Jag minns inte riktigt när, men jag kollapsade.... Tömd på energi, kraft och styrka. Tappade min tro, mina sinnen, mitt fotfäste. Förlorade glädjen, nyfikenheten, passionen och mina drömmar..

Vem är jag?

Är jag utbränd för att jag är den jag är? Eller för att jag inte fått vara den jag är???
Jag släcker bränder som är okontrollerade, men som bara tänds pånytt. Jag utför livsuppehållande insatser och åtgärder varje dag utan reflektioner och utan mål. Varje dag är en tillfällig lösning utan struktur... Mitt syre tar slut, min kraft, min inspiration ....

Jag som alltid gillat att ha många bollar i luften, men inte ett bollhav.. Orimliga krav som kräver beslut. Ord som sägs och skrivs blir till en het överkokt havregrynsgröt, en grynig, grå, het klumpmassa... Som man blir helt spyfärdig av... Alla försvinner sakta, men jag är helt oförmögen att hantera detta... Bråk och äganderätt över andra människor träderfram... Jag backar.
Människor greppar i panik efter sina "tillhörigheter", för att existera och för att fylla ett egetbehov.
Vill inte vara endel i detta spel längre...
Behöver min ensamhet nu, där är jag skyddad från yttrepåvekan, då skalet mitt just nu är skört..
Kämpar hårt för att hålla huvudet över vattenytan. Har inte kunnat gråta för rädsla av att tårarnad skulle dränka mig... Igår släppte den spärren, så skönt befriande....

Och Idag är en bra dag!!!

Någonstans i själen finns en dörr, någonstans i mitt hjärta finns en nyckel.
Någonstans i mina val finns en väg.
Någonstans i min vilja finns det ett hopp.
Någonstans i mitt huvud finns en handling.
Någonstans i mig finns tro, hopp och kärlek...

Idag känner jag glädje,lust, lycka och känner mitt hjärta slå av kärlek inte bara för att det måste.
Idag har jag skrattat, för jag har kunnat känna glädje.
Idag har jag en energi att göra saker, inte för jag måste, utan för att jag vill...

Just idag ser jag dörren, nyckeln håller jag i min hand och jag står hoppfull i en vägkorsning...

Gårdagen är över, morgondagen vet vi inget om... Så jag väljer att vara just här och nu med båda fötterna hårt jordat till marken !!!!

Jag minns inte riktigt när, men jag kollapsade.... Tömd på energi, kraft och styrka. Tappade min tro, mina sinnen, mitt fotfäste. Förlorade glädjen, nyfikenheten, passionen och mina drömmar..

Vem är jag?

Är jag utbränd för att jag är den jag är? Eller för att jag inte fått vara den jag är???
Jag släcker bränder som är okontrollerade, men som bara tänds pånytt. Jag utför livsuppehållande insatser och åtgärder varje dag utan reflektioner och utan mål. Varje dag är en tillfällig lösning utan struktur... Mitt syre tar slut, min kraft, min inspiration ....

Jag som alltid gillat att ha många bollar i luften, men inte ett bollhav.. Orimliga krav som kräver beslut. Ord som sägs och skrivs blir till en het överkokt havregrynsgröt, en grynig, grå, het klumpmassa... Som man blir helt spyfärdig av... Alla försvinner sakta, men jag är helt oförmögen att hantera detta... Bråk och äganderätt över andra människor träderfram... Jag backar.
Människor greppar i panik efter sina "tillhörigheter", för att existera och för att fylla ett egetbehov.
Vill inte vara endel i detta spel längre...
Behöver min ensamhet nu, där är jag skyddad från yttrepåvekan, då skalet mitt just nu är skört..
Kämpar hårt för att hålla huvudet över vattenytan. Har inte kunnat gråta för rädsla av att tårarnad skulle dränka mig... Igår släppte den spärren, så skönt befriande....

Och Idag är en bra dag!!!

Någonstans i själen finns en dörr, någonstans i mitt hjärta finns en nyckel.
Någonstans i mina val finns en väg.
Någonstans i min vilja finns det ett hopp.
Någonstans i mitt huvud finns en handling.
Någonstans i mig finns tro, hopp och kärlek...

