är en farlig hund sägs de, den blir aggressiv ,stöts bort av 'flocken'... Den avlivas.. För den går inte att lita på.
Hur är det då med människor???
Hur behandlar vi människor varandra?
Hur behandlar 'samhället' människor?

Alltför många tankar av fel karaktär väljer jag att fokusera på. Jag ifrågasätter konstat mitt egna handlade och värde.
Misshandeln över min egna existens, ökar förvisso förståelsen för andras problem. Men också skapar det mer frågetecken inför oliktänkandes handlingar.
Ett ständigt jagande efter bekräftelse, över att vara tillräckligt bra för att få lov att vara inom samhällets "normalstadgarsramar". Och få lov att 'vara värd' något.
Hur många finns det inte som inte känner sig bekväma inom dessa normer..
De som inte förstår varför? De som inte "klassar" in, de som tänker eller beter sig lite annorlunda.
Hur behandlar "vi" dem?
Ett hårt exempel är ju de människor som mår så pass dåligt över att inte finna livet så pass värdefullt att de hittar ingen som helst anledning till att leva. Utan de väljer att avsluta sitt liv...
Och då, efter sin bortgång 'pratar' vi om personen som om den var värdefull!!!
Varför gjorde vi inte det innan, när den behövde det som mest. När vi var väl medveta om att personens välmående inte var bra.
Hur reagerar vi när någon öppet visar sin 'brist på välmående'...
Vem sträcker ut sin hand och vem väljer att titta åt ett annat håll?
Svaret är smärtsamt!!!
Alla har ett värde!! Men värdet har ibland ett högt pris!!!
Valen är inte lätta....
Ord är mäktiga!!!!
Vi "äger" makten över våra ord... Antingen hjälper dem eller stjälper dem..
Hur gör vi?!?

Med darrande fingrar av osäkerhet över andras reaktion på mina tankar. Gång på gång blir man dömd för att man delar tankar och känslor. Dumt nog lyssnar jag på de dömmande orden. Varför gör man det?

"Tänk orden du sa om en person, hur hade du reagerat om samma ord sades om dig"???

Går det verkligen inte tänka possessivt!!! Frustrationen toppar varenda ådra i kroppen och pulsen är rasande hög!
Och det är konstigt att man bara vaknar vissa mornar och den där känslan har redan infunnit sig i systemet. Försökte förbrilt skaka av mig dem imorse. Men han knappt inte ens få ner mitt älskade morgonkaffe genom strupen innan mobilen ringde...
Nämen HEJ, kära skattemyndigheter!!! Precis dem man vill prata med tidig morgon... Papper, siffror är ju en höjdare innan morgonkaffet och morgon puffan...
Speciellt när de vill ha uppgifter som finns i papper som man inte har rättighet till själv längre!!! Daaaaa, hur ska vi veta, när vi inte vet ett skit?? Löst det annars blir de sköntaxering!!!
Jaja, jag fick i mig alldeles för många koppar kaffe och blev hög på nikotin för de blev ett par kedjerökningar där..

En resa ut på landet fick humöret att ändra karaktär och pulsen sjönk sakta men säkert till en hanterbar nivå.. Älskade natur gör underverk.
Så tillbaka till byn och med ett nyfunnet lugn ta tag i diverse samtal och lösa de staten vill ha svar på. Förhoppningsvis går det få tag på uppgifterna ändå...
Sen så kom ett brev med posten, som åter igen får mig att återuppliva morgonenskänslostorm...
Fast man kan plussa på känslan av att man som person inte har ett värde!!!!
Man blir helt enkel bara sådär avstängd från att stämpla i 5dagar!!! Jaha och varför? Jo, i november hade jag ju ett vikariat, där jag jobbade natt. Och jag blev erbjudet ett till vikariat över jul/nyår alltså 2 veckor. Men jag tackade nej till det för jag klarade inte varken fysiskt eller psykiskt av att jobba natten. Kunde helt enkelt inte sova på dagarna.. Så under vikariatet så kunde ja vara vaken 2 dygn sen sova Max 4 timmar, sen vakna igen.. Talar lixom för sigsjälv att en människa fungerar inte korrekt utan sömn.
Men det var inte ett giltigt skäl att tacka nej till ett vik på 2 veckor... Tack för det!!!
4500/månad, ta bort 5 dagar...

Vart är vårt kära samhället påväg?!?!

