Det är inte det lättaste att kunna se sitt egna ansvar jämt. Men när man minst anar de, så plötsligt kan man se en situation så fantastiskt klart. Det hände mig denna sömnlösa natt som var... Jag var ledsen tårarna föll och jag satt tomt och tittade ut på de vackra tysta vinterlandskapet genom fönstret..
Då ... Infann sig en klarhet om mitt egenansvar, hur jag som individ väljer att uppfatta saker och ting!!
Vad det är jag stör mig och gnäller på hos andra... Men är inte ett dugg bättre själv.
Det första och ända jag kan ändra på är mig!!! Att jag ser sina handlingar som fel, är inte upp till mig att dömma.
Sårad över orden och att behöva bli "använd" av din sk sanning, ja självklart är jag det. Det gör såinihelvetesont rent ut sagt.
Men det är upp till mig att försöka att inte ta åt mig, för jag fattar ju att det är du som äger problemet. Eller vi ser inte saken på samma sett helt enkelt.

Jag går den väg jag känner är rätt för mig i nuläget, du går den du känner är rätt för dig.
Vi är så olika, vi lägger olika vikter om olika saker..
För mig har det vuxit under senare tid fram så mkt nya saker som är betydande i mitt liv.
Framför allt om migsjälv, en resa jag är tvungen att göra...

Jag har blivit tvungen att plocka fram plågsamma minnen ur barndom och andra olika upplevelser jag upplevt genom livet.
Sådana som jag förträngt i minnet, de kommer tillbaka under natten likt drömmar.
Det gör ont... Fruktansvärt ont, jag led ofarbart mkt med barnet som kom till mig i drömmen natt efter natt.
Barnet som upplevde misshandel, kränkningar och inte ens en lite gnutta av kärlek fick barnet uppleva...
Jag grät och tänkte, och undrade varför jag drömde om detta barn...
Tillslut började jag känna igen saker i drömmarna, ett par gardiner, stenplattor (som jag än idag har ärr efter på mina knän)
Olika "gömställlen", Bilar, vägar,hus och olika människor!! Allt föll på plats....
Barnet i drömmen var jag!!!

Jag kunde inte förstå nyttan med allt detta.. Varför kan det inte få ligga kvar i dimman, osynligt och orört...
Varför behöver jag minnas? Till vilken nytta? Mitt liv idag är ju känslomässigt vad det gäller kärleken så fint. Jag har funnit min själsvän, och är älskad. Så varför?!?!
Detta har pågått läääänge ... Det är plågsamt. Så plågsamt att jag inte vill sova.. För jag vill inte "drömma", rädd för att åter igen få uppleva i drömmen den verklighet jag än gång levde i. Vill inte uppleva igen de saker som varit plågsamma nog att redan upplevt.
Jag har svårt att förstå meningen med detta... Jag kan ju inte ändra det förflutna, jag "bor" inte där längre...
Jag vill vara här och nu!!!

Meningen med detta kanske kommer lika klart som nattens sanning om egenansvar kom. Men orka!!!
Måste allt komma påengång? Jag har fullt upp med att försöka få min vardag att "gåihop"..
Kanske är det alla känslor av "det negativa" så som värdelös, inget värde, och oälskad av människor, ensamheten o.sv
Som "väckt" minnerna till liv? Dagtid slår jag bort det, men natten undermedvetna kan jag ju inte styra?!?
Kanske allt hänger ihop...
Hmm kanske därför jag fullständigt "fuckarut" av allt jävla lyckohysteri.
Minnet från barndomen va ju att "skenet" utåt sett mot andra var så jäkla bra..
Men innanför väggarna levde man i ett helvete...
Så om de är så... Då äger jag problemet ju..
Samtidigt har jag blivit rätt bra på att känna igen olika slags människor.. Jag känner oftast direkt en lögn elle en oärlig handling...
Åh bajs, detta blev skitjobbigt och känslan av att jag naket klär av mig framför er..

