När fasaden spricker och smärtan inte längre går att förneka... Vad gör man?
Vanan att leva med värk och kunna pressa sigsjälv till att prestera ..
Men när kroppen vägrar men man är tvungen för man måste..
Kraven som ställs känns orimliga.
Kan man inte bara få vara svag en stund... Bitterhet emot samhälle och människor gör sig ständigt påmind.
Man kryper längre och längre in i sitt "trygga hörn" omger sig bara med de som man vet inte skulle kunna skada, för skyddsmasken är så utnött att alla skulle kunna "se"..
Vågar inte lita på människor... Vågar inte lita på migsjälv... Allt känns så instabilt, marken är i gungning...
Var är alla som jag hade? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Kan någon vara så jävla rak att säga det till mig istället för att man får "höra" genom andra vad man ska ha gjort...
Alla jävlar ska va då kärleksfulla och förstående " bullshit"...
För nu när man "öppet" vågar falla... Då finns de fan inga "kärleksfulla" runt som "tar handom"...jo, mina fina finns, ni vet vilka ni e...
Innan vågade jag aldrig visa mig svag... Men med mun förändring, lär jag mig ständigt nya saker... Å livet är både glädje, kärlek men också smärta och besvikelse... Och kan man inte erkänna båda, kan man ju inte uppleva de heller.
För man kan inte leva enbart på kärlek...
Tacksamhet åt er som fortfarande finns vid min sida och accepterar min förändring ...
Nog ordbajsat negativt... Å jag tänker inte be om ursäkt för att känner såhär just nu... Jag vet att de kommer gå över ... ....