Nä, jag är inte bitter!!! Jag har ju i "folkmun" migsjälv att skylla!!! Självklart!!!
Fast dagen har även bestått av möten med härliga människor...

Tårarna kan ikväll inte sluta rinna...
Känslor av att vara osynlig och utan värde...
Blandas av glädjetårar av tacksamhet över de fina som verkligen bryr sig om oss i vår vardag.
Våra hjältar till vänner... Ni vet vilka ni är!!! Ni är guld värda!!
Ni är vinden som bär våra vingar, när vi inte längre orkar flyga själva...

Idag trasig, men imorgon gryr åter en ny dag och man får åter igen sopa ihop spåren av ett trasigt jag, och resa sig ur askan.
Frågan är hur länge limmet räcker? Hur många gånger kan man laga en trasig själ?

Jag har under ett par dagar haft en djup intensiv dykning ner i olika forskningar, diagnoser, tillstånd, symtomer om npf- diagnoser. Dvs neuropsykiska funktionsnedsättningar.
Det hela började med att känna sig så maktlös för att kunna hjälpa en familjemedlem som just är autistisk och har ett förståndshandikapp och ep-anfallen ökar....
De första meningarna jag hittade slog mig som en blixt från klar himmel!!!

# DEN VANLIGA FRÅGAN VI FÖRÄLDRAR STÅNGAR OSS BLODIGA MOT!!!
Syns funktionsnedsättningen inte utanpå så tydligt, så är set lättare för oss att låtsas som om den inte finns..... #

Ju mer information jag nu samlat ju mer ökar förståelsen för mina 3 barn med just den gemensamma nämnare att de har npf diagnoser... Tyckte mig vara rätt så "påläst" om både ADHD och DYSTEKSI.
Eftersom de e de olika funktionsnedsättningar mina har. Tji fick jag..
Det är ju som en stor familj. "Alla" olika diagnoser flyter nästan ihop och det är inte ovanligt med "fler".
Som att dyslektiker och de som har adhd har de forskat så långt att de vet att det är en gemensam gen i hjärnan som skapar dessa 'störningar' , den har fått ett så tjusigt namn som "snap 25".

Som om en familjemedlem har tex adhd/autism/Asperger el liknande är de upp till 80% ärftlighet på att barnen får en annan npf-'diagnos'. Gränserna mellan de olika diagnoserna flyter ihop, då de har alla en gemensam nämnare..
Visste du att var 3:e blandmissbrukare ( droger, alkohol, mat, socker,träningsfreak, M.fler) har en diagnosernad funktionsstörning i grunden?
Skrämmande intressant detta!! Tänkt va hade kunnat hända mina barn om jag blind vägrat semina barns 'brister', och fått hjälp med de verktyg de så innerligt behöver i livet.
Att förstå sonens rastlösa lätet och bristen på att inte kunna lyssna? Hans problem med arbetsminnet? Förståelsen för att han inte förstår enkla vardagliga saker som för oss andra är självklara?
Som dyslexi "bara" har problem med bokstävernas sammansättning... Nä, nu faller bitarna på plats... Genen Snap 25... De har samma "störning" därav flyter endel av deras problematik ihop...

Skillnaden mellan olika diagnoser som, adhd, Asperger,autism (övriga autismspektrum), touretts, skitzofreni, borderline, dyslexi är "hårfina" och de tillhör samma "familj"..

Autism har så många olika "grader" och kombinationer med andra npf liknande funktionshinder..

Wow säger jag bara, kunskap är guld!!!
Jag skulle kunna skriva och dela med mig hur mkt som helst om det jag lärt mig de senaste dagarna...

Men som en röd tråd.. Att tillsammans göra skillnad, att se bakom ett dåligt 'beteende' eller ett utbrott.
Att våga förstå att detta inte är någon sjukdom utan en störning som med rätt verktyg kan vi hjälpa!!
Tänk om vi kunde hjälpa dem som anses "rastlösa" till att självmedicinera sigsjälv på olika sett i dess framtid, så som kriminalitet, alkohol, droger, mat, självskador M.fler ja listan kan bli lång...
Sen menar jag absolut inte att alla som är 'lite' annorlunda har diagnos "gömd". Ett barn kan vara rastlöst ändå.

Nähä, tillbaka till teorier om hur autism och ep-anfall kan "komma" från samma "skadade" frekvens i hjärnan. Då det är vanligt att utveckla ep om man har autism. Vad "utlöser" anfallen. Vilka mediciner?

Hoppas resten av eran dag blir toppen ??? :)