Ligger här i soffan med benen i högläge på en trave kuddar, i tron om att de hjälper mot både domningarna och de eviga krympningarna och kramperna i mina ben.. Solens stålar som når mig genom fönsterrutorna ger mig en behaglig känsla om värme och en stilla ro, samtidigt som de ger en påminnelse om att rutorna behöver verkligen putsas...
Ligger här och försöker samla de förvirrade tankarna om min nuvarande livssituation.
Känns som jag befinner mig i ett liknade apatiskt tillstånd.. Livet snurrar på men jag är inte delaktig i helhet. Utan följer bara med utan någonsomhelt kontroll över något. Jag blir samtidigt så medveten om att situationen är ohållbar. Att när man har påbörjat sin resa med personligutveckling och öppnat sigsjälv för medvetandet av sin egna existens och betydelse i ord och handling.
Går de lixom inte stänga den dörr. Utan de känsloportar man öppnat gör sig ständigt påminda om sin existens.
När man inuläget är så illa tvungen att bara bitaihop. Där den egna viljan och känslor måste förbises. För en period så vi kan komma på en stabil grund ovanför vattenytan igen...måste pressa mig att göra saker som både min kropp och mina känslor kriser våldsamt NEJ åt.
Jag begår misshandel påmigsjälv och är äckligt medveten om det. Jag missbrukar mina känslor och spottar på min egen vilja och existens.... VARFÖR ?!?!?
Hur kan ett val som för ett par årsedan kändes så rätt bli såhär fel.?
Att min envishet och beslutsamhet att satsa och lyckas som var så stark,varit så fel..
Det får mig att tvivla på migsjälv.

Att vi offrat så mycket tid, pengar och kroppsligt/känslomässigt på en sak som vi trodde stenhårt på..
Jag är tacksam för lärdomen, men priset var alldeles för högt.
Då erfarenheten av att våga är ju att vinna sägs de.. Jo, de stämmer på ett plan..
Jag vågar prova nya saker, men vågar inte tro på känslan över att jag är bra och att jag kan..
Det sådde ett frö av ett stark tvivel.
Vågar inte längre tro på att människan är god i grund och botten.. Så många som nyttjat min starka tro på att människan är god och gör saker helt oegoistiskt utan en baktanke på egen vinning skull..
Kanske min tro var så stark innan så att detta var enda sättet för mig att förstå att människan inte är som den utger sig för att vara.
Utan att de flesta ser till sitt egna först...och jag säger inte att det är fel...men jag har så svårt att förstå när folk man känner helt kallt bara kan bara vända och bli helt kalla och stänga av sin känsla för en medmänniska..

Suck, jag får höra så mkt som sägs om "oss".. Visst man ska skita i allt sånt.. Men när man är i tvivel "läge" i livet är detta inte lätt.
Att vara så missförstådd och misstolkad är totalförvirrande, de man trodde man kände och de förstod...

Jag vet inte vad jag gjort för att folk upplever mig som robot utan några som helst känslor...
Elle jo... Jag har tillåtit det, då jag inte varit noga att markera mina gränser tillräckligt och stått upp för migsjälv,
Utan satt andra före mitt egna välmående... Så jag har ju migsjälv att skylla till viss del.

Och nu är jag tvingad att leva som en sådan robot för en period, för att rätta till ekonomin och ta ansvar för situationen vi är i.
Alla dessa offringar är säkert någon bra anledning till hoppas jag på.. Jag måste förändra mig, någonannan kan jag inte förändra!!!
Men dethär är känslomässigt kostsamt, att dagligen gå en brottningsmatch med att gå emot sig känslo/kroppsligt är ett helvete rent utsagt..
Jag kan ana att ni tycker massa olika om mina rader här... Jag begär inte att ni ska förstå, då ni inte vet allt!!!
Mina ord låter säker självömkande och "tyck synd om mig" ...

Det är jag som gjort mina val, så jag får så skörden!! Det är jag fan grymt medveten om!! Och jag gör det så gott jag kan..
Men hur mkt ska en människa orka... Min ork börjar ta slut..tvivlen växer sig starkare, och tron på en framtid svagare..
Samtidigt är jag ju en som inte ger upp... Skitzo?!?!?! Ja hur mkt som helst!!!

Jag kommer säkert blicka tillbaka på denna tid i mitt liv senare, som den mest lärorika i mitt liv..
Nu e de dax att ta tag i vardagens dagsysslor...

Detta är min vardag och min resa, tack för att du respekterar det och inte trampar på mina känslor!!!
För som vanligt så de bästa sättet att få rätt respons på dina frågor eller antydan är att fråga mig, INTE diskutera det med din kompis!!!
Tack för de!!!