Blir tokig på att inte vara kapabel till att stänga av mina känslor!!!! Att jag hela tiden får skuldkänslor mot allt och alla.
Tankarna snurrar runt misstag jag gjort, misslyckanden och framförallt när man får höra hur folk pratar. Orden skadar och sårar en redan trasig själ.. Jag VET att man inte ska lyssna och jag VET att folk alltid pratar... Jag "låser" in mig för jag orkar inte höra mer!!!
Varför är det så jävla svårt att stänga av känslor!!!
Bara låta allt rinna av , som vatten på en gås. De måste ju uppenbarligen gå, för många andra klarar ju av att välja och vraka hur de känner. Och kan helt kallt stänga både ögon, känslor och omtanke!
Jag jobbar på det, utåt sett har jag nog lyckats med att få folk att tro det med.

Att försöka jobba med att förändra sigsjälv är nog det jobbigaste jag gjort. Att förändra en misshandel som pågått så länge, är tufft. Att hitta ett sant jag och bli accepterad för det e inte heller lätt..
Att bryta med omvärlden är för mig ett måste, elle kanske jag bara säger det i försvar, för att det inte ska göra så ont att inse att nästan alla har "avvikit" från min väg. Och för att inte jag ska gå helt under i tron att jag är helt misslyckad och allt beror på hur jag varit/är...
Jag tänker ofta på "mina vänner" , jag saknar, jag gråter och jag undrar...
Fast ju längre tiden går så läker de öppna såren, ärren som finns kvar är ju inte "synliga" så dem går att dölja.
Rädd, sårad och skadad undrar jag ofta vad jag får min kraft ifrån.
När man ibland tar ett kliv åt sidan och "ser" på sin livssituation så vill jag bara ge upp..


Men då lyser de vackra i mitt liv så klart.. Mina 4 fina barn, de är fantastiska, TACK för att ni ger mig kraften att fortsätta kämpa.
Min underbara man, tänk att jag funnit min själsvän.. Allt vi gjort/gör vi tillsammans, VI är ETT !!!!
Min familj är ett underverk för mig <3
De får mig att inse att jag är inte värdelös, jag är betydelsefull...
Sen finns det 2 riktiga hjärtevänner som verkligen hjälpt oss helt utan att blinka!!!
Ni anar inte er betydelse !!! Guldklimpar!!!
Min älskade pappa, mina syskon och mina fantastiska svärföräldrar, TACK för att ni är dem ni är och accepterar att jag förändras och ni finns där med mig <3
Och tack till er som skriver alla dessa fina ord till mig, tack för att ni tar er tiden,de värmer upp en frusen själ.. Uppskattas mkt.

Att försöka kliva fram och så för mitt JAG allt som det innefattar är svårt, jag är inte van att ta plats.
Men ju mer jag vågar, desstubättre känns det!!

Kanske jag får lära mig leva med att jag "känner" alldeles på tok förmycket av vad som är nyttigt för hälsan.. Men kanske jag kan lära mig att hantera och inte lägga all skuld påmigsjälv i de flesta lägen.

Jag lär mig att gå min egna väg, väljer du bort mig för att jag inte följer din väg/vilja..
Men gör jag nåt som får dig ledsen el arg, varför inte försöka förklara det för mig istället för att bara gå...

Livet är tungt, men jag ser även ljuset i det mörka och jag vet att det kommer bli ljusare och lättare längre fram!!!

Så åter igen tjatar jag ( även om det inte hjälper)!!!! Detta är MIN blogg, där skriver JAG hur jag upplever händelser och MINA känslor!!! Så om du känner att du blir berörd på ett eller annat sätt av mina ord!!! Skriv till mig och fråga elle anta det då!!! Inte din vän eller dylikt!!! För förr eller senare kan du ge dig fan på de du sa når mig!!! Så då börjar visan om.... Och jag vill kunna skriva av mig, utan att bli kritiserad för mina känslor... " den enes bröd, den andres död "....

Nähä, nu ska jag få kroppen och hjärnan att bli förenad i en natts skön sömn.. De ett inte lätt numera..
Tack och bock för mig .....

Lev idag---- imorgon kan det vara försent ....

