Tack till er som hörde av sig, värmande och glädjande känsla gav det mig!!
Men att bli ifrågasatt ger mindre bra känsla.
Ledsam sanning om hur egoistiska och hur ofta vi uppfattar andra människor fel!!!
Och hur ofta vi egentligen är medvetna om att någon mår mindre bra men vi väljer att inte agera, utan väljer att vända blicken åt ett annat håll... För att de är för smärtsamt och jobbigt!!

Får mig att tänka på de människor som mår mkt dåligt under längre tider. Och hur ofta folk pratar "om" det, istället för att prata med personen... Endel av väljer att avsluta detta liv... Och då fortsätter folk att prata "om" ... Saknaden efter den människan är enorm... Men vad gjorde de för den människan, fanns de där?

Mina tankar idag är av låg nivå fick jag skrivet till mig...
Tack, ja det stämmer, för det är den nivån jag är på idag!!! Du behöver inte läsa om mina beskrivningar på mina känslor upprör dig så.
Kanske inte är läge att kritisera? Skulle jag kanske skriva lögner om hur jag känner? Vad skulle jag vinna på det? Jag vägrar att vara en pjäs i ett falskt lyckospel, vill inte spela efter de reglerna byggda av hyckleri...
"""""Jag är så lycklig och allt är så himla bra och jag älskar världen och inga bekymmer finns!!!!!
Jag älskar att ekonomin är kass och jag oroar nästan ihjäl mig på alla räkningar, huslånen och andra privata skulder vi har..
Älskar stressen över att inte veta om pengarna räcker till mat denna månaden.
Blir lycklig av att värken strålar i varenda kroppsdel och synen är suddig och den ljuvliga stämman från tinitusen som får en att höra dåligt och svara helt tokigt på olika samtal.
Och tröttheten är ju bedårande """""

Jag är också lycklig, med mina älskade barn och min fina man. Vår kärlek är grym och obeskrivlig.. Jag gör allt för dem!!!

Man ska inte se bakåt!!! Nä, JAG VET!!! Men snälla tala om för mig hur man då stänger av de känslor som kommer från det förflutna.
Jaja, vi styr och väljer hur och vad vi vill tänka/känna!!!!
Men ni som själva har haft en lite "krokig" uppväxt elle "stormiga" förhållanden...
Kan ni säga att det inte finns situationer där "känsloruset" av minnen kommer som en våg över er...

Jag är så trött på att försvara mig, trött på att vara så jäkla bra, trött på att alltid behöva tänka på så man säger rätt saker så de inte sårar, trött på att vara rädd att inte bli omtyckt...
Men vet du... Nu är jag så trött så jag orkar inte bry mig längre!!!
Jag är trött på att be om förlåtelse för att jag har en åsikt, eller för att du tycker jag sa fel saker...
Jag är trött på att få dåligt samvete hela tiden.
Så trött på att be om förlåtelse för att jag tar plats!!!

Du kallar mig bitter och negativ... Du känner inte mig då!!!

Jag använder denna blogg som en avlastning av mina känslor... Och det som gör ontvill jag inte bära... Och eftersom jag inte längre har så många riktiga vänner kvar, är detta mitt sett att hantera det på...
Kanske inte är det bästa sättet, men de är mitt sett att göra!!!

Att vara en känslomänniska är inte lätt... Och vara en känslomänniska som inte kan prata om känslor vill jag lova är snäppet värre.
Att bli tagen för given och missförstådd är inget man önskar..,
Saknar människor som funnits i mitt liv..
Saknar människor som borde funnits i mitt liv...
Saknar känslan av att känna tillit till människor...
Känns som om när jag inte längre kan ge människor vad de vill ha av mig duger jag inte längre...
Patetiskt tänkande av mig... Jag vet!!!!
För alla är värdefulla skrivs det överallt!!!

Men du "säger" det samtidigt som du vänder mig ryggen och går!!!!

Ensamhet är endel av mig... Jag väljer hellre den än deltar i falska spel...
Baktalade skitsnack enadagen och nästa dag bästa vänner....
Förstår inte, vet inte vad som hänt men jag kan verkligen inte finna mig i detta längre..
Förändring pågår i både tanke och själ känner jag...

Bakslagen blir många och svåra känsloras som är svåra att hantera.
Jag vacklar och snubblar, såren lämnar djupa ärr. Men jag fortsätter framåt på nya vägar..
Jag finns här för att jag har en mening, jag har bara inte funnit den än!!!
Alla är betydande på olika sett. Min förståelse växer av mina misstag.

