Letar tystnad i mitt hus... Men överallt finns ljud och ljus... En tv på, en dator i ett annat rum dundrar det musik ifrån, och från övervåningen hörs ljudet från sonens krigsspel och tillhörande ramsor och frustrationsljud när det inte blir som han vill i spelet, i köket surrar diskmaskinen....
Tar mig ner till källaren, smiter in i dotters rum, här hör man bara ljuden från vedpannans trivsamma sprakande ifrån pannrummet intill och ljudet från en spinnande katt som smet med mig in i rummet...

Så stillsamt skönt för en stund...
Nu kommer jag skriva av mig en heldel jobbiga känslor jag bär på.. Så om du redan nu suckar av den vetskapen, tycker jag att du ska sluta läsa nu.. För de känslor jag kommer dela med mig idag är inte glädje precis utan en väldigt naken sanning om hur "min värld" ser ut/ känns just nu....

Vet knappt hur jag ska börja...
Men jag är en fånge... Fångad i min egen rädsla och fången i att klara av allt, i att vara den starka, den som inte ger upp...
För drygt en vecka sedan var glädjen över att fått ett vikariat helt överväldigande.. Glad över att de ekonomiska bekymmerna blir lite lättare med att man får lön... Lycklig och glad och fast besluten om att än engång finns "turen" på vår sida...
Överlevnadsinstikten och egenansvaret över att lösa den sits vi är i tar överhand. Kämpa, kämpa då ge upp inte är ett alternativ...
Min introvecka började kanon, nya underbara människor. De första nätterna med att gå med gick kanon, fm- empassen också...
Men en händelse fick mig att känna mig så sårbart liten..
Den händelsen har öppnat många gamla sår och fick rädslan att komma tillbaka in i mitt liv..
Barndomsminnen om att konstant gå runt och vara rädd för någonannan människas sett att vara.. Minnet av hur farliga psykiskt labila människor kan vara..
Trodde mig "bearbetat" bort allt det.. Så jag är totalt handfallen över de känslor som nu funnit sin plats i mig...
Jag... Som alltid varit rätt så stark och känslomässigt kunnat hantera det mesta är idag bara en skakande massa. Hur kan man på en vecka rasera allt... Känslan av att inta fosterställning och ge upp är ständig...
Allt har blivit mig övermäktigt..
Har alltförlänge försökt hålla skenet och kämpaglöden uppe. Men nu känns jag besegrad!! Totalt värdelös, ensam och vilsen.
Är så trött och orkeslös, vill bara skrika rakt ut: GE FAN imig och låt mig få vara lite!!!!!
Nä, man är ju så äckligt begåvad med dåligt samvete för allt och alla!!!
Vågar inte säga nej eller be om hjälp inte heller erkänna hur jävla pissigt det är innanför mitt skal..
Allt ska mörkas inför alla... För vem är jag om jag inte är stark...
Jag tvingar mig att gå till ett jobb där jag är rent av sagt livrädd att vara, för där är jag själv och så sårbar.. För jag vet ju inget om de som är "inlåsta" i samma byggnad som jag... Kanske är det nattarbete jag inte fixar elle är de att jag inte fixar att jag är själv?

Hatar nu alla gulliga kommentarer och fina ord som, du är värdefull, alla har rätt till sin lycka, och massa kärleksfulla tomma jävla ord.
För hur funkar vi som medmänniskor?
Skriver en "bra" kommentar på någons status och känner att man är hjälpfull/kärleksfull och genast en bättre människa för att man tog sig tiden att kommentera.. Åh duktiga mig... Nu kommer alla andra gilla min kommentar och jag är ju så förbannat omtänksam!!

Men vad gör jag IRL för att hjälpa?? Eller försöka förstå mig på människan som verkar må dåligt!!
Jag ska ärligt erkänna att jag skriver inte mycket gulligull numera än till de som verkligen visat att de tar mig för den jag verkligen är numera. Eller så skickar jag privata till de jag känner jag behöver säga nåt till...

Ännu fler människor faller bort från mig, de kan bero på mig.. Jag gömmer mig.. Vill inte gå ut om jag inte är tvungen..
Jag vill inte träffa människor, för de är inte ärligt snälla..
Jag är så jävla trött på allt skitsnack och baktalande så jag spyr snart.. Offerkoftor som ett försvar till dåligt beteende.
Lyckliga, kärleksfulla människor som är egentligen bara bittra och ensamma, men döljer det i ett uppmålat skimmer av falska lyckomoln!!

Ja, jag är skitelak och negativ jag vet... Men mixandet med människor känslor är jag så trött på.. Kom inte hit och försök spela förstående och sen kastar du skit, för att mitt känslomässiga läge inte passade in hos dig!!!