Idag känner jag glädje,lust, lycka och känner mitt hjärta slå av kärlek inte bara för att det måste.
Idag har jag skrattat, för jag har kunnat känna glädje.
Idag har jag en energi att göra saker, inte för jag måste, utan för att jag vill...

Just idag ser jag dörren, nyckeln håller jag i min hand och jag står hoppfull i en vägkorsning...

Gårdagen är över, morgondagen vet vi inget om... Så jag väljer att vara just här och nu med båda fötterna hårt jordat till marken !!!!

Förändring, lycka, tacksamhet, vänskap och empati..

Är ord som jag låtit tankarna fånga upp idag..

Vad betyder detta för dig?
Vad uppskattar du mest hos en vän?
När du inte mår riktigt bra, vad gör du åt de?
Vad är lycka för dig?
Vad får dig att känna tacksamhet?
Och med handen på hjärtat, hur empatisk är du? Och är du det bara i "tanken" eller är du en sådan människa som sträcker ut din hand till en behövande?
Om du upplever att någon mår dåligt "tittar du bort" eller försöker du hjälpa?
Är DU en bra lyssnare?
Skulle du kunna ge av digsjälv utan att ha någon "egenvinning" av det?
Vad väcker min blogg för känslor hos dig?

Miljoner frågor sitter jag och ställer migsjälv idag? Hur hade du svarat? Svarar du ärligt eller svarar du med undanflykter...

Jag känner att jag väljer ofta ensamheten före sällskap... Eller kanske är de inte jag som väljer den, det är så att jag försvarar mig för att jag är ensam...?
Jag kan nästan på förhand tala om vilka på min vänlista som kommer att gilla/kommentera på detta inlägg... Men jag vet också hur många andra som "bara" läser..(besöks statistik)
Ops!!! Där har jag redan svaren på hur du hade svarat på "mina"frågor.. :-)

Har under en lång tid varit blockerad i tårkanalen, tack de släppte med dessa rader...
Kanske du tycker att jag är lite patetisk för att jag delar mina känslor/tankar såhär öppet...
Detta är en del av min förändring att våga säga som det är, att våga ta plats.. Detta är min början..
Ett försök att respektera migsjälv och inte längre sätta alla andras behov elle känslor först..
Men steget att verkligen göra det "facetoface" IRL är än långt borta.. När jag möter någon ute är allt så fucking jävla bra.. Ja, just det för du vill inte höra något annat..... Du vill bara säga det som betyder i ditt liv...

Skrämmande hur vi människor är... De skrivs om kärlek,kramar, respekt och att alla är värda lycka och massa annat... Tanken är jättefin och hjälpande för stunden... Men vad gör vi i verkligen för hjälpa en medmänniska...???!!!?!?!? Gör man de för en liten stund för att det höjer sin "egenkänsla" eller för att man bryr sig på riktigt..
Jag skäms för hur jag är.... Samtidigt som jag bara gör som de flesta andra ... Börjat "bara" bry mig om de som bryr sig om mig... Och då för att jag verkligen bryr mig... Annars är jag "tyst"... Jag orkar inte längre mer helt enkelt... Men för min familj och de som verkligen finns i min vardag kan jag riva berg för...

Oj, många dömande ord.. Eller nej, sanningen svider...

Tänk vad ett samtal kan ändra humöret snabbt... Allt jag skrivit fick jag lust att radera..
Men nä, de får vara kvar..

Nu är de dax att ta en dusch och invänta ett samtal till från en kvinnan som har hemlängtan efter operation, hoppas att läkaren ger henne "godkänt" att checka ut.. Så jag kan hämta hem henne.
Hon är en kämpe, så positiv och med fötterna på jorden och är så rak och ärlig så man kan inte annat än att bara älska henne villkorslöst!!! Det hon går igenom får allt annat verka som skitsaker...
Hon lär mig se livet från ett annat perspektiv <3 en riktig hjälte <3...

Tack för att du läst mina förvirrade funderingar... Och Har DU en åsikt elle dyl om detta... Säg den gärna till mig (finns ju pm) inte till fin kompis.. För antagligen kan inte "hen" svara på det ändå, men jag kan nog försöka :-)

Ta hand om din vän, för du vet aldrig när du behöveren omhändertagande vän själv <3

Ha en bäst dag alla !!!

