Jag uppfattar att det finns fler än jag som är i ett ifrågasättande tillstånd.

Där man funderar på "livet" och välmående, vad som är rätt och fel. Vad man anser är orättvist och

hur man blir bemött och behandlad eller hur man ska bemöta och behandla andra.

Men vem skriver reglerna? Vem kan säga vad som är rätt eller fel för andra?

Alla jagar vi ett välmående och uppskattning. Alla påvisar att man ska förja "sin" väg eller följa sitt hjärta.

Jag är otroligt förvirrad i detta hav av lycko/kärlekshysteri.

Visst älskar jag och är otroligt lyckligt med vissa bitar av mitt liv/levende..

Ska man vara "hel"lycklig? Vad är då total lycka?

Jag tänker... Jag funderar.. för mkt tror jag... Läser mkt om hur andra tänker och tycker..

"Pratas" mkt om att sprida glädje,kärlek,ödmjukhet och tacksamhet...

Ord betyder väldigt mkt, men inte när de är innerhållslösa eller man använder dem för att "mörka" ett

 mindre bra handlande.

De som läst det jag skrivit i mina andra inlägg här på min blogg...

Kanske ni läst mellan raderna och förstått att jag inte mår så jättebra just nu.

Jag är fruktansvärt självkristisk och mina funderingar har "fastnat" i en liknade fixering om hur jag själv är och uppfattas som person, händerlser i hela mitt liv som har format mig till den personen jag är idag...

Barndom, tonår, undomsår och nu som vuxen...

Vet, man ska inte vara i det förgångna och rota för då missar man framtiden.. Men om jag vill förändra min framtid måste jag ju öppet kunna se mina fel i det förgångna...

Oj, första tanken.. många fel har jag gjort...

Men hur går man tillväga när man ska försöka förlåta saker som "val" i tex barndom andra individer "bestämt" åten?

Hur blir man sams med känslan av att sakna en modersförebild? Hur kan jag skapa en "moderkärlek" och trygghet för mina barn, när jag inte upplevt den själv?

Vad "innefattar" moderkärlek" för dig?

Jag har försökt skapa något för mina barn vad jag tror är moderkärlek... Jag älskar mina barn villkorslöst och försöker stötta dem genom livet... Men som barn var jag väldigt ensam, inständ, slagen och osäker... Man skulle inte synas eller höras...

Tonår av osäkerhet och avsaknaden av hur man umgås socialt...

Tillit till människor har jag jättesvårt med.. Få har fått ta del av min livshistoria... Vågar inte lita på människor.

Jag jobbar med att släppa den skammen och att det faktiskt inte var mitt fel.. Men det är tufft.. Vill gärna inte såra människor, men jag har gjort detta flera gånger ändå...

Men i min nu påbörjade låååånga förändring är det mycket som faller på plats. Varför jag handlade elle sa just så vid vissa tillfällen.

Eller anväder jag "ursäkter" för dåligt uppförande? vem vet svaren.. Bara ensjälv innerst inne när man är fullt ärlig mot sigsjälv..

Kanske jag blir klokare framöver, när jag kommit till insikt med migsjälv...

Det jag tagit fasta på är att jag ska försöka lärakänna mig iallafall. Vem är jag och vad vill jag.. Jag vet inte detta i dagsläget... Jag har mestadels varit den person människor i min närhet vill att jag ska vara.

Kanske ni som "känner" mig upplever mig såhär som jag själv gör?

Mkt förstårligt isåfall... Jag är lite av en "mussla", tycker inte riktigt om att prata om migsjälv elle det jag upplevt.

För min självförtroende och självkänsla har alltid varit lite skev..

Har sökt bekräftelse genom att försöka göra det andra vill att jag ska göra...

Och det har funkat bra för mig i många år, jag har varit nöjd... Tills för nåt år sen började nåt förändras..

Förträngde det först.. Jobbade på som vanligt, men känslan i kroppen började växa sig starkare.

Började känna mig illa behandlad och tagen för given.. När jag började prata om saker med människor som jag hade i min omgivning som kändes betydande för mig... Kände jag att folk inte riktigt lyssnade, utan vinklade ofta in samtalet på nåt som var betydade för dem ist... Överkörd!! tyst, sa inget .. istället blev jag mer bitter inbunden och tappade gnistan och orken...

Har även tagit åt mig av kritiken som sagts om mig... Jo, även om du tror att du pratar förtroligt med din vän,

kan du aldrig lita på att den inte pratar med någon, som talar om det för mig...

Ledsen, sårad och otroligt ensam har jag kännt mig ett tag..