Ligger här i soffan med benen i högläge på en trave kuddar, i tron om att de hjälper mot både domningarna och de eviga krympningarna och kramperna i mina ben.. Solens stålar som når mig genom fönsterrutorna ger mig en behaglig känsla om värme och en stilla ro, samtidigt som de ger en påminnelse om att rutorna behöver verkligen putsas...
Ligger här och försöker samla de förvirrade tankarna om min nuvarande livssituation.
Känns som jag befinner mig i ett liknade apatiskt tillstånd.. Livet snurrar på men jag är inte delaktig i helhet. Utan följer bara med utan någonsomhelt kontroll över något. Jag blir samtidigt så medveten om att situationen är ohållbar. Att när man har påbörjat sin resa med personligutveckling och öppnat sigsjälv för medvetandet av sin egna existens och betydelse i ord och handling.
Går de lixom inte stänga den dörr. Utan de känsloportar man öppnat gör sig ständigt påminda om sin existens.
När man inuläget är så illa tvungen att bara bitaihop. Där den egna viljan och känslor måste förbises. För en period så vi kan komma på en stabil grund ovanför vattenytan igen...måste pressa mig att göra saker som både min kropp och mina känslor kriser våldsamt NEJ åt.
Jag begår misshandel påmigsjälv och är äckligt medveten om det. Jag missbrukar mina känslor och spottar på min egen vilja och existens.... VARFÖR ?!?!?
Hur kan ett val som för ett par årsedan kändes så rätt bli såhär fel.?
Att min envishet och beslutsamhet att satsa och lyckas som var så stark,varit så fel..
Det får mig att tvivla på migsjälv.

Att vi offrat så mycket tid, pengar och kroppsligt/känslomässigt på en sak som vi trodde stenhårt på..
Jag är tacksam för lärdomen, men priset var alldeles för högt.
Då erfarenheten av att våga är ju att vinna sägs de.. Jo, de stämmer på ett plan..
Jag vågar prova nya saker, men vågar inte tro på känslan över att jag är bra och att jag kan..
Det sådde ett frö av ett stark tvivel.
Vågar inte längre tro på att människan är god i grund och botten.. Så många som nyttjat min starka tro på att människan är god och gör saker helt oegoistiskt utan en baktanke på egen vinning skull..
Kanske min tro var så stark innan så att detta var enda sättet för mig att förstå att människan inte är som den utger sig för att vara.
Utan att de flesta ser till sitt egna först...och jag säger inte att det är fel...men jag har så svårt att förstå när folk man känner helt kallt bara kan bara vända och bli helt kalla och stänga av sin känsla för en medmänniska..

Suck, jag får höra så mkt som sägs om "oss".. Visst man ska skita i allt sånt.. Men när man är i tvivel "läge" i livet är detta inte lätt.
Att vara så missförstådd och misstolkad är totalförvirrande, de man trodde man kände och de förstod...

Jag vet inte vad jag gjort för att folk upplever mig som robot utan några som helst känslor...
Elle jo... Jag har tillåtit det, då jag inte varit noga att markera mina gränser tillräckligt och stått upp för migsjälv,
Utan satt andra före mitt egna välmående... Så jag har ju migsjälv att skylla till viss del.

Och nu är jag tvingad att leva som en sådan robot för en period, för att rätta till ekonomin och ta ansvar för situationen vi är i.
Alla dessa offringar är säkert någon bra anledning till hoppas jag på.. Jag måste förändra mig, någonannan kan jag inte förändra!!!
Men dethär är känslomässigt kostsamt, att dagligen gå en brottningsmatch med att gå emot sig känslo/kroppsligt är ett helvete rent utsagt..
Jag kan ana att ni tycker massa olika om mina rader här... Jag begär inte att ni ska förstå, då ni inte vet allt!!!
Mina ord låter säker självömkande och "tyck synd om mig" ...

Det är jag som gjort mina val, så jag får så skörden!! Det är jag fan grymt medveten om!! Och jag gör det så gott jag kan..
Men hur mkt ska en människa orka... Min ork börjar ta slut..tvivlen växer sig starkare, och tron på en framtid svagare..
Samtidigt är jag ju en som inte ger upp... Skitzo?!?!?! Ja hur mkt som helst!!!