Åh jag har visioner, jag har mål...
Jag älskar kärlek och är tacksam över mkt.
Jag är lycklig och skrattar ofta.
Jag gläds hjärtligt med mina medmänniskors välgång.
Jag vet att de finns de som älskar mig för den jag är.
Jag är stolt över min fina familj....
Jag vet att jag kan.....

Just därför jag kan och vågar erkänna allt inte är bra jämt!!

Nä, nu går bokstäverna ihop, dax att sluta!!!
Gonatt !!!!

Letar tystnad i mitt hus... Men överallt finns ljud och ljus... En tv på, en dator i ett annat rum dundrar det musik ifrån, och från övervåningen hörs ljudet från sonens krigsspel och tillhörande ramsor och frustrationsljud när det inte blir som han vill i spelet, i köket surrar diskmaskinen....
Tar mig ner till källaren, smiter in i dotters rum, här hör man bara ljuden från vedpannans trivsamma sprakande ifrån pannrummet intill och ljudet från en spinnande katt som smet med mig in i rummet...

Så stillsamt skönt för en stund...
Nu kommer jag skriva av mig en heldel jobbiga känslor jag bär på.. Så om du redan nu suckar av den vetskapen, tycker jag att du ska sluta läsa nu.. För de känslor jag kommer dela med mig idag är inte glädje precis utan en väldigt naken sanning om hur "min värld" ser ut/ känns just nu....

Vet knappt hur jag ska börja...
Men jag är en fånge... Fångad i min egen rädsla och fången i att klara av allt, i att vara den starka, den som inte ger upp...
För drygt en vecka sedan var glädjen över att fått ett vikariat helt överväldigande.. Glad över att de ekonomiska bekymmerna blir lite lättare med att man får lön... Lycklig och glad och fast besluten om att än engång finns "turen" på vår sida...
Överlevnadsinstikten och egenansvaret över att lösa den sits vi är i tar överhand. Kämpa, kämpa då ge upp inte är ett alternativ...
Min introvecka började kanon, nya underbara människor. De första nätterna med att gå med gick kanon, fm- empassen också...
Men en händelse fick mig att känna mig så sårbart liten..
Den händelsen har öppnat många gamla sår och fick rädslan att komma tillbaka in i mitt liv..
Barndomsminnen om att konstant gå runt och vara rädd för någonannan människas sett att vara.. Minnet av hur farliga psykiskt labila människor kan vara..
Trodde mig "bearbetat" bort allt det.. Så jag är totalt handfallen över de känslor som nu funnit sin plats i mig...
Jag... Som alltid varit rätt så stark och känslomässigt kunnat hantera det mesta är idag bara en skakande massa. Hur kan man på en vecka rasera allt... Känslan av att inta fosterställning och ge upp är ständig...
Allt har blivit mig övermäktigt..
Har alltförlänge försökt hålla skenet och kämpaglöden uppe. Men nu känns jag besegrad!! Totalt värdelös, ensam och vilsen.
Är så trött och orkeslös, vill bara skrika rakt ut: GE FAN imig och låt mig få vara lite!!!!!
Nä, man är ju så äckligt begåvad med dåligt samvete för allt och alla!!!
Vågar inte säga nej eller be om hjälp inte heller erkänna hur jävla pissigt det är innanför mitt skal..
Allt ska mörkas inför alla... För vem är jag om jag inte är stark...
Jag tvingar mig att gå till ett jobb där jag är rent av sagt livrädd att vara, för där är jag själv och så sårbar.. För jag vet ju inget om de som är "inlåsta" i samma byggnad som jag... Kanske är det nattarbete jag inte fixar elle är de att jag inte fixar att jag är själv?

Hatar nu alla gulliga kommentarer och fina ord som, du är värdefull, alla har rätt till sin lycka, och massa kärleksfulla tomma jävla ord.
För hur funkar vi som medmänniskor?
Skriver en "bra" kommentar på någons status och känner att man är hjälpfull/kärleksfull och genast en bättre människa för att man tog sig tiden att kommentera.. Åh duktiga mig... Nu kommer alla andra gilla min kommentar och jag är ju så förbannat omtänksam!!

Men vad gör jag IRL för att hjälpa?? Eller försöka förstå mig på människan som verkar må dåligt!!
Jag ska ärligt erkänna att jag skriver inte mycket gulligull numera än till de som verkligen visat att de tar mig för den jag verkligen är numera. Eller så skickar jag privata till de jag känner jag behöver säga nåt till...

