När meningar dör ut. Munnen formar orden, men inget hörs. När man kippar efter luft, men bröstet är så tungt att varje andetag smärtar.
Orden snurrar hullerombuller i huvudet..
Vem är jag nu, vart är jag påväg... Varifrån kommer all själslig och kroppslig smärta, tomhet, ensamhet och otrygghet...
Vandrar ensam och vilsen i en tät dyster dimma.
Rädslan över att inte alls känna igen mina tankar, inte heller min kropp.
Oförstådd och missdömd. Tiden rusar, för mycket händer hela tiden.. Jag har inget begrepp eller kontroll längre... Försöker hänga med i tempot, men jag snavar och faller allt oftare...
Blir frustrerad på kroppen som inte lyder, smärtan den utsänder i varje led och muskel, hörseln som försvinner mer och mer, synen blir suddig...
Trevar vilsen i ett tyst mörker..
Faller... Försöker fånga de jag kan, bland ord, känslor och handlingar..
Summerar!!

Är detta ett straff för jag av okunskap inte förstått innan... Vad är meningen med detta..
Varför allt på samma gång?
Allt rasar.. Ekonomi finns inte längre, vänner jag trodde jag hade försvann, kroppen bråkar...
Tänker, känner och analyserar...
Jag vet att jag sagt och gjort andra illa... Ångrar sagda ord som ekar i mitt inre, saker jag inte borde gjort... Men tyvärr kan jag inte ta tillbaka... Kan bara be om ursäkt.. Tänker ofta på de vänner som funnits på min väg, undrar om de tänker på mig? Minns de bara vad jag gjorde fel eller minns de även de jag gjort bra för dem?
Tårar faller av saknad och av skuld..
Skäms just idag, över val jag gjort som nu långt senare visade sig inte vara bra..
Val som skadat, och skapat osämja...
Mitt glada hjälpsamma jag känns avlägset... För även om jag gjort många fel, har jag gjort många rätt och osjälviska uppoffringar oxå...
Jag har alltid trott på människan... Men var finns människan som tror på mig när jag nu behöver det som mest...

Känner mig svag, obefintlig utan större värde...
Jag har mig själv att skylla i mkt... Men minns du de gånger jag funnits för dig?!?! Och har jag någonsin begärt något tillbaka?
Jag är så trött i kropp och själ. Vill sova men oftast sviker även sömnen mig.
Tomma tankar plågar destruktivt mitt inre...
Förnuftet är jättebra, men orken finns inte att fullfölja..
Sen..... Om ett tag när världen inte snurrar så fort... Då vet jag vilka mina riktigt Sanna vänner är..
Kunde "förr" aldrig ana vad ett meddelade med några få ord av omtanke kunde betyda.. Någon som vågar fråga hur de är, och att jag får lov och vågar säga som det är!!!!
Jag är rädd, här har jag aldrig varit förr, här vill jag inte stanna, samtidigt som jag inte har orken att gå vidare.. Men jag vet att jag måste, jag vet oxå att jag kommer klara det...
Men just ikväll är jag så svag, ensam och ledsen...
Jag känner mig snäppet ännuvärre nu när jag "öppnat" det här..
Men de får bära elle brista... Dethär är min sanning ikväll, imorgon mår jag säkert bättre..

Kom ihåg att ta vara på din vän, döm inte, och försök se anledningen bakom ett "dåligt beteende elle elaka ord" kanske mår den människan inte bra... Och alla e inte kapabla till att be om hjälp...

Tack för ordet!!!