Jag kommer säkert blicka tillbaka på denna tid i mitt liv senare, som den mest lärorika i mitt liv..
Nu e de dax att ta tag i vardagens dagsysslor...

Detta är min vardag och min resa, tack för att du respekterar det och inte trampar på mina känslor!!!
För som vanligt så de bästa sättet att få rätt respons på dina frågor eller antydan är att fråga mig, INTE diskutera det med din kompis!!!
Tack för de!!!

Att mina känslor kan uppröra så många... Vill tacka alla som tog sig tiden att läsa och framförallt ni som skrev till mig..
Att de finns många sett att tolka ord på förstod jag klarare med detta..
Att jag missunnar folk att vara lyckliga och kärleksfulla?
Eh, nä knappast :-)
Eftersom jag känner lycka, kärlek och tacksamhet också!!!
Känner även tacksamhet över att jag levt det liv som format mig till den jag är idag!!
Jag har upplevt hat, kränkningar, misshandel, våldtäkt och mkt mer...
Jag är så stolt över mina barn, de är de vackraste och mest värdefullaste i mitt liv.. Även lycklig och älskad villkorslöst av mannen i mitt liv, jag är tacksam och lyckligt lottad att jag träffat min själsvän.
Älskar gränslös det lilla extra i vardagen...
Gläds hjärtligt med medmänniskors framgång, är absolut inte missunnsam.
Men vi alla lever sida vid sida med egna demoner från upplevelser genom livet..
Mina vet du inte kanske inget om, elle kanske bara en liten del av dem...
Så snälla, jag vore grymt tacksam om du inte misstolkade mina ord..
Om du läser och då tolkar du ju efter dina erfarenheter, självklart och de gör man ju för de är ju de upplevelserna du känner igen känslomässigt...
Men jag blir sårad av att bli dömd för att jag skriver känslor jag känner..
Skriver man glada, kärleksfulla blir man "bombad" av lycka...
Skriver man att man inte mår bra och har någon dag av svarta tankar och känslor man upplever jobbigt...
Blir man dömd till att vara missunnsam och otacksam...

Känns konstigt att jag känner att man ska behöva försvara sig för att man vågar erkänna att varje dag inte är lycklig.
Att jag visar min sårbara ärliga (svarta) sida är en ny sida hos mig.. Har aldrig tidigare i mitt liv vågat erkänna mig svag och att jag inte mår bra, eller säga ifrån när jag känner mig felbehandlad...

Detta vågar jag nu just pga att jag är lycklig och känner mig trygg i min familj och de fantastiska äkta hjärtevänner jag har.
Men just nu känns det så fel... Inte alls ok för "omvärlden" att göra detta!!

Världen består inte av bara två sidor, utan har många synvinklar...
Har en fruktansvärd lust att skriva tala om för er alla varför jag just nu är lite mer svart i tanke och ord...
Skulle ni förstå då?
Alla kämpar på olika sett i olika situationer.. Min kanske känns som en bagatell för dig, men skälla försök att förstå att de är betydelsefullt för mig...

I MIN resa med olika upplevelser har jag börjat få mer förståelse för människors olika problem och varje dagar en ny lärdom!!
Ska jag behöva be om ursäkt för att jag inte är som du eller gör som du tycker eller inte följer samhällets oskrivna lagar om Herman bör tycka och säga...

Jag var bra att ha i ditt liv när det passade dig, men var är du nu när jag behöver dig??

Jag vågar idag ifrågasätta för jag har lärt mig att jag är betydelsefull !!!
Alla människors rätt sägs de ju!!
Säg sanningen, säger många!!! Så länge den inte sårar mig!!!
Nu har jag under många år inte sagt min sanning, men blivit sårad av din. Och tyst tigit och lidit i ensamhet och tyckt synd om migsjälv.

Idag tycker jag inte synd om migsjälv längre! Utan försöker ta egenansvar för mina val jag gjort!!!
Idag öppnar jag munnen istället, när jag känner att du trampar på mina känslor i den mån jag känner att de är ok!!!
Livet handlat om ömsesidig respekt...
Kan du inte hantera att respektera mina känslor?!?! Är det DU som ÄGER problemet inte jag!!!

Så till alla medmänniskor där ute!!! Döm inte om du inte är intresserad av att veta den verkliga sanningen!!!