Här sitter jag nu i soffan, blickar ut genom fönstret på en regnruggig höstdag. Suset efter förmiddagens dammsugning surrar fortfarande högt i huvudet... Stör mina tankar, längtar efter total tystnad. Lägger mig tillrätta kroppen är tung och jag känner mig tom.
Jag har sedan i måndags "bara varit" inte låtit paniken över min nuvarande livssituation tagit över. Har i flera månader kämpat med att hålla jämt tempo med "livet". Samtidigt försökt hitta en sund förnuftig balans.. Med den har blivit ojämn, för kroppen säger en sak och "tillståndet " i livet säger än sak...
Kraven känns orimliga. Vill bara få vara ifred ett litet tag.. Kroppen vill vila men kraven av alla måsten tillåter inte detta.
Jag är otroligt imponerad av människor som lärt sig säga NEJ... Och tänka på sigsjälva..

Känslan av att luften har gått ur kroppen, en intetsägande känsla av likgiltighet sprider sig.. Kan inte säga att jag är bitter, bara orkeslös!!!
Önskar jag kunde gråta, släppa spärren och bryta... Men, nej det tillåter jag mig inte. För tänk på barnen och de andra som har det värre.
Mina problem är ju inget, jämfört vad endel andra kämpar för/ emot....

Jag tyckte jag var en bra bit påväg att finna mig och lugnet... Hade bockat av mkt av den bitterhet mot människor jag tyckte svikit, och istället kollat på de från ett annat perspektiv och funnit ett slag förstående för deras handlande.

Jag jagar inte sympatisörer, men endag som denna hade det varit skönt att ha någon att hålla i handen som bara förstod.
Känner mig så oförstådd och missförstådd...

När läkaren sa att jag inte bör jobba inom vissa yrken, började ju ett tvivel på identitet igen...
Rädslan var ett faktum. Vad ska jag göra nu? Jag är inställd på ett vänteläge, oförmögen till att våga tänka på en framtid.
Jag som hade gjort nya planer om min framtid, mål som jag ville jobba mot.
Nu måste jag tänka om.... Och nu samarbetar inte mina hjärnhalvor alls..

Jag måste verkligen jobba, pengar är ju ett nödvändigt ont.... Att gå arbetslös på minsta ersättning är förnedrande....
4000-4500 kr/ mån efter skatt.. Bara det får ju en att känna sig värdelös... Är jag inte värd mer?

Jag har iallafall lärt mig massor om att en trasig kropp kan pressas till funktion i flera timmar...
När jag jobbade tillfälligt fann jag mina knep... Måndag gick hur bra som helst att stiga upp på morgon. Resten av veckan blev allt svårare, men där vågade jag be om hjälp... En som jobbar natt ringde varje morgon och väckte mig... Frukost och middagsrasten satt jag inte i lunchrummet utan hittade en plats där jag kunde få en stunds lugn att samla krafterna igen. Pratade inre i onödan med folk för att inte " slösa" på krafterna... När dagen var slut va det soffan som gällde, på sin höjd lyckades jag laga lite mat..

Skrämmande patetiskt hur man håller på bara för man inte kan erkänna att man inte mår bra... Hittar man vägar som får en att fungera för stunden... Jag tycker att jag är otroligt "töntig"... Elle vänta nu... Jag är nog otroligt rädd för att de är det "andra" ska tycka om mig om jag säger hur jag känner och tycker...

Oj, jag ordbajsar en salig röra, men det är så det är just nu i kropp och knopp...
Hade önskat att jag skulle kunna skriva att jag är så otroligt tacksam över att jag har så många kärleksfulla, förstående och hjälpsamma människor i mitt liv som hjälper mig just nu, när jag inte riktigt har begrepp om migsjälv...
Man måste va oerhört stark för att våga be om hjälp/ stöd...
Jag är medveten om att "jag köpt ihop till detta själv" delvis....
Men en längtan efter att bli omtyckt för den jag är, inte vad jag gör elle gjort ...
Alla dessa kärleksfulla människor som skriver och sprider ljus och kärlek så fint... Men de kan inte se människan bakom ett mindre bra sagda ord elle en handling... ( oj sorry där kom lite bitterhet)...
Att vara "hård och kall" är mitt försvar.. Jag är medveten om att jag är ev svårknäckt nöt !!!
Men innanför skalet är jag .... Ja just det, inuläget TOM...

