Här sitter jag nu i soffan, blickar ut genom fönstret på en regnruggig höstdag. Suset efter förmiddagens dammsugning surrar fortfarande högt i huvudet... Stör mina tankar, längtar efter total tystnad. Lägger mig tillrätta kroppen är tung och jag känner mig tom.
Jag har sedan i måndags "bara varit" inte låtit paniken över min nuvarande livssituation tagit över. Har i flera månader kämpat med att hålla jämt tempo med "livet". Samtidigt försökt hitta en sund förnuftig balans.. Med den har blivit ojämn, för kroppen säger en sak och "tillståndet " i livet säger än sak...
Kraven känns orimliga. Vill bara få vara ifred ett litet tag.. Kroppen vill vila men kraven av alla måsten tillåter inte detta.
Jag är otroligt imponerad av människor som lärt sig säga NEJ... Och tänka på sigsjälva..

Känslan av att luften har gått ur kroppen, en intetsägande känsla av likgiltighet sprider sig.. Kan inte säga att jag är bitter, bara orkeslös!!!
Önskar jag kunde gråta, släppa spärren och bryta... Men, nej det tillåter jag mig inte. För tänk på barnen och de andra som har det värre.
Mina problem är ju inget, jämfört vad endel andra kämpar för/ emot....

Jag tyckte jag var en bra bit påväg att finna mig och lugnet... Hade bockat av mkt av den bitterhet mot människor jag tyckte svikit, och istället kollat på de från ett annat perspektiv och funnit ett slag förstående för deras handlande.

Jag jagar inte sympatisörer, men endag som denna hade det varit skönt att ha någon att hålla i handen som bara förstod.
Känner mig så oförstådd och missförstådd...

När läkaren sa att jag inte bör jobba inom vissa yrken, började ju ett tvivel på identitet igen...
Rädslan var ett faktum. Vad ska jag göra nu? Jag är inställd på ett vänteläge, oförmögen till att våga tänka på en framtid.
Jag som hade gjort nya planer om min framtid, mål som jag ville jobba mot.
Nu måste jag tänka om.... Och nu samarbetar inte mina hjärnhalvor alls..

Jag måste verkligen jobba, pengar är ju ett nödvändigt ont.... Att gå arbetslös på minsta ersättning är förnedrande....
4000-4500 kr/ mån efter skatt.. Bara det får ju en att känna sig värdelös... Är jag inte värd mer?

Jag har iallafall lärt mig massor om att en trasig kropp kan pressas till funktion i flera timmar...
När jag jobbade tillfälligt fann jag mina knep... Måndag gick hur bra som helst att stiga upp på morgon. Resten av veckan blev allt svårare, men där vågade jag be om hjälp... En som jobbar natt ringde varje morgon och väckte mig... Frukost och middagsrasten satt jag inte i lunchrummet utan hittade en plats där jag kunde få en stunds lugn att samla krafterna igen. Pratade inre i onödan med folk för att inte " slösa" på krafterna... När dagen var slut va det soffan som gällde, på sin höjd lyckades jag laga lite mat..

Skrämmande patetiskt hur man håller på bara för man inte kan erkänna att man inte mår bra... Hittar man vägar som får en att fungera för stunden... Jag tycker att jag är otroligt "töntig"... Elle vänta nu... Jag är nog otroligt rädd för att de är det "andra" ska tycka om mig om jag säger hur jag känner och tycker...

Oj, jag ordbajsar en salig röra, men det är så det är just nu i kropp och knopp...
Hade önskat att jag skulle kunna skriva att jag är så otroligt tacksam över att jag har så många kärleksfulla, förstående och hjälpsamma människor i mitt liv som hjälper mig just nu, när jag inte riktigt har begrepp om migsjälv...
Man måste va oerhört stark för att våga be om hjälp/ stöd...
Jag är medveten om att "jag köpt ihop till detta själv" delvis....
Men en längtan efter att bli omtyckt för den jag är, inte vad jag gör elle gjort ...
Alla dessa kärleksfulla människor som skriver och sprider ljus och kärlek så fint... Men de kan inte se människan bakom ett mindre bra sagda ord elle en handling... ( oj sorry där kom lite bitterhet)...
Att vara "hård och kall" är mitt försvar.. Jag är medveten om att jag är ev svårknäckt nöt !!!
Men innanför skalet är jag .... Ja just det, inuläget TOM...

Men som många gånger förr kommer jag att ta mig ur detta oxå... Tror bara att detta kommer ta en lite längre tid.
Beroende på vilka val jag väljer att göra....
Allt e ju mitt egenansvar det kan jag inte smita ifrån, hur mkt jag för tillfället jag önskar jag kunde...

Så nu har jag släppt trycket lite... Konstigt nog är jag ändå lugn i kaoset......

Till många därute som läser mina ord...
Jag är en känslomänniska som bara har svårt att sätta ord på känslor IRL. Skriva kan jag göra hur mkt som helst,
Men då "slipper" jag ju känna den jag pratar med dennes känslor. Och de blir svårt att säga som jag känner, utan istället säger vad dem vill höra.
Jag är i nuläget inte alls bra på att höra av mig till vänner/ bekanta... Beklagar, men måste ha min kraft själv nu... Hoppas ni förstår det!!!!

Din tanke räknas... Bullshit... Din HANDLING räknas <3

Ha en bäst dag därute !,,
Nu ska jag fatta penseln, tända ljus och på med underbar musik, det får mig att må bra!!!!



Bra text!!! Men satan va svårt.... Kram