Vill tacka alla 150 som läste mina blogginlägg igår, tacka de som hörde av sig, de är bevis på att ni respekterade och förstod mig!
Till er som råkade misstolka och få mig att tvivla och få dåligt samvete för mina känslor... Varför? Fick det er att må bättre?
Och så vill jag ärligt be om ursäkt till er som jag med min ord väckt dåliga känslor!

Nä, nu till min andra "terapi"... Go musik och fatta penseln!!! Det är som balsam för min själ <3

Tack och bock !!!!

Tack till er som hörde av sig, värmande och glädjande känsla gav det mig!!
Men att bli ifrågasatt ger mindre bra känsla.
Ledsam sanning om hur egoistiska och hur ofta vi uppfattar andra människor fel!!!
Och hur ofta vi egentligen är medvetna om att någon mår mindre bra men vi väljer att inte agera, utan väljer att vända blicken åt ett annat håll... För att de är för smärtsamt och jobbigt!!

Får mig att tänka på de människor som mår mkt dåligt under längre tider. Och hur ofta folk pratar "om" det, istället för att prata med personen... Endel av väljer att avsluta detta liv... Och då fortsätter folk att prata "om" ... Saknaden efter den människan är enorm... Men vad gjorde de för den människan, fanns de där?

Mina tankar idag är av låg nivå fick jag skrivet till mig...
Tack, ja det stämmer, för det är den nivån jag är på idag!!! Du behöver inte läsa om mina beskrivningar på mina känslor upprör dig så.
Kanske inte är läge att kritisera? Skulle jag kanske skriva lögner om hur jag känner? Vad skulle jag vinna på det? Jag vägrar att vara en pjäs i ett falskt lyckospel, vill inte spela efter de reglerna byggda av hyckleri...
"""""Jag är så lycklig och allt är så himla bra och jag älskar världen och inga bekymmer finns!!!!!
Jag älskar att ekonomin är kass och jag oroar nästan ihjäl mig på alla räkningar, huslånen och andra privata skulder vi har..
Älskar stressen över att inte veta om pengarna räcker till mat denna månaden.
Blir lycklig av att värken strålar i varenda kroppsdel och synen är suddig och den ljuvliga stämman från tinitusen som får en att höra dåligt och svara helt tokigt på olika samtal.
Och tröttheten är ju bedårande """""

Jag är också lycklig, med mina älskade barn och min fina man. Vår kärlek är grym och obeskrivlig.. Jag gör allt för dem!!!

Man ska inte se bakåt!!! Nä, JAG VET!!! Men snälla tala om för mig hur man då stänger av de känslor som kommer från det förflutna.
Jaja, vi styr och väljer hur och vad vi vill tänka/känna!!!!
Men ni som själva har haft en lite "krokig" uppväxt elle "stormiga" förhållanden...
Kan ni säga att det inte finns situationer där "känsloruset" av minnen kommer som en våg över er...

Jag är så trött på att försvara mig, trött på att vara så jäkla bra, trött på att alltid behöva tänka på så man säger rätt saker så de inte sårar, trött på att vara rädd att inte bli omtyckt...
Men vet du... Nu är jag så trött så jag orkar inte bry mig längre!!!
Jag är trött på att be om förlåtelse för att jag har en åsikt, eller för att du tycker jag sa fel saker...
Jag är trött på att få dåligt samvete hela tiden.
Så trött på att be om förlåtelse för att jag tar plats!!!

Du kallar mig bitter och negativ... Du känner inte mig då!!!

Jag använder denna blogg som en avlastning av mina känslor... Och det som gör ontvill jag inte bära... Och eftersom jag inte längre har så många riktiga vänner kvar, är detta mitt sett att hantera det på...
Kanske inte är det bästa sättet, men de är mitt sett att göra!!!

Att vara en känslomänniska är inte lätt... Och vara en känslomänniska som inte kan prata om känslor vill jag lova är snäppet värre.
Att bli tagen för given och missförstådd är inget man önskar..,
Saknar människor som funnits i mitt liv..
Saknar människor som borde funnits i mitt liv...
Saknar känslan av att känna tillit till människor...
Känns som om när jag inte längre kan ge människor vad de vill ha av mig duger jag inte längre...
Patetiskt tänkande av mig... Jag vet!!!!
För alla är värdefulla skrivs det överallt!!!

