Sjukdag idag, kroppen vill inte bära mig den skakar och är orkeslös. Jag jag sitter här i hörnet av soffan med filtar och kuddar och försöker skapa någon slags värme som ska få kroppen att sluta skaka.
Men då kommer tankarna igång, ångest över att vara hemma, svika jobbarkompisarna, migsjälv, för att ja förlorar ekonomiskt. Kanske jag sabbar chansen till att få förlängt pga av detta..
Min hjärna brukar våld mot kroppen, skiljsmässotankarna mellan dem är i fullgång... Varför vill min kropp inte lyda mig?
Töntiga tankar en tisdag? Offerkoftan med självömkningsknapparna och skärpet som består avbitterhet är just idag hårt åtdragen likt en tvågnsttröja kring kroppen..
Kämparglöden i hjärnan går för högtryck för att få kroppen att ge vika och bygga upp en styrka som kan göra viljan till lags..
Varför känner man sig så liten och ensam i dessa känslor?
Varför är allt en ständig strid?

Självömkan tänker: har vi inte lidit färdigt snart? Kämpat och offrat mkt en låååång tid?
Förnuftet svararkorekt: Du har själv skapat detta genom val du gjort, så tänk noga igenom dina val i framtiden så du inte skara mer kaos..
Självömkan: jo, deklart jag är själv skyldig..... Men, alla andra lyckas ju klara sig undan, med att skylla ifrånsig, eller spela "offer" "tyckasyndommig" grejer. Varför lyckas de och inte jag.? Vad är det "de" har, som jag saknar.. De bufflar ju fram egoistiskt med ett"JAG" tänkande/talande där det inte finns utrymme för empati.. Sätter alltid sitt välfinnande främst, skiter i vem de sårar på vägen..
Förnuftet: bla, bla, skärpning!! Tänk om, varför sitta och jämföra sigsjälv med andra, "vi" vet inte deras vardag!! Vi vet bara de små delar i deras liv och dra slutsatser efter detta.. Det är inte rätt !!!! Du har inte levt deras liv!!
Självömkan: jo, de klart... Men de verkar ju så lätt för dem. Jag har ju inte alltid haft de så lätt heller ju, jag har haft ett helvete ibland rent ut sagt.. Varför "respekterats" inte de?
Förnuftet: hallåååå!!! Vill du bli påmind om de du upplevt som inte är så bra i livet???
Självömkan: ehhhh nä, de skulle ju va skönt att slippa..
Förnuftet: Sluta då att prata med andra om det, för då upplever du ju det igen.. Nästan som att du skapar "om" situationen och håller dig kvar i de känslorna. Behöver du någon som tycker synd om dig och hjälper dig hela tiden för att slippa ta ansvar för det liv du själv har skapat? Skylla på andras beslut och val, när de inte går som du vill?
Självömkan: jo, men... Om de inte skulle ha gjort/sagt så mot mig, skulle de inte kännas såhär... Det är inte mitt fel...
Förnuftet: kanske är det inte ditt fel!!! Men det är ditt ansvar hur du väljer och reagera och hantera det som händer!! Antigen skyller du ifrån dig eller tar egenansvar!!!!

Detta samtal pågick länge i mitt inre.. Nu sitter jag här och släpper ut ett par av de tokiga tankarna...
Kanske inte borde delat med mig av mitt tänkande denna morgon... Med risk av att bli klassad som lite skitzo..
Men den chansen väljer jag att ta..,
För hela detta "samtal" i mitt inre slutade med ett duktigt ångestattack med bröstsmärtor, ringde mannen i mitt liv
Och bara för att säga: jag håller nog på att dö? Har så ont i bröstet!!!
Varpå han blev jätteorolig(stackarn)...
Men de släppte efter jag skrivit av mig de miljoner destruktiva tankar som attackerat mig..
Framförallt ligger det mycket i rädsla...
Rädslan över att inte veta hur framtiden ser ut...
Tacksam över att jag har fått ett tillfälligt jobb som kanske blir förlängt...
Samtidigt som jag bråkar med en kropp som inte fungerar ok..
Rädslan över att inte våga känna efter vad kroppen säger, för valen vi gjort i vårat liv har varit kostsamma
Både vad det gäller ekonomiskt och känslomässiga relationer och händelser....
Jag håller ju på med en utredning på min kropp, tacksam för att fått hjälp denna gång!!
Jag har beslutat att jag "kör på" så länge kroppen orkar elle jag får ett svar på vad felet är...
Kanske inte är det smartaste beslut, men det är mitt!! Och jag märkt att kroppen och hjärna är en makalös manick om de samarbetar vill säga :-)
På morgonen tillåter jag inte hjärnan att be kroppen "känna efter".. För gör jag det "väcker" jag ju smärtan och ger den fokus och utrymme att växa...
Kanske tänker jag helt fel och jag kommer få äta upp det sen? Vem vet? Framtiden !!! Och där är vi inte än!!
Så jag gör det som känns rätt för mig/min familj/ mina nära i nuläget..
Jag har fått endel svar av läkare och väntar på remiss till neurokirurgisk läkare. Något är fel i nacken på 2 ställen.
Kanske dagens "bråk" mellan mitt inre och min kropp, är ett sett för kroppen att säga att mitt val e fel?
Det är möjligt..

Halva dagen har nu gått åt att ha ett kroppsligt och känslomässigt kaos...
Men ur detta känner jag känslan av styrka och självkänslan åter växa fram..
Jag vågar gå min väg!! Den som känns rätt för mig. Tacksam över att min familj och de hjärtevänner och även kompisar som finns vid sidan av mig som både skrattar med mig i glädje och håller mig uppe " vid behov"..

Jag är glad överallt att jag vågar känna känslor som bara inte är positiva i denna tid av "lyckohysteri". För kan man inte känna och uppleva de negativa... Hur vet man då hur de positiva "känns" ...

Tack för just du tog dig tiden att läsa mina känslor !!! Men kom ihåg att de mina tankar/ känslor och de är betydande för mig så snälla använd inte dem i ett samtal med någon annan om mig!! TACk!! Har du en fråga eller undrar nåt fråga mig ist!! Tror bestämt jag har de rätta svaren om mig , inte din kompis som inte känner mig såväl!!

Kramar om....