Men som många gånger förr kommer jag att ta mig ur detta oxå... Tror bara att detta kommer ta en lite längre tid.
Beroende på vilka val jag väljer att göra....
Allt e ju mitt egenansvar det kan jag inte smita ifrån, hur mkt jag för tillfället jag önskar jag kunde...

Så nu har jag släppt trycket lite... Konstigt nog är jag ändå lugn i kaoset......

Till många därute som läser mina ord...
Jag är en känslomänniska som bara har svårt att sätta ord på känslor IRL. Skriva kan jag göra hur mkt som helst,
Men då "slipper" jag ju känna den jag pratar med dennes känslor. Och de blir svårt att säga som jag känner, utan istället säger vad dem vill höra.
Jag är i nuläget inte alls bra på att höra av mig till vänner/ bekanta... Beklagar, men måste ha min kraft själv nu... Hoppas ni förstår det!!!!

Din tanke räknas... Bullshit... Din HANDLING räknas <3

Ha en bäst dag därute !,,
Nu ska jag fatta penseln, tända ljus och på med underbar musik, det får mig att må bra!!!!



Bra text!!! Men satan va svårt.... Kram

Rätt tom och förbryllad efter mitt besök hos neuroläkare idag... Visst fick jag vissa svar, men inga lösningar :-( ...
Mitt "fel " i nacken är inte tillräckligt mycket fel för operation... Nervpåvärkan på 2 ställen... Men mina symtomer är inte så påtagliga. Att vara välsignad med hög smärtgräns och vara "överrörlig"är visst mindre bra i detta fall..
Mina "övriga" problem kommer inte från nacken...
Nä, vad gör
Läkarn tyckte ja hade en fascinerande kropp, då han inte kunde förstå mina problem med känselbortfall på vänster sida på överkroppen, men på underkroppen är dethöger sida...
Så summan av dagens"möte"
Jag fick samma "svar" som för 8 års sedan... Fast " skadan " på nacken har försämrats, fast inte tillräckligt mkt för en op. Men de sa till mig att jag inte ska jobba som svetsare, inom industri elle med andra "tunga" jobb som belastar nacken!!!! För då kan jag försämras!!! WHATTTT!!!

Ursäkta språket, men vad i helvete ska jag göra då, frågade jag..
Rehab med sjukgymnast och omskolning, men inget som du sitter vid en dator hela dagarna, tänk på de. För du har ju märkbara problem med din kropp, men vi anser ju inte att det är från nacken de kommer. Så jag skickar svar till din läkare så, får ni ta det därifrån....
Men hallllååååå... Kan du ha den minsta lilla aning om vad det kan vara då?
Nja, jag anser nog nåt reumatiskt elle nåt liknande.. Men det är ju inte min sakfråga så jag låter det vara osagt....
Jaja, då va det bara att tacka för det intensiva gymnast passet jag fick utföra iförd bh och trosa framför honom och klä på sig... Och åka hem med tankar om varför i helvete jag åkte dit!!!

Ja, ikväll e ja lite bitter IGEN... Men nu med all rätt!!! Va sjutton ska jag göra nu??? Bita ihop och jobba hårt igen... Pressa och bara fungera att arbeta och inte ha kvalité på min fritid, utan ligga som ett ryckande kolli på soffan???

Nä aldrig elle.... Kanske... Kanske kroppen håller ett tag till... För vad ska jag göra annars??
Jag har svårt att erkänna att jag verkligen inte orkar strida mot att inte bli trodd...

Ett fint exempel: för någon vecka sedan träffade jag en, känner henne litesådär, men vi har alltid pratat under flera år.. Hon frågade hur de var? Hmm tänkte jag, nu ska jag "öva" på att verkligen säga som det är...
Nja, svarade jag, det är väl inte så bra, jag håller på med utredning på min kropp, den "bråkar" med mig...
VAAA, svarade hon.. Det kunde jag aldrig tro, du som jobbat och så mkt.. Trodde du va på topp..har aldrig sett att du har ont,eller du har aldrig sagt nåt !!!
Jag skrattar då och svarar: nä, kanske jag bara är lite inbillningssjuk...