Men du "säger" det samtidigt som du vänder mig ryggen och går!!!!

Ensamhet är endel av mig... Jag väljer hellre den än deltar i falska spel...
Baktalade skitsnack enadagen och nästa dag bästa vänner....
Förstår inte, vet inte vad som hänt men jag kan verkligen inte finna mig i detta längre..
Förändring pågår i både tanke och själ känner jag...

Bakslagen blir många och svåra känsloras som är svåra att hantera.
Jag vacklar och snubblar, såren lämnar djupa ärr. Men jag fortsätter framåt på nya vägar..
Jag finns här för att jag har en mening, jag har bara inte funnit den än!!!
Alla är betydande på olika sett. Min förståelse växer av mina misstag.

Åh jag har visioner, jag har mål...
Jag älskar kärlek och är tacksam över mkt.
Jag är lycklig och skrattar ofta.
Jag gläds hjärtligt med mina medmänniskors välgång.
Jag vet att de finns de som älskar mig för den jag är.
Jag är stolt över min fina familj....
Jag vet att jag kan.....

Just därför jag kan och vågar erkänna allt inte är bra jämt!!

Nä, nu går bokstäverna ihop, dax att sluta!!!
Gonatt !!!!

Letar tystnad i mitt hus... Men överallt finns ljud och ljus... En tv på, en dator i ett annat rum dundrar det musik ifrån, och från övervåningen hörs ljudet från sonens krigsspel och tillhörande ramsor och frustrationsljud när det inte blir som han vill i spelet, i köket surrar diskmaskinen....
Tar mig ner till källaren, smiter in i dotters rum, här hör man bara ljuden från vedpannans trivsamma sprakande ifrån pannrummet intill och ljudet från en spinnande katt som smet med mig in i rummet...

Så stillsamt skönt för en stund...
Nu kommer jag skriva av mig en heldel jobbiga känslor jag bär på.. Så om du redan nu suckar av den vetskapen, tycker jag att du ska sluta läsa nu.. För de känslor jag kommer dela med mig idag är inte glädje precis utan en väldigt naken sanning om hur "min värld" ser ut/ känns just nu....

Vet knappt hur jag ska börja...
Men jag är en fånge... Fångad i min egen rädsla och fången i att klara av allt, i att vara den starka, den som inte ger upp...
För drygt en vecka sedan var glädjen över att fått ett vikariat helt överväldigande.. Glad över att de ekonomiska bekymmerna blir lite lättare med att man får lön... Lycklig och glad och fast besluten om att än engång finns "turen" på vår sida...
Överlevnadsinstikten och egenansvaret över att lösa den sits vi är i tar överhand. Kämpa, kämpa då ge upp inte är ett alternativ...
Min introvecka började kanon, nya underbara människor. De första nätterna med att gå med gick kanon, fm- empassen också...
Men en händelse fick mig att känna mig så sårbart liten..
Den händelsen har öppnat många gamla sår och fick rädslan att komma tillbaka in i mitt liv..
Barndomsminnen om att konstant gå runt och vara rädd för någonannan människas sett att vara.. Minnet av hur farliga psykiskt labila människor kan vara..
Trodde mig "bearbetat" bort allt det.. Så jag är totalt handfallen över de känslor som nu funnit sin plats i mig...
Jag... Som alltid varit rätt så stark och känslomässigt kunnat hantera det mesta är idag bara en skakande massa. Hur kan man på en vecka rasera allt... Känslan av att inta fosterställning och ge upp är ständig...
Allt har blivit mig övermäktigt..
Har alltförlänge försökt hålla skenet och kämpaglöden uppe. Men nu känns jag besegrad!! Totalt värdelös, ensam och vilsen.
Är så trött och orkeslös, vill bara skrika rakt ut: GE FAN imig och låt mig få vara lite!!!!!
Nä, man är ju så äckligt begåvad med dåligt samvete för allt och alla!!!
Vågar inte säga nej eller be om hjälp inte heller erkänna hur jävla pissigt det är innanför mitt skal..
Allt ska mörkas inför alla... För vem är jag om jag inte är stark...
Jag tvingar mig att gå till ett jobb där jag är rent av sagt livrädd att vara, för där är jag själv och så sårbar.. För jag vet ju inget om de som är "inlåsta" i samma byggnad som jag... Kanske är det nattarbete jag inte fixar elle är de att jag inte fixar att jag är själv?

