Känner att jag fick ett akut behov av att "tömma" tankarna.

Sitter här å njuter på altanen i solens sken med en go kopp kaffe.

Skriver in mig i arbetsförmedlingens "jobbbsökarbas". Letar i minnet efter tidigare jobb och utbildningar.

Med hela mitt arbetsliv upplistat i ordning, känns konstigt och så långt borta.

Var har åren tagit vägen? Jag har hunnit med lite av varje.

Jag sitter nu med funderingar på vad jag verkligen vill lägga min framtid på...

Jag tänker för mkt tror jag...

Jag har ju skrivit mkt om att jag vill förändra mig och tänka på migsjälv nu... Men kanske det inte är menat för mig.

Jag är nog inte så stark att jag orkar jobba mot de som inte tror på mig. Samtidigt som jag sett  många nu som "förändrar" sigsjälva...

Men min längtan efter förändring ser inte likadan ut...

Med min förändring vill jag bli mer öppen och förstånde för medmänniskan..

Många som går igenom förändring, insjuknar istället i den nya folksjukdomen "egoism" där de sätter sitt egna välmående och sina egna "krav" först på listan. Stänger ner blicken åt omvärlden som faktiskt funnits där för dem hela tiden innan...

Jag blev sjukt medveten om att jag är på god väg att insjukna i samma sjukdom.. Jag ser mina symtomer, tydligt just idag!!!

Blir otäckt illamående när jag inser de... Jag pratar om välmående i migsjälv och ett sökade efter lycka, om vänner som jag känner mig sviken av, om att jag ska hitta migsjälv och de som inte värdestäter mig "kan typ dra"...

Sårad av människor som jag funnits för, men när jag nu föll hårt va som bortblåsta... Hårda ord, sömnlösa nätter, värkade kropp, besvikelse, misslyckade, känslan av mindervärde och känslan av att inte vara omtyckt har byggt bo i mitt  i mitt inre på sista tiden...

Så kom dagen idag när jag var tvungen att skriva cv och söka jobb för ett af möte imorgon...

Nu har jag suttit här i flera timmar och letat i minnet ...

Hela mitt arbetsliv har jag gjort vad andra vill att jag ska göra.. Suck och en tår föll när jag bittert såg min meritlista uppradad...

SMACK!!!

Som en blixt från klar himmel föll så mkt på plats... Jag ÄR ju faktiskt en sån människa som mår bra av att göra saker för andra. Jag mår bra av det. Ända sedan barnsben har jag fått lära mig det, jag är formad så.

Jag har bara "fastnat" i alla andras tyckende och tänk och deras bild av förändring och lyckohysterisökande..

Men viss förändring av mig vill jag göra de klart... Men inte såååååå stort som jag trodde jag behövde göra för attt må bra...

Jag tänkte tillbaka på mina erfarenheter av jobb... Jag har faktiskt varit bra på allt jag gjort allt mellan industrijobb till personlig assistent eller servisyrke...

Med mina händer kan jag vara kreativ och min tankeverksamhet är bra...

Fast kanske inte i nuläget för jag tror bestämt jag tänkt för mkt så hjärnan är lite väl överhettad med "fel" tankesett..

Jag har även gett värken och smärtan utrymme att växa i min kropp, genom att ge den erergi och min fokus.

Jag har könt efter alldeles för mkt. Jag har alltid fungerat när jag pressat mig..

Nu har jag inte "press" på mig... Ja, då fungerar jag inte, jag ger utrymmer till negativa tankar om mig, om andra och smärta...

Jag trodde att "andras" väg var min väg... Dumt tänkt...

Så nu måste jag sätta fokus på att hitta ett arbete som lufter upp mig ur ett feltänkande vanemönster..

Jag är inte lärd till att sätta migsjälv först.. Och om jag väl hamnar i dessa lägen mår jag inte bra, men samtidigt har jag jobbat upp lite av min självkänsla. Så jag går inte med på att ta skit som jag inte är värd..När jag blir orättvist behandlad i situiationer där jag vet att jag kan kräva min rätt.  Och det är jag stolt över... Att värdera mig själv lite bättre...

Mycket som jag tycker andra gjort eller handlat fel, har jag ju själv skapat genom att inte säga ifrån hur jag känner. Och tyst plågats med tankar som :förstår de inte hur jag känner.. Hur skulle de kunna veta?

Offertänkande... OOch om jag inte värdesätter mig så kan jag ju inte själv kräva att andra gör de.

Jag har ju tillåtit migsjälv att bli behandlad så...

Bla bla, jag ordbajsar så jag knappt förstår migsjälv.. haha Kanske ett tag på en psykavdelning vore lägligt.. haha..

Nä, dagens SMOCKA av migsjälv var faktisk ganska skön att få..

Hoppas bara ni kan förstå mig rätt...

Jag går nu på min väg, ni får följa den väg ni tycker känns rätt för er...

Men tänk efter en gång extra, följ inte efter någon på deras väg... GÖR din EGEN!!!

Besvärligt och otroligt ensamt och trist... Men när man funnit fast mark att bygga på,

då känns de otroligt mkt lättare =)

En tanke som slog mig nu....

Är det bara jag som funderar och analyserar så fasligt mkt elle är "vi" många rastlöst sökande själar därute som sitter i olika hörn???

Och som vanligt är detta mina tankar och funderingar, Kanske lite skeva och DU kanske inte tycker som jag ... Men som sagt det är våra olikheter som gör varje människa unik !!!

Så, nu efter denna avlastning kan jag fortsötta leta jobb som betyder för mig!!

Tack för att du "lyssnat" och jag önskar dig en fortsatt trevlig dag i detta fantastiska väder!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Svävar helt vilt i en orkan, förvirrad, vet varken fram eller bak. Ibland hamnar man mitt i stormens öga och allt är tyst, lugnt och fridfullt. Snurras så fort så jag tappar både andan och kontrollen. Allt blir i oordning. Finner inte min väg, vilse...

Wiiiie livet snurrar på i rasade fart, och jag trivs. Tacksamt blickar ja över livet jag har levt fram till nu. Och jag ler. Fastnar inte, utan känner mig tillfreds med de lärdomar de givit mig. Men stannar ändå till vid de senare åren, kanske har de...

Fuck, att ibland kan jag bli så trött och besviken på migsjälv. Att jag e så fucking mycket känslomänniska och tar åt mig alldeles för mycket av sånt jag inte behöver göra. Reagerar för snabbt utan att tänka klart, gör jag saker som skadar andra. Att...

Tänk vad allt kan förändras fort. Från dag till dag. Jobbigast är de dagar då man vaknar på morgonen, och känslan av rn dröm man inte minns hänger sing kvar på sina 'känslospröt' elle känslor man upplevt som man försökt skaka av sig men ändå under sö...

Alla dömer eller har blivit dömda i ord eller handling. Alla pratar om att respekt ska man förtjäna. Men när man pratar om sig själv, så kräver man respekten för sitt egna jag.passar det in i sin tänkbara ram, så blir det ett jäkla liv. Människan stå...