Det sägs att vänskaps prövas motgång... Jo, sorgligt nog stämmer det...

De människor man trodde kände en så pass väl och förstod hur nära man var att falla ihop i en stor hög...

De människor man stöttat, lyssnat på ... Borta när man själv blev liten....

Men samtidigt var det andra som klev fram... Som inte dömde för jag sagt fel ord eller tyckt att jag skulle gjort på ett annat sett.. Som ställde sitt eget ego vid sidan av och fångade mig och minskade det hårda fallet, som torkade mina tårar, när jag var ledsen, Och även slog av mig offerkoftan när jag fastnade i ett egocentrerat "tyck synd om mig, alla andra gör fel inte jag tillstånd"...

För visst är de lättare att skylla på andra än att förstå att man gör fel själv... Det tycker jag med..

Men jag vill inte vara sådan längre..

Visst svider det, och jag saknar många av de människor som i olika perioder elle syften dela min väg i livet.. Men av någon anledning var de inte menat att vi ska följas åt längre...

Har lärt mig massor om migsjälv och meningen med min ensamhet nu är kanske att jag ska få tillfälle att lära känna migsjälv.. Hitta marken som är stabil grund för mig att vara trygg och bekräftad på för min egenskull.

Inte få bekräftelse elle duga bara enbart för andra..

Konstig att jag växer men ändå faller jag...

Att våga säga vad jag tycker och mena det känns bra. Som att erkänna och säga att jag har ont och min kropp lyder inte mig.. De är nytt... Visst har jag gnällt över smärta å så..

Men nu är det på riktigt... Har alltid kunnat förlita mig på min kropp och kunnat arbeta och prestera bra...

Jag vet inte nu om jag står inför en "utbränd" kropp elle en annan sjukdomsbild.

Eller om jag är lite av inbillningsjuk och "låter" smärtan ta överhand för att jag känner efter för att "skydda" migsjälv för att "tatag" i allt som känns jobbigt ...

Har varit hos läkaren för undersökning... massa prover och tester...

ok kraftig järn och folsyrebrist... Piller har jag knaprat i 2 veckor... men känner mig inte bättre...

Var inne och röntgade hjärnan i måndags... Nu är de en oroligt väntan på svar.. För att kunna få rätt verktyg för att kunna fortsätta bygga min framtid...

Mitt i allt känsloladde tankar som snurrar på helvarv, känner jag att jag börjar faktiskt få knas på dedär om vem jag är... Ena dagen bättre och andra dagen vill jag ge upp...

Men känslan som byggt bo i min kropp... Förändringen... Den är stark och får mig att våga visa både den bra jag och den dåliga jag... Jag måste bli sams med båda sidor och de sanningen i mig.... Kan tänka att jag uppöevs bitter och anklagande på människor runt om mig... A kanske ibland.. Men jag jobbar med att förstå att det är faktiskt mitt problem.. Jag kan inte ställa krav på en medmänniska på vad jag ander är rätt för mig... Ibland får man faktiskt "offra" sitt ego, för en annans välmående... Och oftast för det med sig nåt gott tillslut... Som jag fick höra att jag är en svår människa!!!

Ja, det stämmer... Men vad har du gjort för att försöka förstå mig?

Vi människor är speciella... Vi frågar ofta hur mår du? men vi vill inte ha nåt annat svar än: Jo det är bra!!

För skulle vi få ett svar, nä, jag mår skit och har ont och det är jättejobbigt...

Då "går" vi...

Jag tror på människan, och vill inte tro ont om människor, utan olika livserfarenheter formar oss till olika individer. Och alla individer stävar efter lycka och välmående och vi är alla värda detta...

Min värld är just nu begränsad, jag kör på ett säkert kort och bara är hemma och me de som får mig att må bra.. Lite av en energitjuv i nuläget.. Jo, fult och ego, kanske de...

Kärleken och tryggheten växer och jag lär mig nya saker varje dag...

Lär mig älska livet för vad det är i både med o motgångar för att lära mig uppskatta och se det fantasiska som erbjuds..

Älska mig mest när jag förtjänar det minst... <3

Åhh nu kom solen... Mannen smet förbi men en målarburk i handen...

Jag tror bestämt att min avlastning av funderingar är färdig för denna gång...

Jag tar min burk och den lilla stegen och hjälper mannen min med att sätta färg på vår borg =)

Tack för att DU lyssnat och snälla ta mina tankar rätt.. Jag dömmer inte, Jag försöker bara förstå

Ha en underbar dag!!!!