Den är så otroligt stark, hur många har reflekterat på den... Natten har varit ett virrevarr av tankar... Sömnen hela tiden avbruten av en kropp som vägrar vila... Försöker lyssna på "den" men hjärnan och förnuftet och kroppen talar inte samma språk..
Vad är det som händer med mitt "hus".
Har jag missbrukat de påtok förlänge.
Lite smärta är jag van att leva med, men det här e ju löjligt skrämmande..
Borde kanske inte gjort de jag gjorde i tisdags.. Men att måla och fixa, får mig att må så otroligt bra i själen...
Men igår klarade jag inte av ens hålla i penseln utan att handen krampande.
Madde och Chrille tog snällt över de sista dragen...
Så igår blev de bara ett besök på AF, sen tog jag bilen å besökte en fin vän... Tack för att du lyssnar, trots dun egna enorma smärta och förvirring.. Du är guld värd...
På kvällen tvingade mannen med mig på promenad, tack fina älskling... Det gick sakta och snubblande men de va underbart...
Kroppen hoppade av frossa.
Känslan av att va fången är frustrerande.
Jag vill ha ett jobb, känna mig tillräcklig och värdefull...
Kroppen har jag alltid tagit för given..
Jag tänkte att jag är nog bara utarbetad efter åren på Martini...
Behöver nog bara vila litet tag...
Men de har gått en tid nu... Nåt stämmer inte...
Tog mig i kragen och gick till läkaren förra veckan... Och med min erfarenhet av läkare, så gick jag dit i tron av att inte bli tagen på allvar...
Förvånad över att de gjorde en riktig genomgång, kollade rörelseförmåga, känsel, reflexer och framför allt lyssnade... Fick lämna massa prover..
Varpå läkaren ringer tillbaka redan samma dag... Brister i blodet, och återbesök för att lämna ytterligare massa rör med blod. Och remiss att röntga hjärnan... Fick tid redan nu på måndag... Så nu bygger jag ju upp en oro som är mkt jobbig att bära...
Samtligt som "hjärnan" slår tillbaka med ord som " skärp till dig, du e bara inbillningssjuk"...
Rädsla över att de ska hitta nåt och samtidigt rädsla över att de inte ska hitta nåt...
Många tankar, och funderingar och rädsla.. Jag är van att fungera, och ha folk runt mig att kunna prata med. Men nu känner jag mig liten svag och otroligt ensam... Jag kryper längre in i mitt trygga hus och bygger upp en mur med min fina familj...
Jag brukar bära sorg och smärta inom mig...
Men nu är de för tungt å bära och i brist på lyssnande öron när jag är behov av "prata av mig" så ventilerar jag av mig här. Det hjälper mig....
Och jag slipper dömmande blickar och misstro...
Det är fruktansvärt svårt för mig att visa mitt svaga jag... Så om du möter mig på gatan... Då kommer jag att le och säga att allt e jättebra... Masken av falsk lycka är lättare att bära...
Usch, nu sitter jag här med ångesten över att trycka på knappen som "delar" mina känslor...
Jag söker inte "tyck synd om mig"!!!!
Jag har formats av ett liv med mot och medgång... Men har alltid kunnat lita på min kropp, men nu känns de som kropp, knopp och själ är oense...
En av mina funderingar denna natt var:
Om du har någon i din närhet som någongång sårat/svikit dig...
Minns du det starkast eller minns du alla gånger den personen faktiskt funnits där för dig...
Vad väger mest?!?!?!
Som alltid, detta är vad jag känner,du behöver inte tycka lika...
Tack för att Du lyssnade <3