Sedär om jag inte kan få "en vanlig medmänniska" att tro mig, hur ska jag lyckas få en läkare att tro mig?!?!

Jaja, nu ska jag låta tankarna ha sin gång ett pardagar innan jag tar något beslut på vad jag ska göra!!
Nu vill jag bara störtgråta.. Men inte ens de går...
Jo, patetisk känner jag mig idag...

Men imorgon tänker jag välja att se det positivt och hitta nya vägar!!!
Tack till alla som gav mig ett lycka till... Uppskattas <3

Man ska inte oroa sig över saker man inte kan styra, jag vet!!! Men idag är magen full med fjärilar. Idag är läkarbesöket jag med skräckblandad förtjusning väntat på så länge.. Nu är svaret nära på hur framtiden kommer att bli... Idag lever jag ju begränsat och med mkt värk... Tänk om de kan hjälpa mig att slippa den och jag kan leva ett "friare" liv? Försöker att inte bygga upp för stora förväntningar... Men förhoppningar om att bli lite mer rörlig och inte så begränsad, skulle vara sån lycka....
Äckligt nervös är jag iaf... Men nu är ett svar förhoppningsvis nära iaf... Ha en bäst dag därute alla medmänniskor <3 kram

Idag slog det mig som en blixt från klar himmel ... SKÄRPNING NU, Therese !!!!
NU vänder du dethär trångsynta tankebanorna du hela tiden är inne på.. Sluta upp att oroa dig så förbannat mycket!!
NU väljer jag att bli glad och positiv igen.. NU får det vara nog... Dosen av självkänsla har under denna period jag jobbat vuxit... Då jag har förstått att jag faktiskt är rätt bra... Det hjälper inte att klaga över det som gör ont!! Har lagt min fokus helt fel. Har lyssnat för mkt på negativa saker som blivit sagda, analyserat och dömt migsjälv till en misär av mörka tankar..
Nu lägger vi locket på de, använder locket som ett stadigt "golv" att stå på mot ett bättre vetande!!!
De hjälper lixom inte att gnälla över bitterhet, värk och massa dynga... Folk vill inte veta elle lyssna på det ändå :-)
Så nu e de dax att vända pannkakan innan den blir helt vidbränd...
Jag e så jäkla värd att känna mig lycklig... Jag var bara så dumt destruktiv att tillåta andra tycka, och tro på de!!! DUMHETER..
Så nu jäklar ska de bli andra bullar... Elle nä, nu ska jag baka kärleksmums...

Tackar alla som läser mina rader jag skriver på min blogg... Tack för stöttande ord...
Åhhh nu jäklar ska här byggas lycka och medmänsklighet och den kommer jag gladeligen att dela med av
puss & kram

Känslan av att få ett samtal eller ett sms av någon, kan betyda så oerhört mkt.... Jag är tacksam de gånger det händer, att känna att någon tänker på mig..patetiskt kan man tycka... Men när man i vissa "lägen" i livet.. Är det faktiskt just dethär lilla meddelandet som gör hela dagen.

Åh, just detta nu kom ett <3 lycka <3 finaste vännen du är min stjärna, som visar mig vägen i mörkret <3..
À o jo vad händer och fötter..
Jobbar min sista dag på fredag, sorgligt.. Jag trivs faktiskt, och mina jobbarkompisarna vill inte att jag ska sluta :-). Känner mig uppskattad.. Men "chefen" har lovat han ringer så fort någon är sjuk elle dyl... Gott och bra betalt kan man ju i vårat läge inte tacka nej till...

Måndag är " domedagen" till neurokirurgisk läkare för att få reda på om jag ska opereras elle om de finns något annat alternativ...

Nja livet är rätt mkt upp och ner, men saker faller på plats hela tiden.. Samtidigt som att de kan vara ensamt.. Så har jag lärt mig att uppskatta ensamhet och tystnad...
Och jag uppskattar dem som uppskattar mig <3

Klockan är nu alldeles för sent, borde sovit för längesen.. Fast de vill inte min olydiga kropp, benen rycker, nerver som spökar, vader som krampar och händer som domnar...
Tur jag har en som förstår och ringer och väcker mig på morgonen :-) lycka för mig <3

Tacksam över de som finns för mig <3
Älskade familj <3 ni e underbara <3

Puss & kram /// Sweet dreams <3