Ja, jag är på gränsen till.... Nä, jag vet inte vad...
Det ända jag är medveten om att allt de jag upplevt i mitt liv känslomässigt/händelser har nu under ett halvårs tid öppnats på vidgavel ..
Jag är handlingsförlamad och oförmögen till att fungera i kropp och knopp...
Jag förstår inget helt enkelt...
Hela tiden ploppar det upp minnen från barndom och olika andra händelser i livet som jag gömt och glömt...
Rädsla är en gemensam faktor i alla minnen som kommer.. Minnen av svidande slag mot kroppen, minnen av hårda ord, nervärderande och kränkande... Minnen av att inte vara duktig nog, minnen av att inte orka hålla kontrollen.. Minnen av att inte vara älskad.. Minnen av att vara värdelös....att vara ensam... Minnen av att bara finnas för andra utan någonsomhelt egenvärde...

Har hela mitt lv försökt att vara en bra medmänniska genom att göra saker som förväntas av mig av dem och kraven från samhället..
Nu sitter jag här... Jag uppskattar verkligen de få som finns i vårat liv som är på riktigt..

Men tankar som: jaha, nu när jag inte har något att "erbjuda" så existerar jag inte i deras liv längre..

Hatar verkligen pengar med, varför styr de??? Hela människans existen kretsar ju runt dessa jävla pengar!!
Och när de inte finns, känns det som man förbrukat sin rätt...

Jag är så trött, men för trött för att kunna sova. Samtidigt som kroppen lever sitt egna liv...
Jag kämpar för min älskade familj...
Jag hör dina tankar... Sök hjälp då!!!
Ja, fast med vadå? Socialbidrag? Ehh nä där får vi ingen hjälp!!
Läkaren?? Jo, men visst du har fel på nacken, och andra kroppsliga "problem" men vad skulle vi kunna hjälpa dig med??
Man måste ha god ekonomi och vara bra frisk, för att orka vara sjuk!!!
Sjukskrivning?? Nä, just de ja... Jag har inte rätt till någon ersättning ...
Hurra för välfärds Svergie och alla fina skyddsnät...

Tacksam över en ledig natt till att få krypa intill den stora tryggheten, mannen i mitt liv <3..
Men känner redan panik och ångest över att jag jobbar hela helgen igen...
Hatar att jag måste utsätta mig för detta, bara för att vi inte har råd att få vara och bara läka liten stund....

Jag söker inte några sympatisörer... Jag vill med detta bara försöka få er att kanske nästa gång du "ser" någon som inte mår så bra,
Stanna upp och våga fråga!!! Kanske vill den bara ha någon som lyssnar elle kanske den bara vill skratta tillsammans med dig enstund för att glömma vardagen...
Jag vet så mkt jag borde göra, säga och hantera detta lägga jag är i...
Men just idag skiter jag fullständigt i detta och är ledsen, bitter och besviken på hur vi människor är funtade...
Åh, nä, jag menar inte att jag skulle vara så mkt bättre själv!!!
Speciellt inte i nuläget. för så mkt jag backat in i min ensamhet och bara "tittat" på när alla leker katt å råttaleken med tyckande och tänkandeom andra människors val, precis som dehar äganderätt på sina vänner. Skäms när man ser det!!!

Jag har lärt mig mkt under "denna" period !!! Många prövningar har de varit, men tack det räcker för oss nu!!! Gå vidare till någon annan som behöver !!!!

Trorjag skulle kunna skrivit en hel novell ikväll, men mina barn kallar på uppmärksamhet... Så tack för att du "lyssnade"...
Och komihåg detta är mina känslor, du har inte rätten att analysera mig om du inte finns delaktig i mitt vardagsliv.. För du vet inte ett skit hur min vardag är idag!!! Så "undrar" du något? Så äger du rätten att fråga MIG!!!! Inte din vän!! (De finns ju pm!!!)

Va rädd om din vän !!! Du vet aldrig vilken dag du är behov av en !!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Svävar helt vilt i en orkan, förvirrad, vet varken fram eller bak. Ibland hamnar man mitt i stormens öga och allt är tyst, lugnt och fridfullt. Snurras så fort så jag tappar både andan och kontrollen. Allt blir i oordning. Finner inte min väg, vilse...

Wiiiie livet snurrar på i rasade fart, och jag trivs. Tacksamt blickar ja över livet jag har levt fram till nu. Och jag ler. Fastnar inte, utan känner mig tillfreds med de lärdomar de givit mig. Men stannar ändå till vid de senare åren, kanske har de...

Fuck, att ibland kan jag bli så trött och besviken på migsjälv. Att jag e så fucking mycket känslomänniska och tar åt mig alldeles för mycket av sånt jag inte behöver göra. Reagerar för snabbt utan att tänka klart, gör jag saker som skadar andra. Att...

Tänk vad allt kan förändras fort. Från dag till dag. Jobbigast är de dagar då man vaknar på morgonen, och känslan av rn dröm man inte minns hänger sing kvar på sina 'känslospröt' elle känslor man upplevt som man försökt skaka av sig men ändå under sö...

Alla dömer eller har blivit dömda i ord eller handling. Alla pratar om att respekt ska man förtjäna. Men när man pratar om sig själv, så kräver man respekten för sitt egna jag.passar det in i sin tänkbara ram, så blir det ett jäkla liv. Människan stå...