Ännu fler människor faller bort från mig, de kan bero på mig.. Jag gömmer mig.. Vill inte gå ut om jag inte är tvungen..
Jag vill inte träffa människor, för de är inte ärligt snälla..
Jag är så jävla trött på allt skitsnack och baktalande så jag spyr snart.. Offerkoftor som ett försvar till dåligt beteende.
Lyckliga, kärleksfulla människor som är egentligen bara bittra och ensamma, men döljer det i ett uppmålat skimmer av falska lyckomoln!!

Ja, jag är skitelak och negativ jag vet... Men mixandet med människor känslor är jag så trött på.. Kom inte hit och försök spela förstående och sen kastar du skit, för att mitt känslomässiga läge inte passade in hos dig!!!

Ja, jag är på gränsen till.... Nä, jag vet inte vad...
Det ända jag är medveten om att allt de jag upplevt i mitt liv känslomässigt/händelser har nu under ett halvårs tid öppnats på vidgavel ..
Jag är handlingsförlamad och oförmögen till att fungera i kropp och knopp...
Jag förstår inget helt enkelt...
Hela tiden ploppar det upp minnen från barndom och olika andra händelser i livet som jag gömt och glömt...
Rädsla är en gemensam faktor i alla minnen som kommer.. Minnen av svidande slag mot kroppen, minnen av hårda ord, nervärderande och kränkande... Minnen av att inte vara duktig nog, minnen av att inte orka hålla kontrollen.. Minnen av att inte vara älskad.. Minnen av att vara värdelös....att vara ensam... Minnen av att bara finnas för andra utan någonsomhelt egenvärde...

Har hela mitt lv försökt att vara en bra medmänniska genom att göra saker som förväntas av mig av dem och kraven från samhället..
Nu sitter jag här... Jag uppskattar verkligen de få som finns i vårat liv som är på riktigt..

Men tankar som: jaha, nu när jag inte har något att "erbjuda" så existerar jag inte i deras liv längre..

Hatar verkligen pengar med, varför styr de??? Hela människans existen kretsar ju runt dessa jävla pengar!!
Och när de inte finns, känns det som man förbrukat sin rätt...

Jag är så trött, men för trött för att kunna sova. Samtidigt som kroppen lever sitt egna liv...
Jag kämpar för min älskade familj...
Jag hör dina tankar... Sök hjälp då!!!
Ja, fast med vadå? Socialbidrag? Ehh nä där får vi ingen hjälp!!
Läkaren?? Jo, men visst du har fel på nacken, och andra kroppsliga "problem" men vad skulle vi kunna hjälpa dig med??
Man måste ha god ekonomi och vara bra frisk, för att orka vara sjuk!!!
Sjukskrivning?? Nä, just de ja... Jag har inte rätt till någon ersättning ...
Hurra för välfärds Svergie och alla fina skyddsnät...

Tacksam över en ledig natt till att få krypa intill den stora tryggheten, mannen i mitt liv <3..
Men känner redan panik och ångest över att jag jobbar hela helgen igen...
Hatar att jag måste utsätta mig för detta, bara för att vi inte har råd att få vara och bara läka liten stund....

Jag söker inte några sympatisörer... Jag vill med detta bara försöka få er att kanske nästa gång du "ser" någon som inte mår så bra,
Stanna upp och våga fråga!!! Kanske vill den bara ha någon som lyssnar elle kanske den bara vill skratta tillsammans med dig enstund för att glömma vardagen...
Jag vet så mkt jag borde göra, säga och hantera detta lägga jag är i...
Men just idag skiter jag fullständigt i detta och är ledsen, bitter och besviken på hur vi människor är funtade...
Åh, nä, jag menar inte att jag skulle vara så mkt bättre själv!!!
Speciellt inte i nuläget. för så mkt jag backat in i min ensamhet och bara "tittat" på när alla leker katt å råttaleken med tyckande och tänkandeom andra människors val, precis som dehar äganderätt på sina vänner. Skäms när man ser det!!!

Jag har lärt mig mkt under "denna" period !!! Många prövningar har de varit, men tack det räcker för oss nu!!! Gå vidare till någon annan som behöver !!!!

Trorjag skulle kunna skrivit en hel novell ikväll, men mina barn kallar på uppmärksamhet... Så tack för att du "lyssnade"...
Och komihåg detta är mina känslor, du har inte rätten att analysera mig om du inte finns delaktig i mitt vardagsliv.. För du vet inte ett skit hur min vardag är idag!!! Så "undrar" du något? Så äger du rätten att fråga MIG!!!! Inte din vän!! (De finns ju pm!!!)

Va rädd om din vän !!! Du vet aldrig vilken dag du är behov av en !!!!