Fast nu skiter jag i det... Kommer säker har hur mycket ångest som helt när jag väl tryckt på delaknappen!!!
Kanske jag ska dela med mig av mina upplevelser, är de därför jag minns???
Kanske jag ska lära mig släppa in människor i mitt liv?
Men de vill jag inte, för det gör ont... De få jag vågat öppna mig för under livet, de har lämnat mig med ord att jag är en svår hårt människa, typ..
Önskan över att bli sedd och förstådd för den jag är. Förståelse för att vara hård och stark till mitt yttre är det ända jag har kunnat vara innan!!!
Men nu faller mitt korthus, jag förändras och ser saker från andra perspektiv, varken jag vill eller inte!!
Känner mig stark samtidigt som jag aldrig någonsin känt mig såhär svag, sårbar och ensam i migsjälv.
Men ändå känns det som rätt väg fast den är "skitzo" och så plågsam!!!

Hade aldrig klarat det utan de få riktiga vänner som hela tiden funnits där under dessa månader.. De som sett bakom mina dåliga handlingar, och verkligen ser hur kasst jag mår bakom den lilla sköra fasaden jag har kvar..
Och min fina familj... Älskar maximalt!!!
Och min fina hjärte/själs/vän och älskade make, han är otrolig!!! Han har verkligen visat mig kärlek när jag förtjänar det minst!!
Att han och jag är ämnade för varandra har vi inte den minsta lilla tvekan om, tillsammans är vi ett. Det vi klarat gå igenom och ändå kunnat behålla respekten och den djupa kärleken och åtrån tillvarandra är få förunnat.. Det mesta vi gör gör vi tillsammans, ingen av känner oss hela när vi inte är tillsammans.. Så oerhört tacksam att jag i all denhär "soppan" har en kärlek att dela livets alla prövningar i både glädje och elände med!! Han är verkligen min prins som får mig att känna mig som en prinsessa i en vanlig vardag!!!!

Oj, nu bakar huvudvärken som värsta åskurladdningen innanför tinningen och bokstäverna flyter ihop, och fingrarna krampar..
Och för mitt inre växer en tavla fram, en tavla ämnat åt en vän vill "bli tillverkad"..
Så de e dax att byta "paddan" mot penseln och hoppas på att jag får fram bilden i mitt huvud på en duk rättvist, för det är vännen värd!!!

Tack för att DU tog dig tiden att läsa... Och vill du "använda" mina tankar, gör det rättvist mot mig!!! För denna resa är min, efter mina upplevelser!! Du reser din väg, och jag ska försöka bli bättre på att inte döma din!!!
Och sanningen är ju, man kan faktiskt INTE älska alla, men man kan välja att försöka respektera deras sanning!!!

Hoppas du får en bra dag, så ska jag göra det bästa utav min <3

Att känna de man inte ska, eller rätta sagt lägga energi och tanken där den inte borde vara är lättare sagt än gjort.. Nu sitter jag här med dåligt samvete för att jag har varit hård i orden mot dig. Vem är jag till att tycka och tänka så hårt om dig... Inte rättvis, jag skulle bli ledsen om någon gjorde det mot mig. Fast å andra sidan har du redan gjort mig ledsen...
Måste försöka behärska mina känslor, och tänka till på mitt egna beteende lite extra... Jag har inte rätten... Men de har inte du heller att hela tiden använda andra människor som ursäkt för situationer du inte själv kan hantera. Att du låter andra människor vara "anledningar" till de problem du äger och inte tar tag i.
Så kära läsare... Jag ber om ursäkt, jag ska försöka bättra mig!!
Ska försöka att lära mig att inte låta det bittra ta över de goda och äta upp den väg jag börjat bygga....
Ska försöka att inte påverkas så mkt av andras ord om mig...
Men jag måste också lära mig att jag är också värd att bli respekterad!!!
Gonatt på er....