Hatar nu alla gulliga kommentarer och fina ord som, du är värdefull, alla har rätt till sin lycka, och massa kärleksfulla tomma jävla ord.
För hur funkar vi som medmänniskor?
Skriver en "bra" kommentar på någons status och känner att man är hjälpfull/kärleksfull och genast en bättre människa för att man tog sig tiden att kommentera.. Åh duktiga mig... Nu kommer alla andra gilla min kommentar och jag är ju så förbannat omtänksam!!

Men vad gör jag IRL för att hjälpa?? Eller försöka förstå mig på människan som verkar må dåligt!!
Jag ska ärligt erkänna att jag skriver inte mycket gulligull numera än till de som verkligen visat att de tar mig för den jag verkligen är numera. Eller så skickar jag privata till de jag känner jag behöver säga nåt till...

Ännu fler människor faller bort från mig, de kan bero på mig.. Jag gömmer mig.. Vill inte gå ut om jag inte är tvungen..
Jag vill inte träffa människor, för de är inte ärligt snälla..
Jag är så jävla trött på allt skitsnack och baktalande så jag spyr snart.. Offerkoftor som ett försvar till dåligt beteende.
Lyckliga, kärleksfulla människor som är egentligen bara bittra och ensamma, men döljer det i ett uppmålat skimmer av falska lyckomoln!!

Ja, jag är skitelak och negativ jag vet... Men mixandet med människor känslor är jag så trött på.. Kom inte hit och försök spela förstående och sen kastar du skit, för att mitt känslomässiga läge inte passade in hos dig!!!

Ja, jag är på gränsen till.... Nä, jag vet inte vad...
Det ända jag är medveten om att allt de jag upplevt i mitt liv känslomässigt/händelser har nu under ett halvårs tid öppnats på vidgavel ..
Jag är handlingsförlamad och oförmögen till att fungera i kropp och knopp...
Jag förstår inget helt enkelt...
Hela tiden ploppar det upp minnen från barndom och olika andra händelser i livet som jag gömt och glömt...
Rädsla är en gemensam faktor i alla minnen som kommer.. Minnen av svidande slag mot kroppen, minnen av hårda ord, nervärderande och kränkande... Minnen av att inte vara duktig nog, minnen av att inte orka hålla kontrollen.. Minnen av att inte vara älskad.. Minnen av att vara värdelös....att vara ensam... Minnen av att bara finnas för andra utan någonsomhelt egenvärde...

Har hela mitt lv försökt att vara en bra medmänniska genom att göra saker som förväntas av mig av dem och kraven från samhället..
Nu sitter jag här... Jag uppskattar verkligen de få som finns i vårat liv som är på riktigt..

Men tankar som: jaha, nu när jag inte har något att "erbjuda" så existerar jag inte i deras liv längre..

Hatar verkligen pengar med, varför styr de??? Hela människans existen kretsar ju runt dessa jävla pengar!!
Och när de inte finns, känns det som man förbrukat sin rätt...

Jag är så trött, men för trött för att kunna sova. Samtidigt som kroppen lever sitt egna liv...
Jag kämpar för min älskade familj...
Jag hör dina tankar... Sök hjälp då!!!
Ja, fast med vadå? Socialbidrag? Ehh nä där får vi ingen hjälp!!
Läkaren?? Jo, men visst du har fel på nacken, och andra kroppsliga "problem" men vad skulle vi kunna hjälpa dig med??
Man måste ha god ekonomi och vara bra frisk, för att orka vara sjuk!!!
Sjukskrivning?? Nä, just de ja... Jag har inte rätt till någon ersättning ...
Hurra för välfärds Svergie och alla fina skyddsnät...

Tacksam över en ledig natt till att få krypa intill den stora tryggheten, mannen i mitt liv <3..
Men känner redan panik och ångest över att jag jobbar hela helgen igen...
Hatar att jag måste utsätta mig för detta, bara för att vi inte har råd att få vara och bara läka liten stund....

