Blir tokig på att inte vara kapabel till att stänga av mina känslor!!!! Att jag hela tiden får skuldkänslor mot allt och alla.
Tankarna snurrar runt misstag jag gjort, misslyckanden och framförallt när man får höra hur folk pratar. Orden skadar och sårar en redan trasig själ.. Jag VET att man inte ska lyssna och jag VET att folk alltid pratar... Jag "låser" in mig för jag orkar inte höra mer!!!
Varför är det så jävla svårt att stänga av känslor!!!
Bara låta allt rinna av , som vatten på en gås. De måste ju uppenbarligen gå, för många andra klarar ju av att välja och vraka hur de känner. Och kan helt kallt stänga både ögon, känslor och omtanke!
Jag jobbar på det, utåt sett har jag nog lyckats med att få folk att tro det med.

Att försöka jobba med att förändra sigsjälv är nog det jobbigaste jag gjort. Att förändra en misshandel som pågått så länge, är tufft. Att hitta ett sant jag och bli accepterad för det e inte heller lätt..
Att bryta med omvärlden är för mig ett måste, elle kanske jag bara säger det i försvar, för att det inte ska göra så ont att inse att nästan alla har "avvikit" från min väg. Och för att inte jag ska gå helt under i tron att jag är helt misslyckad och allt beror på hur jag varit/är...
Jag tänker ofta på "mina vänner" , jag saknar, jag gråter och jag undrar...
Fast ju längre tiden går så läker de öppna såren, ärren som finns kvar är ju inte "synliga" så dem går att dölja.
Rädd, sårad och skadad undrar jag ofta vad jag får min kraft ifrån.
När man ibland tar ett kliv åt sidan och "ser" på sin livssituation så vill jag bara ge upp..


Men då lyser de vackra i mitt liv så klart.. Mina 4 fina barn, de är fantastiska, TACK för att ni ger mig kraften att fortsätta kämpa.
Min underbara man, tänk att jag funnit min själsvän.. Allt vi gjort/gör vi tillsammans, VI är ETT !!!!
Min familj är ett underverk för mig <3
De får mig att inse att jag är inte värdelös, jag är betydelsefull...
Sen finns det 2 riktiga hjärtevänner som verkligen hjälpt oss helt utan att blinka!!!
Ni anar inte er betydelse !!! Guldklimpar!!!
Min älskade pappa, mina syskon och mina fantastiska svärföräldrar, TACK för att ni är dem ni är och accepterar att jag förändras och ni finns där med mig <3
Och tack till er som skriver alla dessa fina ord till mig, tack för att ni tar er tiden,de värmer upp en frusen själ.. Uppskattas mkt.

Att försöka kliva fram och så för mitt JAG allt som det innefattar är svårt, jag är inte van att ta plats.
Men ju mer jag vågar, desstubättre känns det!!

Kanske jag får lära mig leva med att jag "känner" alldeles på tok förmycket av vad som är nyttigt för hälsan.. Men kanske jag kan lära mig att hantera och inte lägga all skuld påmigsjälv i de flesta lägen.

Jag lär mig att gå min egna väg, väljer du bort mig för att jag inte följer din väg/vilja..
Men gör jag nåt som får dig ledsen el arg, varför inte försöka förklara det för mig istället för att bara gå...

Livet är tungt, men jag ser även ljuset i det mörka och jag vet att det kommer bli ljusare och lättare längre fram!!!

Så åter igen tjatar jag ( även om det inte hjälper)!!!! Detta är MIN blogg, där skriver JAG hur jag upplever händelser och MINA känslor!!! Så om du känner att du blir berörd på ett eller annat sätt av mina ord!!! Skriv till mig och fråga elle anta det då!!! Inte din vän eller dylikt!!! För förr eller senare kan du ge dig fan på de du sa når mig!!! Så då börjar visan om.... Och jag vill kunna skriva av mig, utan att bli kritiserad för mina känslor... " den enes bröd, den andres död "....

Nähä, nu ska jag få kroppen och hjärnan att bli förenad i en natts skön sömn.. De ett inte lätt numera..
Tack och bock för mig .....

Lev idag---- imorgon kan det vara försent ....