Jag söker inte några sympatisörer... Jag vill med detta bara försöka få er att kanske nästa gång du "ser" någon som inte mår så bra,
Stanna upp och våga fråga!!! Kanske vill den bara ha någon som lyssnar elle kanske den bara vill skratta tillsammans med dig enstund för att glömma vardagen...
Jag vet så mkt jag borde göra, säga och hantera detta lägga jag är i...
Men just idag skiter jag fullständigt i detta och är ledsen, bitter och besviken på hur vi människor är funtade...
Åh, nä, jag menar inte att jag skulle vara så mkt bättre själv!!!
Speciellt inte i nuläget. för så mkt jag backat in i min ensamhet och bara "tittat" på när alla leker katt å råttaleken med tyckande och tänkandeom andra människors val, precis som dehar äganderätt på sina vänner. Skäms när man ser det!!!

Jag har lärt mig mkt under "denna" period !!! Många prövningar har de varit, men tack det räcker för oss nu!!! Gå vidare till någon annan som behöver !!!!

Trorjag skulle kunna skrivit en hel novell ikväll, men mina barn kallar på uppmärksamhet... Så tack för att du "lyssnade"...
Och komihåg detta är mina känslor, du har inte rätten att analysera mig om du inte finns delaktig i mitt vardagsliv.. För du vet inte ett skit hur min vardag är idag!!! Så "undrar" du något? Så äger du rätten att fråga MIG!!!! Inte din vän!! (De finns ju pm!!!)

Va rädd om din vän !!! Du vet aldrig vilken dag du är behov av en !!!!

Det har varit en intensiv vecka.. Hjärnan går på högvarv, många nya upplevelser och människor.. Jätteroligt.. Och dethär behövdes i mitt liv.. Nya människor som är helt fantastiska.. Unga som äldre som tar egenansvar och jobbar mot samma mål. De ställer upp och arbetar för varandra..
En helt ny fläkt av nytänkande i mitt sinne har fyllts på. Människor som inte skyller på varandra eller lyfter fram sigsjälv främst jämt.. Utan människor som glädjs av att ge.. Här är ett "team" som jag trivs kanon i..
Jag ber för allt i livet att min kropp inte sätter stopp för denna enorma chans till detta vikariat jag fick..

Så inatt är det min första "egna" natt.. Min vecka som "lärling" är över.. Hoppas alla tusen olika kommandon som skall tryckas i en dator sitter där de ska :-)
Och jag som sagt till migsjälv, att jag inte skulle jobba obekväma tider och helger igen... Shit happens ^^... Nu blir de 3 helger på raken och de lutar åt att både jul och nyår får offras..
Känns inte hundra bra... Men nöden tar ut sin rätt och vi har inte råd att "missa" detta...
Det är bara att ta egenansvar för situationen vi är i, och göra det bästa av läget :-)..

Jag tänker tillbaka på hur tiden sen vi kursade varit...
Jag har inte sökt till något jobb, men ändå har jag inte varit hemma jättelänge... Utan jobbat på 3 olika jobb där arbetsgivaren ringt och erbjudit mig jobb under en viss period..
Så i de mörka tankarna om migsjälv har detta hjälpt mig.. Jag måste ju vara åtminstone lite bra eftersom de söker just mig :-)
Och nu detta vikariat som jag har nu... Valde "chefen" mig framför 3 utbildade m erfarenhet!!! Wow... Så nu är det upp till mig att bevisa att hon valde rätt !!!! " din personlighet och livs/arbetserfarenhet väger tyngre än utbildning".
Där växte jag lite måste jag erkänna... Samtidigt som kraven på migsjälv också naturligtvis..

Så glad att jag fått denna chansen... Jag är så tacksam mot min finaste hjärtevän som "fixade" detta vik åt mig...
Hon är otrolig, henne vill jag höja till skyarna, hon är guld värd!!! I love her!!!

Nu blir de nog att fatta penseln och se vad förändringar som "skett" inombords :-)...

Tänk va allt kan vändas på drygt en vecka ... Underbart !!!
Från mindre bra tankar och ensamhetskänsla till leende och många hjärtliga skratt och gemenskap med likasinnade jordnära människor.

Just nu är jag glad och tacksamt lycklig.. De känslorna är underbara <3

Önskar alla en bra helg !!! Kramar och så..